Artikel från forskning.se

Larver kan både mätta oss och läka svåra sår bättre än både antibiotika och kirurgi. Om de får. Äckelkänslor kan lura oss att undvika också det som är bra för oss, visar forskning.

Larver som krälar i ett sår kan instinktivt kännas både fel och äckligt, som ett tecken på vanvård. Men faktum är att vissa larver har utmärkta egenskaper vad gäller att rensa sår och påskynda läkning, säger Christina Lindholm, professor emerita i klinisk omvårdnad och sårforskare.

Larvterapi används sparsamt i svensk vård – trots att den kan vara bättre än både antibiotika och kirurgi. I vissa fall har behandling avbrutits för att patienten känt sån avsmak. Och det finns fler exempel på hur larver kan hjälpa mänskligheten, om de bara får:

Världen över blir vi fler, och fler får det gott ställt. När medelklassen växer ökar också efterfrågan på kött. På många håll leder det till skogsavverkning för att ge djur bete, stora belastningar på klimatet och en köttindustri där antibiotika används inte bara för att behandla sjuka djur, utan för att driva på deras tillväxt. På andra håll hotar livsmedelsbrist och hunger.

Enligt FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation FAO, krälar, kryper och surrar lösningen på de här problemen delvis närmare än vi tror. Insekter är proteinrika, nyttiga och ger mycket litet koldioxidavtryck – de kan dessutom livnära sig på organiskt avfall.

Läs också: Flugans larver äter bajs – och blir sen djurmat

Den vanliga mjölbaggens (Tenebrio molitor) larver kallas för mjölmask. Mjölmaskar får säljas som mat i affärer i alla länder i EU. De kan bli upp till 30 milllimeter långa och är i början vita men ändras så småningom till en mer gul glansig färg.

Mjölbaggen godkänd som föda

Insekter kan användas som djurfoder, eller malas ner till livsmedel för människor. I många länder ingår insekter i viss mån i den traditionella kosten, men i Europa är det något nytt. Först 2021 godkände EU-kommissionen en insektsart som livsmedel i EU, larver av vanlig mjölbagge.

I Sverige är larver som föda i dag så pass kuriöst att det ingår i ”menyn” i smakbaren på Disgusting Food Museum i Malmö. Genom att visa och servera mat från hela världen hoppas museets grundare kunna utmana besökarnas uppfattning om vad som är ätbart och oätbart.

Kan vi börja äta miljömässigt hållbar mat i framtiden genom att utmana vår uppfattning av äckel? Det är också en fråga som intresserar Patrik Lindenfors, evolutionsforskare knuten till Institutet för framtidsstudier, och aktuell med boken Äckel.

Äckelkänslor skyddade oss från smitta

Äckel är en emotion, en känsla: en snabb och intuitiv helhetsbedömning som kroppen både tillhandahåller och reagerar på, filtrerad genom allt vi har lärt oss. Precis som med rationellt genomtänkta bedömningar baserar sig äckel på en stor mängd information, berättar Patrik Lindenfors.

– Vi behöver emotioner för att över huvud taget kunna orientera oss i världen, de tillhandahåller snabba överslagsbedömningar och motiverar oss att handla. Men ibland är de verkligen dåligt grundade och skulle behöva bortses ifrån.

När det gäller larver och insekter finns det evolutionära skäl till avsmaken, menar han. Många av våra äckelreaktioner verkar skräddarsydda för att undvika de spridningsvägar som finns för mänskliga smittämnen. Bland djur är vissa insekter, som kackerlackor, och råttor starkt förknippade med smittspridning, något som präglar vår bild av dessa arter.

Det finns en koppling mellan äckel och rädsla inför djur, visar forskning.

Kulturellt betingat äckel

Men vad vi äter och inte äter är till minst lika stor del en fråga om kultur, säger Patrik Lindenfors. Och den kan förändras.

