Etablerad sanning kullkastad inom cancerforskningen
Att det är skillnad på uppkomstmekanismerna hos å ena sidan leukemier, å andra sidan solida tumörer som bröstcancer, prostatacancer, mag- och tarmcancer etc har länge varit forskarvärldens gängse uppfattning. En forskargrupp vid Avdelningen för klinisk genetik i Lund hävdar nu det motsatta: att det är samma mekanism som ger upphov till alla icke ärftliga cancerformer. Resultaten är publicerade i Nature Genetics.
En välkänd mekanism för canceruppkomst är att kromosomerna i en cell bryts av och sedan förenas på ett felaktigt sätt. Vid brottspunkterna uppstår genfragment som kan kombinera sig till så kallade fusionsgener, som ger upphov till fusionsproteiner. Leukemier – blodcancer – uppstår vanligen ur celler som innehåller sådana fusionsproteiner. Hur det går till vet man inte i detalj, men på något sätt får fusionsproteinerna dittills normala celler att omvandla sig till cancerceller.
Solida tumörer, som utgör majoriteten av all cancer, har däremot ansetts uppstå genom att vissa celler förlorat de bromsmekanismer i form av s k tumörsuppressorgener som hindrar tumörer från att uppstå.
– Så är det säkert när det gäller ärftlig cancer. Men ärftlig cancer svarar bara för 5-10 procent av alla cancerfall. Alla de andra har samma uppkomstmekanismer, hävdar vi nu. I icke-ärftliga cancerformer är det förekomsten av fusionsgener och inte avsaknaden av tumörsuppressorgener som är det grundläggande, säger professor Felix Mitelman.
Mitelman och hans medarbetare Bertil Johansson och Fredrik Mertens har samlat information om kromosomavvikelser vid cancer i många år. Nature Genetics ägnade 1997 ett helt nummer åt det stora material som lundagruppen sammanställt, något som bara skett vid ett annat tillfälle (då det mänskliga genomet publicerades). Materialet är nu tillgängligt som en stor och ständigt växande databas inom det s.k. Cancer Genome Anatomy Project vid amerikanska National Cancer Institute, kallad Mitelman Database of Chromosome Aberrations in Cancer.
I leukemiceller är det ganska lätt att hitta fusionsgener och fusionsproteiner. Detta är av tekniska skäl mycket svårare i solida tumörer.
– Och när man inte sett dem, så har man utgått från att de inte funnits. Men skälet är snarare bristen på bra undersökningsmetoder, menar Felix Mitelman.
Forskargruppen har funnit att antalet fusionsgener i solida tumörer står i samma proportion till antalet undersökta patientfall som vid leukemier. Det visar att samma mekanismer är inblandade: chansen att denna överensstämmelse skulle uppstå av en slump är mindre än 0,0001!
Det positiva med upptäckten är att den skulle kunna leda till effektivare behandling av de stora cancerformerna. Det finns i varje fall för en typ av leukemi nu en medicin som specifikt riktar sig mot det aktiva fusionsproteinet, och som är både effektiv och skonsam.
Det negativa är att det troligen finns väldigt många olika fusionsgener bakom de stora cancerformerna. Varje genförändring finns då bara hos ett fåtal patienter.
– En alltför liten patientgrupp blir ointressant för läkemedelsföretagen. Det är å andra sidan möjligt att flera fusionsproteiner kan ha gemensamma drag som gör dem möjliga att angripa med samma läkemedel, hoppas Felix Mitelman.
Att hans forskargrupp kullkastat en etablerad sanning innebär inte att annan pågående forskning om genetiska faktorers betydelse för canceruppkomst kullkastas, understryker han. Mycket av forskningen handlar ju om den långa vägen från en första cancercell till en utvecklad tumör, och här spelar sannolikt tumörsuppressorgenerna en stor roll. Det lundaforskarna gjort är att ge en ny och omvälvande bild av hur denna allra första cancercell uppstår.
Mer information Felix Mitelman, tel 046-17 33 60, e-post
Felix.Mitelman@klingen.lu.se.
