Tema

När det inte riktigt är Parkinson

Ibland visar sig det som först kunde tolkas som Parkinsons sjukdom bero på något annat och betydligt mer aggressivt. Forskarna kallar det atypisk parkinsonism och jobbar intensivt med att förstå de bakomliggande mekanismerna.

De flesta av oss vet ungefär vad Parkinson är. Sjukdomen uppstår när kroppen inte klarar att producera tillräckligt med dopamin, en signalsubstans som hjärnans celler använder för att kommunicera inbördes. Dopaminbristen påverkar i sin tur de nerver som styr rörelser och leder till skakningar i vila (tremor), att musklerna blir stela (rigiditet) och en allmänt sämre rörelseförmåga (hypokinesi).

– Upprepade skalltrauman och exposition för tungmetaller ökar risken medan vissa antioxidanter i stället tycks ge ett visst skydd. Men i grunden vet vi inte varför man får Parkinson, säger Per Svenningsson, professor i neurologi vid Karolinska institutet i Stockholm.

Parkinson – en kronisk neurologisk sjukdom

Parkinsons sjukdom är en kronisk neurologisk sjukdom. De första symtomen kommer vanligen efter 55 års ålder.

Dopamin är en signalsubstans som hjärnan använder för att skicka signaler mellan hjärncellerna. Vid Parkinsons sjukdom förstörs de nervceller som tillverkar dopamin, framför allt i substantia nigra, ett lager av mörkt gråfärgad materia i den lägre delen av mitthjärnan. Hjärnan får då svårare att kontrollera de nervsignaler som styr kroppens rörelser.

Orsaken till sjukdomen är inte helt klarlagd. Det finns förmodligen flera samverkande orsaker.

Utöver förlusten av nervceller förekommer en utbredd ackumulering av intracellulärt alfa-synukleinprotein i flera av hjärnans delar och i det perifera nervsystemet. Dessa bildar så kallade Lewykroppar och i ett sent skede även en patologi innefattande proteinerna tau och ß-amyloid – plack som annars är karakteristiska för Alzheimers sjukdom.

Ungefär en av hundra personer över 60 år får Parkinsons sjukdom. Det finns inga botemedel mot sjukdomen, men det finns olika behandlingar och läkemedel som kan minska besvären.

Sjukdomen är uppkallad efter den brittiske läkaren James Parkinson, som gjorde den första noggranna beskrivningen av sjukdomen 1817.

Källa: 1177, Wikipedia

Ungefär sex miljoner människor i världen lider av Parkinsons sjukdom, fler män än kvinnor. Men när diagnosen väl är ställd finns flera behandlingar att sätta in och det kan ta mellan 15 och 20 år innan problemen blir riktigt allvarliga.

Läkemedel som innehåller levodopa (även kallat L-dopa, ett ämne som kroppen omvandlar till dopamin) ger oftast bra symptomlindring. Om medicineringen inte räcker kan också så kallad deep brain stimulation, DBS, användas. Det innebär att en generator i bröstet, som står i förbindelse med en tunn tråd i den skadade delen av hjärnan, skickar pulser som blockerar oönskade nervsignaler. Via en fjärrkontroll utanför kroppen kan man sedan styra systemet.

Sämre prognos för atypisk parkinsonism

Så är det inte för dem som drabbas av det som kallas atypisk parkinsonism, tillstånd som påminner om Parkinson men har en väsentligt sämre prognos. Fler delar av hjärnan slås ut, förloppet är snabbare och det enda som erbjuds är symptomlindring; en viss effekt av L-dopa kan ibland uppnås till en början men avtar i regel. Även här bildar proteiner klumpar i hjärnan, så kallade plack, som sedan förstör cellernas membran och får dem att dö men omfattningen av skadorna är mycket större. Intensiv forskning pågår dock och flera genombrott är på gång.

Till atypisk parkinsonism räknas diagnoserna:

  • multipel systematrofi (MSA),
  • progressiv supranukleär paralys (PSP) och
  • corticobasal degeneration (CBD).

Även om sjukdomarna är mycket ovanliga – omkring 2 per 100 000 drabbas – så innebär de stort lidande för både de drabbade och deras anhöriga, och förkortar livet.

Parkinsonismer

  • Multipel systematrofi (MSA)

Alfa-synuklein bildar trådliknande strukturer i hjärnan som sedan ger en rad funktionsbortfall. Två undergrupper finns – MSA-P med parkinsonliknande bild och MSA-C om symptom från lillhjärnan, cerebellum, överväger. Lika många män som kvinnor får MSA, däremot är MSA-P dubbelt så vanligt som MSA-C. De flesta insjuknar när de är drygt 50 år.

Tidiga och ospecifika tecken är för män erektionsproblem och för båda könen störningar av REM-sömnen, med en extrem inlevelse i drömmarna. Senare tillkommer ataxi (oförmåga att samordna muskelrörelser), tal- och röstanomalier, dystoni (krampaktig muskelspänning i ansikte, nacke eller extremiteter) samt inkontinens, förstoppning och ortostatism (yrsel när man reser sig).