– Det handlar om inlärning – vi har växt upp i ett samhälle där normen har varit att vi inte äter insekter. I många andra kulturer äter man insekter, det är högst tjänlig föda. Det går att ställa om sådana här preferenser, men det kräver lite ansträngning. I min barndom åt man inte rå fisk i Sverige. Nu anses sushi och sashimi vara delikatesser.

Ett inhemskt exempel är surströmming. Någon uppväxt med surströmmingskalas kan bli lyrisk av doften från en nyöppnad burk, medan någon som inte är van vid den fermenterade fisken kastar upp av bara lukten.

En hink full med feta larver, redo för tillagning.
Vad vi äter och vad vi tycker är för äckligt att äta är en fråga om inlärning. Här är en tallrik feta larver av den svarta palmbaggen, Rhynchophorus palmarum. En delikatess i Peru.

Japaner äter gärna getingar

  • Det är framförallt i tropiska länder som insekter är en del av kosten. Enligt FAO äter människor i Afrika ungefär 250 olika insektsarter, 549 arter är omtyckta i Mexiko, 180 i Kina och 160 i Mekongområdet.
  • Även i Japan som inte är ett tropiskt land finns det ett antal populära mat-insekter, särskilt bland getingarna.
  • Sammanlagt finns det alltså fler än 1900 nu kända ätbara insektsarter, de viktigaste inom insektsordningarna: Coleoptera (skalbaggar), Lepidoptera (fjäril och malar), Hymenoptera (bin, getingar och myror), Orthoptera (gräshoppor och syrsor), Isoptera (termiter), Hemiptera (halvvingar) och Homoptera (cikador).

Källa: FAO (https://www.fao.org/edible-insects/en/) och Edible insects Future prospects for food and feed security

Rädsla och äckelkänslor hör ihop

Helena Hörnfeldt, docent i etnologi vid Stockholms universitet, har i sin forskning bland annat berört kopplingen mellan äckel och rädsla inför djur. I samband med ett projekt kring rädslor hos barn kopplat till klimatförändringar frågade hon också förutsättningslöst barnen vad de var rädda för.

– Jag intervjuade barn från 7 och till 18 år. Alla, alla, nämnde djur de var rädda för. Jag kände att det var något jag ville fördjupa mig i.

Vissa djur återkom oftare än andra i barnens utsagor: Fåglar, insekter, björnar, ormar, hajar. Många av de djur som barnen uppfattade som läskiga ansåg de också vara äckliga.

– Det kunde vara att de var slemmiga, oberäkneliga, att djuren har kroppsliga detaljer som vi själva inte har, svans, vingar och klor, många sådana detaljer kom upp.

Det finns ett kulturellt rädslonarrativ som anger vilka djur det är acceptabelt att vara rädd för, menar Helena Hörnfeldt. Det är något vi får till oss tidigt, bland annat genom populärkultur. Just insekter har varit en stor inspirationskälla i konstruktionen av monster.

Skaldjur delikatesser trots sitt läskiga yttre

– Insekter upplevs ha ögonen på fel plats, man vet inte hur man ska få kontakt med djuret för blicken är åt fel håll. Insekter är ofta små, man vet inte var man har dem och man får en känsla av att de kan nästla sig in och ta sig in i kroppen. Dessutom finns idén om att de bär på sjukdomar eller gift, vilket ju vissa också gör.

Helena Hörnfeldt tycker att skaldjur är intressanta i relation till insekter.

– Räkor och kräftor har det där utseendet som vi borde uppfatta som äckligt, men det gör vi inte. Jag har inget svar på varför, mer än att det är en tradition med en tillvänjningsfas. Ska vi börja äta insekter behöver de presenteras på ett sätt som gör att vi accepterar det. Om man maler ner insekter så är det helt plötsligt mindre problem att äta dem, till exempel.

