Antidepressiva – lätta att börja ta, svårare att sluta med

Att sluta med antidepressiva läkemedel kan ge allvarliga biverkningar. Både patienter och läkare är för dåligt insatta i vad som händer. Så kallade utsättningssymtom kan felaktigt tolkas som att sjukdomen är på väg tillbaka – och nya recept skrivs ut.

Drygt 600 000 svenskar använder så kallade SSRI-preparat, bland annat mot depression. För ett par år sedan var läkaren Sven Ternov en av dem. I februari 2013 skrev han en artikel i Dagens Medicin där han berättade att han hade försökt sluta med sin antidepressiva medicin och drabbats av en känsla av elektriska stötar i huvudet, hörselhallucinationer och monumental trötthet.

Bristande beskrivning i Fass

Trots att han var läkare var reaktionen oväntad. Han sökte information om utsättningssymtom, men i Fass (en sammanställning av läkemedelsfakta för vårdpersonal, patienter och veterinärer) hittade han bara vad han ansåg en nedtonad beskrivning av vad som händer när behandlingen avslutas.

Efter artikeln började telefonen ringa.

– De var många som tog kontakt med mig och ville fråga, de kände igen sig själva och hade fått dålig information från vården och hade massa frågor om varför de mår dåligt, säger Sven Ternov.

Historierna varierade, men typfallet såg ut så här:

– De gick till en läkare för att de inte mådde bra, fick SSRI och mådde inte bättre utan kände sig känslomässigt avtrubbade. De försökte sluta och gick snabbt ner i dos och mådde jättedåligt.

För Sven Ternov tog det ett år att helt sluta med medicinen.

– Det var besvärligt men det gick, säger han.

Sven Ternov menar att han och andra förskrivare av den här typen av medicin är dåligt informerade om utsättningssymtom och att de borde tala om för patienterna att det kan bli besvärligt att sluta.

Förskrivningen av antidepressiva läkemedel, så kallade SSRI-preparat, har ökat flera år i rad, framför allt till barn- och ungdomar. Mellan 2006 och 2017 fördubblades förskrivningen av antidepressiva läkemedel till barn- och ungdomar i åldersgruppen 10-19 år.[1]

– En viktig anledning till den ökade förskrivningen är att många patienter står kvar på medicineringen i flera år, säger Göran Högberg, läkare och specialist i allmänpsykiatri samt barn- och ungdomspsykiatri.

Väldigt lite har förändrats sedan Sven Ternov skrev sin artikel 2013,  menar Göran Högberg.

– Patienterna har fått veta att det inte är några problem att sluta. Så står det i riktlinjerna, och så säger läkarna.

I Läkemedelsverkets riktlinjer för behandling av depression, ångestsyndrom och tvångssyndrom står det följande: ”Endast hos en liten del av alla som behandlas har utsättningssymtomen en betydande svårighetsgrad eller tar lång tid på sig innan de klingar av.”

På en direkt fråga om källor för påståendet svarar Läkemedelsverket: ”Den skrivning du hänvisar till baserades på de godkända läkemedlens produktresuméer och den samlade kliniska erfarenheten hos experterna som deltog i arbetet med behandlingsrekommendationen.”

Felaktig bild även utomlands

Att patienter har fått beskedet att det inte är några problem att sluta är inte unikt för Sverige. I Storbritannien har myndigheten National Institute of Health and Care Excellence (Nice) beskrivit utsättningssymtomen som milda och i regel begränsade till en vecka. Men patienter har haft en annan upplevelse, och efter en lång debatt om utsättningsproblemen bildades en parlamentarisk kommitté som beställde en granskning. Rapporten

A systematic review into the incidence, severity and duration of antidepressant withdrawal effects: Are guidelines evidence-based?

publicerad i tidskriften  Addictive Behaviors 2018, gick igenom 14 studier av antidepressiva läkemedel där det fanns information om utsättningssymtom. Resultatet visade att mellan 27 procent och 86 procent (medelvärde 56 procent) led av utsättningsproblem.

Ett problem som togs upp var att läkaren kan tolka utsättningssymtomen som att sjukdomen är på väg tillbaka, och skriva ut ett nytt recept. I England har hälften av de patienter som går på antidepressiva gjort det i mer än två år. Det motsvarar 3,5 miljoner personer, eller åtta procent av befolkningen.

Granskningen fick Nice att se över sina riktlinjer och i slutet av september 2019 publicerade de en ny version där det framgår att utsättningssymtomen kan vara allvarliga och pågå i flera månader.

Bättre att avvänja kroppen långsamt

I våras publicerade två brittiska läkare en artikel i tidskriften Lancet. En av läkarna hade själv haft problem att sluta med sin antidepressiva medicin, och i artikeln beskrev de en metod för att sätta ut medicinen som går ut på att successivt minska dosen.

– Det här har vi inte förstått förrän den här artikeln kom, att man ska sätta ut medicinen långsamt och på slutet extremt långsamt, säger Sven Romàn, barn och ungdomspsykiater.

När Sven Romàn sätter ut SSRI-preparat för barn- och ungdomar gör han det långsamt och har kontakt med föräldrarna varannan vecka.

– Det kan ta allt ifrån en till tre månader. Oftast går bra men ibland går det inte alls.

Stöd för nya riktlinjer

Carina Håkansson, psykoterapeut och grundare av stiftelsen Det utvidgade terapirummet, har länge arbetat för att öka stödet och informationen till de som vill sluta.

– Det borde vara en självklarhet att alla som får de här medicinerna informeras om de biverkningar som finns och att det kan bli svårigheter när man ska trappa ner. Det är det första som behöver ändra sig, att det ska vara lika självklart att erbjuda hjälp med att trappa ner som att erbjuda hjälp med att påbörja medicineringen.

Carina Håkansson är medgrundare till organisationen International Institute for Psychiatric Drug Withdrawal (IIPDW) som arbetar för att samla ihop kunskap och öka stödet till patienter som vill avsluta medicineringen. I oktober träffades medlemmarna i IIPDW i Göteborg där de röstade för att stödja Storbritanniens förändring av riktlinjerna.

– I Storbritannien har de hittat en bra samarbetsform mellan forskare, praktiker och människor med egen erfarenhet av nedtrappning. De har under flera år målmedvetet och strategiskt arbetat för att påverka politiskt.

Vad krävs för att riktlinjerna ska förändras också i andra länder?

– Det måste bli ett betydligt större offentligt samtal kring de här frågorna, att människor som har egen erfarenhet vågar och vill berätta. För att de ska våga måste vi som är professionella göra det, säger Carina Håkansson.

Carina Håkansson berättar att efter mötet har flera medlemmar uppmärksammat frågan i sina respektive länder. De har skrivit artiklar, intervjuats för radio och tv och börjat samverka med andra organisationer. Till sommaren ska IIPDW arrangera en konferens på Island med fokus på nedtrappning.

I november 2019 träffades Socialstyrelsens projektledning för riktlinjer för att göra en bedömning av vad som har hänt inom vetenskapen.

– Om det kommit fram vetenskap med hög kvalitet måste vi ta med det, säger Stefan Brené, projektledare för arbetet med riktlinjer. Någon gång framåt hösten 2020 räknar vi med att publicera någonting.

Text: Johan Frisk på uppdrag av forskning.se

[1] Vård vid depression och ångestsyndrom. Socialstyrelsen 2019.