  • Progressiv supranukleär paralys (PSP)

Även känd som Steele–Richardson–Olszewski-syndromet, där proteinet tau aggregeras. Patienterna är i genomsnitt 65 år. Klassiskt förekommer tidigt en balansstörning som leder till fall och därmed ofta ortopediska skador, den förvärras dessutom av vertikal blickpares, alltså svårighet att rikta ögonen nedåt. Nedsatt blinkning, stirrande blick och ofrivilligt blundande hör också till bilden liksom svårigheter att svälja, sluddrigt tal, problem med uppmärksamhet och planering samt minskat verbalt flöde och en allmän passivitet, till synes paradoxalt tillsammans med impulsivitet.

  • Corticobasal degeneration (CBD)

Debutåldern ligger mellan 60 och 70 år. Motoriska störningar utgörs av ideomotorisk apraxi (oförmåga att utföra vissa rörelser på uppmaning), myoklonus (snabba sammandragningar av muskler följda av avslappning), dystoni (kramp, som vid MSA), ”alien limb”-fenomen (att en lem ofrivilligt rör sig) samt bulbär dysfunktion (andnings-, svälj- eller talsvårigheter). Kortikal (av cortex = hjärnbark) påverkan sätter ned de fem sinnena, språkförmågan och kognitionen. Möjligheterna att med synens hjälp orientera sig i rummet (visuospatial färdighet) försämras.

– Att åtminstone kunna bromsa den neurodegenerativa processen vore ett genombrott, säger Per Svenningsson.

Behandlingar som ger hopp

Stort hopp sätts till behandling med immun- eller stamcellsterapi (se faktarutor) som, om den blir framgångsrik, också skulle kunna hjälpa vanliga Parkinsonpatienter. Problemet är dock att den så kallade blod-hjärnbarriären, de mycket tätt sammanfogade kapillärväggarna i hjärnans blodkärl som skyddar hjärnan mot ämnen utifrån, hindrar antikropparna från att nå målmolekylerna i tillräcklig omfattning. Och även om vissa stamceller verkar kunna ta sig igenom barriären är oron för att orsaka mer skada än läkning samtidigt stor.

Men Tobias Granberg, specialistläkare i radiologi och forskargruppsledare vid Karolinska institutet, är optimist. Att behandla via ryggmärgsvätskan som omger hjärnan skulle kunna vara ett alternativ och en framkomlig väg. Dessutom håller man på att lära sig vilka ämnen som tolereras.

– Vi använder så kallad farmakologisk PET-undersökning och kan följa vad hjärnan ”spottar ut” och vad den förmår behålla, säger han.

I dagsläget får läkarna ändå förlita sig mest på punktinsatser. En sådan är att ge diabetesmedicin till patienter med MSA, berättar Per Svenningsson:

– Det verkar nämligen som om de områden i hjärnan som skadas mest vid MSA visar större tecken på något som verkar vara insulinsresistens än de som skadas mindre.

En annan är att försöka förhindra klumpbildningen av proteiner. När allt fungerar som det ska får ett protein sin specifika tredimensionella form, och därmed sin unika funktion, genom en process som kallas veckning. I den hjälper andra proteiner, så kallade chaperoner, till och denna interaktion hoppas man kunna styra så att den inte går fel.

Man testar också att hämma den neurodegenerativa, nedbrytande, processen genom att störa aktiviteten hos de enzymer som påskyndar processen.

Text: Carina Östman på uppdrag av forskning.se

Behandlingar på gång

  • Stamcellsterapi

En stamcell är en cell som kan skapa exakta kopior av sig själv men också utvecklas till olika specialiserade celler i kroppen. Man brukar skilja på embryonala och vuxna stamceller och på deras olika potensgrad, alltifrån de pluripotenta som kan bli vilken typ av cell som helst till de unipotenta som bara kan bilda en enda. Användandet av embryonala stamceller har förstås skapat en intensiv etisk debatt då de tas från aborterade foster eller ägg som blivit över vid provrörsbefruktningar.

  • Immunterapi

Immunterapi är ett samlingsnamn för olika behandlingsmetoder där kroppens eget immunförsvar utnyttjas för angrepp på sjukliga förändringar och vid de neurodegenerativa sjukdomarna är det alltså de patologiska proteinaggregaten som är måltavlor. Molekylärgenetiska fynd har nämligen givit starka belägg för att de inte är ett sekundärt fenomen.

Immunterapi kan vara aktiv eller passiv. Vid den aktiva vaccineras med det icke önskvärda ämnet, så att immunförsvaret stimuleras att utveckla antikroppar mot det. Vid den passiva förs i stället redan färdiga antikroppar in.

Vi finns där du är @forskningsnyhet

När det inte riktigt är Parkinson

 lästid ~ 6 min