Så reagerar vi på tiggande människor

Den svenska så kallade ”tiggeridebatten” har till en stor del kretsat kring ja/nej-frågan om förbud. Detta har skapat en paradox där tiggande – oftast förkroppsligad i romska EU-medborgare från Rumänien och Bulgarien – inte anses höra till det svenska välfärdssamhället, samtidigt som att vägra hjälp till behövande klingar dåligt med de solidaritets- och jämlikhetsprinciper som den svenska självbilden delvis bygger på.

I en ny avhandling i kulturgeografi analyserar Erik Hansson, Uppsala universitet, det svenska samhällets reaktioner på tiggande EU-medborgares närvaro. Avhandlingen behandlar tiggandets historia och sociala problem men analyserar också människors känslor och reaktioner i mötet med någon som ber om hjälp.

Forskningsmaterialet består bland annat av 1 329 artiklar publicerade i media (från debattartiklar till nyhetsinslag) från perioden 2014–2016, liksom inlägg i sociala medier, intervjuer, och observationer. För att förstå människors känslor och reaktioner i mötet med tiggande människor har Erik Hansson använt psykoanalytiska teorier som samhällsteori. Debattartiklar och intervjuer har analyserats och sammanförts med ett historiskt perspektiv på ekonomi och socialpolitik.

Ambivalens och ångest genom historien

Erik Hansson konstaterar i sin avhandling att människor har känt ambivalens, ångest och vantrivsel kring närvaron och mötet med tiggande människor genom alla tider. I världsreligionerna och i de politiska ideologiernas idéhistoria finns också en kluvenhet kring tiggandet som handling. Människor känner både ömkan, medlidande, solidaritet liksom förakt, avsky och förargelse. Erik Hansson ser två olika dimensioner – en politisk och en psykisk. Den politiska dimensionen väcker frågor om rättigheter och skyldigheter avseende ägande i samhället.

Den psykiska dimensionen handlar mer konkret om själva mötet med den tiggande människan och gesten. Förenklat ställs då människan inför ett samvetskrav av att fatta ett beslut om hur man ska förhålla sig till sin nästa och det är lätt att känna ångest inför andras bön om hjälp. Som en försvarsmekanism, för att komma ifrån ångesten, omvandlas känslan istället till sympati, antipati eller apati.

Ond känsla omvandla till till ond person

– Man hämtar information från samhället som kan förklara ”tiggaren” som en personlighet som passar ens förnimmelse av sympati, antipati eller apati. Antipatin handlar då ofta om att en ond känsla har väckts inom en, som överförs till att en ”ond person” fick en att må dåligt. Det blir alltså ett sammanblandande mellan ens egna känsla och andra personens antagna egenskaper. Detta skulle förklara de historiska återkommande ryktena om ”tiggare” genom historien som inte fattiga egentligen, utan kriminella hejdukar eller lata överliggare, säger Erik Hansson.

Avhandlingen visar att dagens situation inte är historiskt unik. Frågan om tiggandets existens har djupgående orsaker, som handlar om inte bara etnisk diskriminering, utan också om mer övergripande politiska och ekonomiska strukturer som formar samhällens socialpolitik i stort.

– Utestängningen av utländska romer i Sverige från tillgodosedda mänskliga rättigheter – avseende tak över huvudet, sanitet, utbildning, hälsa och försörjning – påminner mycket om historisk diskriminering av svenska romer. I avhandlingen sätts denna ”historiska återkomst” i dialog med dagens svenska arbetsmarknads- och bostadspolitik. I båda dessa politikområden råder ett slags dödläge mellan vänster-och-höger, gällande vilka rättigheter svenska medborgare, och andra, ska ha vad gäller arbete, försörjning och bostad. Dessa dödlägen påverkar i sin tur den politiska tystnaden vad gäller att debattera lösningar för att hjälpa gruppen i Sverige, säger Erik Hansson.

Kontakt:

Erik Hansson, kulturgeografiska institutionen, Uppsala universitet, Erik.Hansson@kultgeog.uu.se

Avhandling:

”Det känns fel”. Om det svenska samhällets reaktioner på närvaron av tiggande EU-medborgare, 2014-2016