Skrivterapi – en billig väg till hälsa

Terapeutiskt och skönlitterärt skrivande är två olika saker. Det stod klart redan i en forskningsstudie 1986.  Då bad James W Pennebaker, professor i psykologi vid University of Texas, en grupp studenter att under 15 minuter varje dag i fyra dagar skriva om en traumatisk händelse. En kontrollgrupp fick skriva mer neutrala texter om saker som ett träd eller sitt studentrum. De närmaste sex månaderna registrerade forskaren hur ofta studenterna uppsökte sjukvården.

Resultatet, att de som skrivit om trauman var väsentligt friskare, blev startskottet för hundratals studier om effekten av terapeutiskt skrivande. I en översiktsartikel från 2012, publicerad i tidskriften British Journal of General Practice, ställs frågan om skrivterapi kan användas inom primärvården. Svaret blir ja, med argumentet att det är en billig och tillgänglig terapiform. KBT är till exempel, enligt författarna, mer effektivt för behandling av depression.

Skrivande som terapiform

I Sverige finns ingen forskning om skrivterapi, däremot finns enstaka terapeuter som använder skrivandet som terapiform. Psykologen Jenny Jägerfeld, som även är författare, är en av dem.

– Det grundar sig i att jag tidigt märkte att skrivandet var terapeutiskt för mig, jag skrev ner det som hände och skrev små berättelser tidigt där jag la in saker som jag funderade på själv eller skrev dagbok och märkte att det hände någonting där. Man kanske fick syn på hur man tänkte när man såg det i skrift och får hjälp att bena ut det. Man ser också att vissa saker går att göra något åt.

För cirka tio år sedan började Jenny Jägerfeld läsa in sig på James W Pennebakers forskning. Sedan dess är skrivande ett av de terapeutiska verktygen som hon använder.

– I arbetet med vissa personer som av olika anledningar haft svårt att prata har vi suttit i rummet och skrivit fram och tillbaka, det är inte lika effektivt men samtidigt rakare. Ibland har det varit personer som på plats har haft svårt att ta upp vissa saker, men kvällen innan kunnat skriva ner det.

Jenny Jägerfelds metod skiljer sig från den som Pennebaker har forskat om i och med att hennes innefattar en terapeut.

– Pennebakers går ut på att man skriver på egen hand, men det kan vara ännu mer effektivt att prata med en terapeut om det som faktiskt kommer fram. Ibland blir psykologer rädda för att prova andra metoder. Visst  är det viktigt att ha evidens men här är ändå människor som uttrycker sina egna tankar och att skriva ner dem på egen hand och sedan prata med psykolog kan vara effektivt.

Utgår från traumatisk upplevelse

Ann Westermark, beteendevetare och författare, håller i olika typer av skrivarkurser, bland annat med fokus på hälsa.

– Jag är bildterapeut så jag har använt mycket av bildterapins grunder och översatt det till skrivprocessen, säger Ann Westermark. Till skillnad från till exempel Pennebaker där man går in i sitt trauma och skriver varje dag jobbar jag mycket med symboler.

Förutom att hålla i kursen Skriv med hjärtat är hon också engagerad i olika projekt inom vården som använder skrivande som metod. Till skillnad från Pennebakers metod, att skriva konkret om en traumatisk upplevelse, går Ann Westermarks kurser ut på att närma sig problemen utifrån.

– Om jag ska ha en patientgrupp så kanske de har specifika problem som depressioner. Då går jag in på ett helt annat ställe där de får starta i det som är långt ifrån dem själva, sedan får de dela texter med varandra i den mån man vill. Då kan man också koppla det man skrivit om till sig själv.

Vad är det då som gör att skrivterapi kan fungera, oavsett vilken teoretisk grund man använder? En teori är att den som skriver sitt trauma genomgår det som kallas katarsis, en känslomässig rening, men det är en teori som har avvisats efter en genomgång av ett stort antal studier.

Att lindra stress genom att konfrontera tillbakatryckta känslor kan dock vara en av flera förklaringar. En annan är att skrivandet startar en kognitiv process där traumat blir till en berättelse som gör det lättare att strukturera vad som har hänt.

Text: Johan Frisk, på uppdrag av forskning.se