Larver renade sår långt innan antibiotikan

Inom medicinen spelade larver under lång tid en viktig roll vid sårrengöring. Det bruket försvann i många delar av världen när verksam antibiotika kom på 1940- och 50-talet. Men i takt med att antibiotikaresistenta bakteriestammar blivit vanligare har det uppstått ett behov av alternativa behandlingsmetoder, och intresset för larver har i viss mån vaknat på nytt.

– Larver som renar sår har funnits i många kulturer. Det finns beskrivet redan i Jobs bok. Vi vet att aboriginer dränkte trasor med koblod för att det skulle komma flugor och lägga ägg, varpå man tog dem och använde larverna. Mayafolket gjorde på liknande vis. Det är en vitt spridd metod sedan årtusenden, som då och då poppar upp.

Spyflugor äter såret rent

Under tidigt 1900-talet kartlades metoden vetenskapligt. De larver som kan användas för upprensning av sår hör till några olika arter av spyflugor. Dessa äter bara död vävnad och har också andra egenskaper som är gynnsamma för sårets rening och läkning. Bland annat utsöndrar de ett sekret som innehåller enzymer som bryter ned den döda vävnad de sedan äter.

– I dag använder vi metoder som innebär att såret görs så rent som möjligt för att kunna läka. Det bildas något vi kallar biofilm i sår som står öppna ett tag, och i den har man också kunnat se att det finns svamp. Det ger upphov till ett slags skelett som bakterier fångas i. För att såret ska läka behöver man få bort biofilmen. Och det är något fluglarver förmår, säger Christina Lindholm

Larver av flugan Lucilia sericata äter upp död vävnad i sår – och lämna det friska i fred. På så vis kan larverna rena ett svårläkt sår på några dygn.

Larvterapi rår på kroniska sår

För att ett sår ska läka måste den döda vävnaden bort. Flugan Lucilia sericata är lite mindre än en vanlig husfluga, och dess larver mästare på biologisk rening av sår. När de nykläcka millimterstora larverna placeras i patientens sår – oftast i en liten påse – äter de upp de döda vävnaden i såret och lämnar den friska i fred. Dessutom utsöndrar de antibakteriella och läkningsstimulerande ämnen. Forskning visar att larverna inte har några käkar utan i stället löser upp den döda vävnaden med hjälp av ett proteinnedbrytande enzym, för att sen suga upp de döda vävnaderna med allt sitt bakterieinnehåll. 

Sahlgrenska sjukhuset slutade odla larver

I några av de mer moderna studier som har gjorts på larvterapi har man inte bara tittat på sårläkningen, utan också patienternas upplevelse. I några fall rapporteras patienterna ha känt sådan avsmak att de avbrutit behandlingsmetoden, eller avstått den.

I Sverige används larvterapi i dag sparsamt och då främst för svårläkta sår, exempelvis bensår, ofta hos äldre patienter. Larver för medicinskt bruk odlades tidigare på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg, men får sedan ett antal år importeras från andra länder. Christina Lindholm har en positiv bild av metodens verkan och har inte heller mött någon patient som har motsatt sig den.

– Man tror att patienterna ska tycka att det är äckligt, men de tycker att det är helt okej, bara det kan få såret att läka. En del kan känna att det kryllar lite, men de är fascinerade och de hamnar i centrum för allas intresse. Väldigt bra metod, även om den är lite opraktisk. Det är viss olägenhet att hantera larverna.

Spyflugelarver fixar såret på tre dygn

Larverna arbetar i såret i tre dygn. Under den tiden växer de från någon millimeter till cirka 1 centimeter.

– När man ser den effekt behandlingen har blir man ödmjuk. Man känner nästan sympati för de där små fluglarverna som har gjort så stor nytta. När de är klara ska de gå hädan, in i en plastpåse och begravas i soporna, säger Christina Lindholm.

Text: Jenny Damberg på uppdrag från forskning.se

Nyhetsbrev med aktuell forskning

Visste du att robotar som ser en i ögonen är lättare att snacka med? Missa ingen ny forskning, prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Jag vill prenumerera