Tema

Barn och rädslor i coronatider

Många barn upplever just nu framtiden som väldigt oviss och skrämmande. Helena Hörnfeldt, docent i etnologi, har nyligen avslutat ett forskningsprojekt om barns rädslor nu och historiskt.

– Både coronapandemin och klimatkrisen visar, på ett dramatiskt sätt, både på planetens skörhet och vår egen utsatthet som art, säger hon.

Hur påverkar coronapandemin barns rädslor?

– Det är tydligt att det inte kommer att finnas några gränser, staket eller murar som kan stoppa varken pandemier eller klimatförändringar framöver. Det gör rädslan mer skrämmande.

– Dessutom påverkar de ovissa framtidsutsikterna, i kombination med en dystopisk medielogik med fokus på hot, kriser och katastrofer, vad som är möjligt att känna inför framtiden. Vad är egentligen meningen med skolan, det sociala livet och med kärleken om det ändå inte finns någon framtid att se fram emot?

Vad brukar barn vara rädda för?

I de intervjuer jag har gjort med barn mellan 7 och 18 år visar det sig att många framför allt är rädda för vissa djur, att misslyckas i skolan, terrorattentat, mörker och klimatförändringar. Men rädslorna varierar med barnens ålder, kön och sociala bakgrund.

Hur påverkar sociala medier den information som når barn?

– Som förälder går det idag inte att skydda barnen från att ta del av det enorma nyhetsflödet som kommer över oss, ung som gammal, via mobiltelefoner, tv och datorer.

– Dessutom når informationen barnen utan att först filtreras genom vuxenvärlden i form av föräldrar, lärare och statlig media. Många barn tar del av det som händer via medier som varken lärare eller föräldrar har tillgång till. Risken finns att rykten och falska påståenden om corona sprids men man får inte glömma att barn idag är betydligt mer tränade att granska information och medier än många vuxna är.

Hur har barns rädsla varierat historiskt?

– Oro och rädsla är ju inga nya mänskliga fenomen. Att känna rädsla inför krig, naturkatastrofer, naturfenomen, djur, natur, sjukdomar och död har med stor sannolikhet präglat varje generation även om sättet vi förstår känslan och oss själva har förändrats. Men över tid har rädslorna blivit alltmer diffusa och flytande och mer oros-, osäkerhets och ångestbetingade.

Har mönstret förändrats av coronapandemin?

– Barns liv är idag präglas av säkerhetstänkande och förväntningar om absolut trygghet, åtminstone för en stor grupp barn i den välmående västvärlden. Samtidigt styr oro och rädslor mer och mer vår vardag och våra livsval.

– När ett hot eller en reell fara kommer så pass nära som coronaviruset nu har gjort händer något med rädslan. Det farliga, hotet, blir plötsligt verklighet. Rädslan för terrorattentat var till exempel inte lika tydlig hos unga jag har intervjuat innan terrorattackerna i Norge 2011. Efteråt förändrades det. Om det kunde hända i Norge, kan det lika gärna hända i Sverige. Våldet och döden kom nära ungdomarna på ett sätt som de tidigare varit förskonande från här. Samma sak händer nu när coronaviruset är något som inte bara händer i Kina. När det otänkbara händer i en annars trygg miljö förändrar det i grunden hur vi förstår och tolkar vår värld och våra känslor.

Varför blev du intresserad av barn och rädslor?

– Jag började min forskning om barn och rädslor kopplat till klimatförändringar. Ingången var bland annat likheter mellan statligt påverkansarbete under 1930 och 40-talet och nutiden. Då var det kunskaper om hygien man ville nå ut med till befolkningen, nu är det kunskaper om klimatfrågor. Både då och nu skedde kunskapsförmedlingen via barnen, som fick föra kunskapen vidare till familjerna.

Artikeln är hämtad från Stockolms universitets webbplats.

Vi finns där du är @forskningsnyhet

Barn och rädslor i coronatider

 lästid ~ 3 min