Tema

Tungt psykiskt handlägga tvångsavvisningar

Allt fler ensamkommande flyktingbarn kommer att utvisas de kommande åren. För att åstadkomma ett så respektfullt återvändande som möjligt behöver Migrationsverket, socialtjänsten, gode män och polisen komma närmare varandra, visar en avhandling vid Umeå universitet.

De aktörer som arbetar med tvångsutvisningar har en låg nivå av samverkan och många upplever höga arbetskrav och ensamhet i sitt uppdrag. Ett gemensamt centrum för aktörer som arbetar med utvisningar skulle kunna motverka psykisk ohälsa hos personalen, visar en av de första studierna på området.

Johanna Sundqvist, doktorand vid Institutionen för folkhälsa och klinisk medicin, Enheten för epidemiologi och global hälsa, har i en studie visat att höga arbetskrav, lågt socialt stöd och negativa stresshanteringsstrategier (coping) förvärrar psykisk hälsa för socialsekreterare och poliser som genomför tvångsutvisningar av ensamkommande flyktingbarn. Forskningen är baserad på intervjuer med 20 aktörer som arbetar med tvångsutvisningar av ensamkommande barn, inklusive socialsekreterare, poliser, gode män och tjänstepersoner vid Migrationsverket. Studien baseras också på nationell enkätdata från 380 socialsekreterare och 714 poliser, de två aktörer med störst juridiskt ansvar så länge barnen är kvar i landet.

Samla under ett tak
– Migrationsverket, socialtjänsten, gode män och polisen behöver komma varandra närmare för att åstadkomma ett så respektfullt återvändande som möjligt, även om det är påtvingat, säger Johanna Sundqvist.
– Genom att skapa ett centrum för ensamkommande flyktingbarn skulle de aktörer som arbetar med barnens tvångsutvisning kunna samlas under ett och samma tak. Det skulle möjliggöra samverkan men kanske även underlätta för barnen att hantera sin utvisningssituation. Ett sådant centrum skulle kunna liknas vid hur Barnahus eller Familjecentralerna är organiserade.

Enkätundersökningen visade att socialsekreterare som jobbar med tvångsutvisningar hade mer psykisk ohälsa än dem som arbetar med andra barnärenden. Poliser med erfarenhet av att utvisa barn hade däremot inte mer psykisk ohälsa än poliser utan sådan erfarenhet. En möjlig förklaring till skillnaderna mellan aktörerna är enligt Johanna Sundqvist att polisernas verkställande uppdrag är tydligt formulerat medan socialsekreterarnas stödjande roll kan uppfattas som mer diffus.

Känner stöd
– Glädjande nog visade vår forskning att både socialsekreterare och poliser som arbetar med tvångsutvisningar upplever sig ha ett stort socialt stöd från sin omgivning. Det här sociala stödet hjälper till viss del att minska deras stress. Men samtidigt är de höga psykologiska arbetskraven förknippade med sämre psykisk hälsa hos socialsekreterarna. För poliser är de höga psykologiska arbetskraven samt ett litet eget beslutsutrymme och att leva ensam förknippade med en högre risk att drabbas av psykisk ohälsa, säger Johanna Sundqvist.

Bildandet av ett gemensamt centrum skulle enligt forskaren kunna ge aktörerna bättre förutsättningar att genomföra utvisningarna på ett respektfullt sätt och bidra till en psykiskt välfungerande arbetssituation för aktörerna som nämns. Enligt forskningen behövs:

nationella riktlinjer för tvångutvisningar, något som idag saknas
hög nivå av samverkan på aktörsnivå
att aktörerna på individnivå ges rimliga arbetskrav, högt beslutsutrymme i arbetet samt en hög nivå av socialt stöd och fungerande stresshanteringsstrategier (coping).

Artikel: Påtvingade återvändanden av ensamkommande asylsökande flyktingbarn: Mot en interorganisatorisk samverkansmodell.

Kontakt: Johanna Sundqvist, Institutionen för folkhälsa och klinisk medicin, Umeå universitet, tel: 072-217 7313, e-post: johanna.sundqvist@umu.se

 

Vi finns där du är @forskningsnyhet

Tungt psykiskt handlägga tvångsavvisningar

 lästid ~ 2 min