Antidepressiv medicin skulle kunna funka mot barncancer
Antidepressiva läkemedelCancerI en ny studie visar forskare att en vanlig antidepressiv medicin kan bromsa tillväxten av barnsarkom, åtminstone i möss och i celler som odlats i laboratorium. Resultaten väcker hopp om nya behandlingsstrategier mot denna cancerform.
– Även om den här studien gjordes i möss och vi ännu inte vet hur överförbara resultaten är till människor, så ger det oss hopp om att kunna använda vanliga läkemedel för unga cancerpatienter som är i desperat behov av bättre behandlingsalternativ, säger studiens försteförfattare, Caitrín Crudden, tidigare doktorand i receptorsignalpatologigruppen vid institutionen för onkologi-patologi vid Karolinska Institutet.
Studien är gjord av forskare vid Karolinska Institutet och MD Anderson Cancer Centre i Texas.
Två liknande receptorer
De visar likheter mellan två stora grupper av cellytereceptorer, så kallade G-proteinkopplade receptorer (GPCRs) och receptortyresinkinaser (RTKs). GPCRs är måltavlor för fler än hälften av alla utvecklade läkemedel vid behandling av sjukdomar som till exempel allergier, astma, depression, ångest och högt blodtryck. De har dock inte använts för cancerbehandling i någon större utsträckning.
RTKs, å andra sidan, är måltavlor för läkemedel mot cancer, som till exempel bröst och tjocktarmscancer, på grund av deras inblandning i olika cellulära abnormiteter. En receptor i RTK-familjen som spelar en avgörande roll i flera cancersjukdomar, bland annat barnsarkom, är den insulinliknande tillväxtfaktor 1-receptorn (IGF1R). Tidigare försök att utveckla cancerläkemedel mot denna receptor har dock misslyckats.
Stort behov av behandling mot barnsarkom
- Barnsarkom är en aggressiv typ av tumör som uppstår i ben och mjukvävnader såsom muskler, senor och bindväv.
- Behandling innebär ofta en kombination av kirurgi och intensiv strål- och cellgiftsterapi, som kan ha betydande kort- och långvarig toxicitet.
- Överlevnads- och återfallsstatistiken har inte förbättrats på flera decennier och behovet av nya behandlingar är stort.
I den här studien granskade forskarna IGF1R och fann att den delar en signaleringsmodul med GPCRs, vilket betyder att den potentiellt kan påverkas via läkemedel riktade mot GPCRs. Detta koncept öppnar nya möjligheter att använda väl tolererade läkemedel för att stänga av denna tumördrivande receptor och därigenom bromsa cancertillväxten.
Gav mössen medel mot depression
För att testa deras hypotes behandlade forskarna barnsarkomceller (Ewing) och musmodeller med Paroxetin, ett antidepressivt läkemedel som hämmar en serotoninåterupptagsreceptor som ingår i GPCR-familjen. De såg att detta läkemedel markant minskade antalet IGF1R receptorer på tumörcellerna och därigenom höll tillbaka tumörtillväxten. Forskarna beskriver även den molekylära mekanismen bakom denna funktion i studien.
– Vi har utvecklat en ny strategi för att kontrollera aktiviteten hos dessa tumördrivande receptorer genom att angripa GPCRs. Såvitt vi vet är detta ett nytt paradigm för hela gruppen av cancerrelevanta RTKs, och vi tror att denna strategi kan användas som utgångspunkt för att designa specifika läkemedel mot i stort sett alla sjukdomstillstånd. Detta är särskilt viktigt givet det stora antalet GPCR-riktade läkemedel som redan används idag och har låg toxicitet, säger Leonard Girnita, forskare vid institutionen för onkologi-patologi, Karolinska Institutet, och studiens korresponderande författare.
I nästa steg planerar forskarna att utveckla deras strategi genom att rikta in sig på flera RTKs samt verifiera deras fynd i kliniska studier.
Vetenskaplig artikel:
Inhibition of G protein-coupled receptor kinase 2 promotes unbiased downregulation of IGF-1 receptor and restrains malignant cell growth, (Caitrin Crudden, Takashi Shibano, Dawei Song, Mihnea P. Dragomir, Sonia Cismas, Julianna Serly, Daniela Nedelcu, Enrique Fuentes-Mattei, Andrei Tica, George A. Calin, Ada Girnita, and Leonard Girnita), Cancer Research, online 6 november, 2020
Kontakt:
Leonard Girnita, forskare, Institutionen för onkologi-patologi, Karolinska Institutet,
leonard.girnita@ki.se
