Tema

Miljöfrågan spränger gränserna

Miljöfrågorna kräver snabba, radikala åtgärder och politiker måste våga ta obekväma beslut, även beslut som kanske inte hjälper dem att bli omvalda till nästa mandatperiod. Problemet är att miljöfrågorna ofta är globala medan demokratin är nationell. Frågan är om den traditionella demokratin är ett tillräckligt kraftigt instrument för att hantera miljöpolitiken. Och vilka är alternativen?

Efter andra världskriget har vi haft en extremt snabb teknisk och social utveckling i världen och en omfattande globalisering av ekonomi, kultur och kommunikation. Globaliseringen av politiken har däremot inte varit lika framgångsrik. Vi ser ett större välstånd på jorden nu än någonsin, men baksidan av myntet är miljöproblemen. Det finns en lång lista av annalkande hot mot mänskligheten och ekosystemen, som kräver dramatiska omställningar vad gäller livsstil, ekonomi och energi. Hot som sätter den nationella demokratin på prov.

Eko-auktoritära tankegångar
Många av oss har precis kommit ur förnekelsefasen bara för att ramla rakt ner i uppgivenheten. Vanmakt är vanligt när det gäller globala frågor i allmänhet och miljöfrågor i synnerhet. Vad kan ett litet land som Sverige göra, när det är USA och Kina som är de två ledande utläppsstaterna? James Lovelock, känd för sin Gaiateori från 1969 som menar att jorden kan ses som ett enda gemensamt självreglerande system, sade i en intervju 2010, att människan kanske inte är tillräckligt klok för att få bestämma över planeten. Han jämför miljöproblemen med krig och ställer frågan om demokratin kan sättas på undantag en begränsad period i ljuset av det accelererande klimathotet. Argumentet var att världen behöver mer handlingskraft än vad nationalstaternas representativa demokratier kan ge oss:

– Even the best democracies agree that when a major war approaches, democracy must be put on hold for the time being. I have a feeling that climate change may be an issue as severe as war. It may be necessary to put democracy on hold for a while.

Detta uttalande aktualiserade en debatt kring demokrati och miljöpolitik som pågått i decennier i miljöfilosofin och miljörörelsen. De låsta och rentav strandade FN-förhandlingarna om klimat och miljö, har gjort att vissa så kallade eko-auktoritära tankegångar har vädrat morgonluft. Men att demokratin inte skulle vara en bra styrelseform för att lösa miljöfrågorna motsätter sig Karin Bäckstrand, professor i samhällsvetenskaplig miljöforskning vid Stockholms universitet som skriver en bok om demokratiseringen av den globala miljöpolitiken.

– All empirisk forskning i komparativ miljöpolitik visar att det är demokratier som har de mest vitala miljörörelserna, mest utvecklad miljölagstiftning och administration och det största politiska engagemanget. Se på Sovjetunionen och de förra östländerna under det kalla kriget som hade omfattande miljöproblem och avsaknad av miljörörelse, säger Karin Bäckstand. Det finns däremot många sätt att utveckla demokratin för att kunna möta de globala miljöutmaningarna.

En av debatterna kring miljö och demokrati handlar om miljörörelsen själv och hur dess människosyn har förändrats. Å ena sidan finns traditionen av gräsrotsrörelse, som försvarar medbestämmande, decentralisering och delaktighet. Det finns även ett annat paradigm, som demoniserar människan och påstår att vi själva är planetens största problem. Denna tradition bygger på en inarbetad missuppfattning om att människan är en motsats till naturen och bidrar till ett människofientligt resonemang, där naturen skyddas genom reservat. Idag utmanas denna världsbild, inte minst genom urbaniseringen och synen på det ”urbana landskapet” som ett socioekologiskt system.

– Vi har börjat återupprätta sambandet mellan människan och den övriga naturen. Det mänskliga samhället accepteras numera som en del av naturen med också positiva interaktioner, människan är inte bara ett hot. I ett hållbart samhälle kan människans skötsel av ekosystemen förstärka vår förmåga att motstå störningar och katastrofer samtidigt som vårt välbefinnande stärks genom de tjänster ekosystemen producerar, till exempel vatten- och luftrening och rekreation. Det är alltså de positiva interaktionerna människa – natur vi måste betona och utveckla, inte kamp och alienering, säger Thomas Elmqvist, professor i naturresurshushållning vid Stockholms universitet.

Nätverkssamhället
Samhället har genom världsekonomi och modern teknik blivit en allt mer sammanhållen helhet, men med globaliseringen så försvagas också den traditionella, nationella politiken. Beslutsfattandet är idag mycket mer komplicerat och de gamla institutionerna har svårt att fungera som tidigare. Sättet på vilket makt och ansvar fördelas har ändrats och makten har redan börjat förskjutas från politiker till andra aktörer i det civila samhället. Länder och internationella organisationer är inte längre isolerade aktörer som agerar på förutsägbara sätt genom formella avtal. Under senaste tiden har samhällsvetare därför börjat se samhälsstyrning som nätverk och att det ur dessa nätverk uppstår anpassade politiska instrument. Detta nätverkssamhälle utmanar kärnan i demokratin, frågan om politikens förankring hos folket.

