handskbeklädda händer i operationssal, sax i en hand, stark lampa mot kameran
Artikel från Lunds universitet

Regeringen och Sverigedemokraterna vill utreda om det går att förstatliga vården. Men en sådan förändring kan ta många år. Och att politiker vill omdana vården åt något håll är inget nytt. Det finns flera exempel bara från de senaste årtiondena. Det är som en historiskt svängande pendel, säger en forskare.

Enligt Tidöavtalet vill regeringen med stöd av Sverigedemokraterna utreda om svensk sjukvård helt eller delvis kan förstatligas. Att frågan tas upp nu kan delvis ses som en effekt av covid-19, enligt Henrik Loodin, hälso- och sjukvårdsforskare vid Lunds universitet.

– Pandemin visade att landets hälso- och sjukvård saknar marginaler för att hantera tillfälliga “peakar”. Coronakommissionen pekade också ut regionerna som ansvariga för bristande beredskap och föreslog att en ny instans för tydlig nationell krisledning bör inrättas.

Kan ta många år

I den svenska valrörelsen 2022 nämnde bland annat Kristdemokraterna Norge som ett föregångsland. Norge gjorde under samma år en vårdreform som innebar att styrningen i högre grad centraliserades. Ansvaret för sjukhus flyttade från regional till statlig nivå. Reformen skedde mot bakgrund av långa väntetider och geografisk ojämlikhet i den norska vården.

Hur lång tid skulle då ett förstatligande i Sverige kunna ta? För att få något slags uppfattning kan man ta den nationella cancerstrategin i Sverige som exempel, enligt Henrik Loodin.

Regeringen beslutade 2007 att utreda en nationell cancerstrategi. Målet var att skapa en bättre samverkan och bättre cancervård. Reformen sjösattes 2010 och resulterade i sex regionala cancercentra.

– Reformen tog alltså tre år att genomföra och gällde då samverkan kring en specifik sjukdom, som visserligen drabbar många och är komplex. Men de reformer som diskuteras nu gäller primärvård, BUP, vuxenpsykiatri, tillgänglig vård i glesbygd, nationell matchning, apotekens roll. You name it, säger Henrik Loodin och fortsätter:

– En mild beskrivning är att den typen av centralisering som regeringen med stöd av Sverigedemokraterna vill utreda kan ta något längre tid.

Stora omgörningar – fler exempel

Sverige har tidigare genomfört stora reformer inom hälso- och sjukvård. Ett exempel är 1992 års äldrereform då kommunerna tog över ansvaret för vård och omsorg av äldre personer från de dåvarande landstingen.

Ett annat exempel är avregleringen av psykiatrin i den så kallade psykiatrireformen 1994. Förändringen innebar att psykiskt sjuka människor integrerades i öppenvården och slussades ut från enskilda anstalter som Lillhagen utanför Göteborg eller mentalsjukhuset Sankt Lars i Lund.

Kring 1990-talet, i spåren av 1970- och 80-talens nyliberala politik, etablerades också en mer företagslik styrning av vården. Målet var att förändra den offentliga sektorn. Genom att bryta den byråkratiska lamslagning som då karakteriserade den offentliga sektorn skulle effektivitet och produktivitet ökas. Med hjälp av konkurrensutsättning, avregleringar, privatiseringar och valfrihet förändrades det svenska vårdlandskapet till en New Public Management-modell.

– Konsulter togs in för att styra upp sjukvården och minska ”spill” och ineffektivitet. Kostnadseffektivitet kan vara bra eftersom sjukvården hushåller med skattemedel. Men man kan också tänka att det är nödvändigt att ha ”spill” eftersom luft i systemet blir en försäkring för att hantera toppar av influensa eller som vid covid-19, säger Henrik Loodin.

Omfattande reformer har alltså tidigare genomförts i svensk hälso- och sjukvård. Men sjukvårdssystemets administrativa organisering i 21 självstyrande regioner med egen beskattningsrätt har hittills bestått.

Önskan om ordning och reda

Henrik Loodin beskriver de politiska idéerna om hur vården ska organiseras som en historiskt stadigt svängande pendel.

Dagens politiska tankar om en centralisering kan ses som en reaktion på den konkurrensutsatta vård som sjösattes på 1990-talet och där många olika aktörers intressen ska samordnas. Det handlar om en önskan om ordning och reda, säger Henrik Loodin.

– Centralisering och decentralisering är återkommande trender i diskussionen om hur vården ska organiseras. Tidöavtalet betonar att regionala skillnader ska minska genom att ge staten ett tydligare ansvar för vården. Detta är dock inget nytt.

Hårdare press på personalen

Det finns möjliga fördelar med en centralisering, men även nackdelar, enligt Henrik Loodin. En stor omorganisation kan exempelvis bli tung för personalen.

– Ännu fler organisatoriska förändringar inom svensk hälso- och sjukvård läggs på en yrkeskår som redan har en stor arbetsbörda.

Ett förstatligande skulle också kunna vara problematiskt i demokratisk mening, menar han. En centralisering innebär att makten flyttas uppåt – från de mer lokalt förankrade regionerna till en nivå som ligger längre bort från verksamheterna.

– Det finns en risk att det blir ett ökat glapp mellan medborgare och makt, vilket ur en demokratisk aspekt är värt att begrunda.

Svenska patienter är överlag nöjda

Det finns en uppfattning om att en omorganisering av svensk sjukvård har att göra med ett utbrett missnöje bland patienterna. Men det är en felaktig slutsats, säger Henrik Loodin och hänvisar till Sveriges kommuner och regioners vårdbarometer för 2021.

– Historiskt sett har vi blivit allt nöjdare och friskare samtidigt som det har anställts fler läkare. Undantaget är psykisk ohälsa som ökar, där finns ett större missnöje med vården.

Det finns regionala skillnader, men de flesta uppger sig vara mycket nöjda med vården.

– Det paradoxala är kanske att svenska patienter aldrig har varit så nöjda som idag.

Kontakt:

Henrik Loodin, forskare och universitetslektor inom medicinsk sociologi med inriktning mot hälso- och sjukvården
henrik.loodin@ism.lu.se

Nyhetsbrev med aktuell forskning

Visste du att robotar som ser en i ögonen är lättare att snacka med? Missa ingen ny forskning, prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Jag vill prenumerera