– Ja, det har skett ett skifte i samhällsorganiseringen mot nya former av nätverkad styrning – där spelar statliga aktörer och icke-statliga aktörer en viktig roll, men legitimitet har två komponenter, där den ena handlar om beslutsprocesserna i sig och den andra om utfallet, det vill säga om beslutsfattare åstadkommer det medborgare vill att de ska åstadkomma. Nätverk utmanar, men kan också bidra till ökad legitimitet i båda dimensionerna. I det första fallet genom att öka deltagandet, och transparensen i beslutsfattande som när det civila samhället sätter press på viktiga samarbeten som G8. I den andra dimensionen genom att vissa problem bara kan styras genom nätverkade ansatser, säger Victor Galaz, docent i statsvetenskap, Stockholm Resilience Centre och författare till boken Global Environmental Governance, Technology And Politics The Anthropocene Gap, 2014.

Den gamla synen på hierarkiska system med tydliga ansvarsområden och delegationsordningar räcker alltså inte längre för att styra världen. Idag delar staten redan med sig av makt (frivilligt eller ofrivilligt) till andra organiserade intressen och det finns ickestatliga organisationer som får en regelskapande funktion – i praktiken – och därmed utmanar gamla auktoriteter. Föränderliga nätverket utgör idag broar mellan söderfallande regimer och när maktbefogenheter och ansvarsutkrävande glider isär så försvagas även den representativa demokratin.

– Globaliseringens hastighet och sammavävda mönster på planeten kan inte styras av enskilda stater i hierarkiska organisationer. Om dessa nya styrformer visar sig kunna bidra till att faktiskt hantera globala problem så ökar faktiskt legitimiteten. Men visst, det är inte en klassisk modell som bygger på representativ demokrati, säger Victor Galaz.

Global representation
Lösningen är internationellt samarbete. Globaliseringen har skapat förutsättningar för policyskapande processer utanför gränserna för det folkvalda, men även om ”komplexa system” eller ”fragmenterade globala nätverk” som ”företräder olika intressen” inte låter särskilt demokratiskt, så möjliggör samarbetet även för ökad insyn och större delaktighet.

– Privata-offentliga partnerskap med icke-statliga organisationer, gränsöverskridande allianser av NGOs, konsumentföreningar och andra stakeholders; allt detta är väldigt nytt och spännande och innehåller både möjlighet och hot: möjligheten till en global representation och hotet av en elitstyrd korporativ lobbyism, säger Karin Bäckstrand.

FN har utvecklat och institutionaliserat omfattande deltagande av nio olika samhällsgrupper eller intressenter, nio ”major groups, som har observatörsstatus i FN:s miljö- och klimatförhandlingar. Det kan ses som Stakeholder democracy, en form av deliberativ demokrati där representanter för civilsamhälle och näringsliv bjuds in, representerade av grupper som är tänkta att företräda planetens intressen. Det kan ses som ett embryo till en demokratisk global representation. Dessa icke-statliga aktörer har ingen rösträtt motsvarande suveräna stater, men de bjuds in till att observera förhandlingarna och ges möjlighet att hålla anförande under FN förhandlingarna. Frågan är om dessa nio grupper verkligen kan representera alla intressen, och många hävdar att vissa av grupperna har mer makt än andra:

  1. Frivilliga miljöorganisationer
  2. Kvinnor
  3. Ungdomar och barn
  4. Ursprungsbefolkningar
  5. Företagens branschorganisationer
  6. Vetenskap och teknologi
  7. Fackförbund
  8. Städer och kommuner
  9. Jordbrukare

Genom helt nya former av innovativa institutioner för samhällsstyrning kanske vi kan få både snabbare och effektivare politiska mekanismer, självreglerande samhällsstyrningssystem som kan hantera de utmaningar vi står inför, i synnerhet plötsliga, snabba och ickelinjära miljöförändringar. Det behövs ett ständigt hanterande av information, att processa och koordinera, antingen mellan existerande organisationer eller mer diffusa, informella nätverk. I framtiden kanske. Idag har dock fortfarande enskilda stater alltid sista ordet.

– Ta exemplet med de krav som fanns om en global central miljöorganisation och som fördes fram på FN:s miljökonferens i Rio 2012, säger Karin Bäckstrand. Där fanns det en EU-stödd linje kring bildandet av en World Environmental Organisation, WEO. E-et skulle här bli lika viktigt som T-et i WTO, World Trade Organization, men idén suddades tillslut bort ur samtliga dokument. USA, Kina och många utvecklingsländer var motståndare.

Text: Danil Lundbäck, forskning.se
Intervjuade forskare: Karin Bäckstrand, Thomas Elmqvist och Victor Galaz

Kontaktinformation
red@forskning.se

Vi finns där du är @forskningsnyhet

Miljöfrågan spränger gränserna

 lästid ~ 7 min