Överbeskyddande föräldrar vill sina barn väl – men barnen kan få svårt att växa upp till ansvarsfulla vuxna som kan ta hand om sig själva, sina känslor och sina relationer. Nu vill forskare förstå mer om föräldrars överbeskyddande, och vilka effekter det får för barnen.
När forskare pratar om överbeskyddande föräldrar syftar de på föräldrar som är överdrivet involverade i sina barns liv, på sätt som inte är anpassade till barnens ålder och mognad. Kanske 4-åringen hindras från att klättra i klätterställningen, eftersom föräldern är rädd att barnet ska ramla. Kanske 13-åringens förälder ringer till läraren för att ta reda på veckans läxa.
Överbeskyddande föräldrar vill väl. Ändå kan det bli så fel, säger Terese Glatz, docent i psykologi och lektor vid Örebro universitet, som forskar om föräldraskap.
Risken för att det ska bli fel är som störst när det handlar om ungdomar och unga vuxna, menar hon.
– I den åldern är man tillräckligt mogen för att klara av mycket själv, till exempel att göra läxorna på egen hand, att boka om en läkartid eller att ringa till skolan för att fixa något som behöver fixas. Och när föräldrar hjälper till med sådant som barnen kan göra själva kan det i slutändan bli negativt för barnen, visar forskning.
Överbeskydd hindrar barnens mognad
Överbeskyddade tonåringar kan få svårt att växa upp till ansvarstagande vuxna som styr sina egna liv, menar Terese Glatz.
– Om ungdomar har svårt att stå på egna ben och ta egna ansvarsfulla beslut kan det bli problematiskt för dem i framtiden. Men man ska komma ihåg att överbeskyddande föräldrabeteenden bara är en faktor. Det finns mycket annat som också påverkar hur man kommer att fungera senare i livet.
Just nu pågår en internationell studie om överbeskyddande bland föräldrar till barn som går sista året på gymnasiet. Tio länder – Kroatien, Belgien, Schweiz, Grekland, Frankrike, Australien, Italien, Norge, Georgien och Sverige – ingår i studien, och från varje land har mer än 400 föräldrar ombetts att svara på en enkät. Terese Glatz är ansvarig för datainsamlingen i Sverige.
– I forskningsprojektet vill vi förstå mer om varför föräldrar beter sig överbeskyddande, om olika förutsättningar i samhället – sådant som arbetslöshet, jämställdhet, tillgång till barnomsorg och föräldraledighet – kan göra föräldrar mer eller mindre överbeskyddande. Vi vill också undersöka om överbeskyddande föräldraskap är vanligare i vissa länder, säger hon.
Överbeskyddande föräldraskap – vad är det?
Överbeskyddande föräldrabeteenden anses innefatta tre huvuddelar:
- Att man inte accepterar att barnet har blivit tillräckligt stort för att ta egna beslut.
Kanske man bestämmer vad barnet ska ha på sig eller hur skolarbetet ska planeras och prioriteras.
– När barnet är litet tar man såklart beslut om sådant som barnet inte kan bestämma om, eller sådant som kan bli väldigt tokigt. Men man behöver låta ungdomar ta beslut själva, även om man själv inte skulle ha tagit samma beslut. Vi vet att barn ibland behöver ta fel beslut för att lära sig, säger Terese Glatz, docent i psykologi. - Att man har en överdriven oro för barnets säkerhet och hälsa.
Föräldrar med överbeskyddande föräldrastrategier är ofta överdrivet oroliga och har fokus på alla tänkbara risker.
– En generell trend är dessutom att föräldrar ger mindre utrymme till barns självständighet, till och med själva den fysiska ytan som barnen får röra sig på är mindre idag än den var när vi eller våra föräldrar var små. - Att man är överinvolverad i barnets känslomässiga välmående.
Om man som förälder ser tecken på att barnet är oroligt kan man ta det på för stort allvar, och ens egna reaktioner kan förstora oron. Kanske försöker man lösa det problem som gör barnet oroligt, kanske försöker man få bort den negativa känslan av oro.
– Ibland behöver man hjälpa barnet att hantera sina känslor, och samtidigt förmedla till barnet att det är okej att inte alltid må toppen.
Överbeskyddar mot jobbiga känslor
Johan Åhlén är psykolog och forskningsspecialist vid institutionen för global folkhälsa, Karolinska institutet i Solna. Han och hans kollegor har utvecklat ett föräldrastödsprogram för föräldrar som upplever oro och ångest.
– Det tar delvis upp överbeskyddande, säger han. Förälderns uppgift är ju att skydda barnet, men ibland gör man som förälder saker som inte gynnar barnet. Man kanske alltför snabbt går in i en konfliktsituation som barnet har, för att man vill hjälpa – men det kan få effekten att barnet inte utvecklar en egen förmåga att lösa konflikter.
När stödprogrammet utvecklades trodde forskarna att föräldrar med oro och ångest skulle överbeskydda sina barn genom att skydda dem från fysiska faror: inte klättra i träd, inte vara med i sportaktiviteter där man riskerar att skada sig.
– Men sådant har vi sett mindre av. Mycket av överbeskyddandet har istället handlat om att inte låta barnen ha negativa känslor, att sträva efter att barnet ska komma ur negativa känslor så fort som möjligt.
Den iakttagelsen är inte ett forskningsresultat, poängterar Johan Åhlén, det är mer forskargruppens upplevelse – och att inte låta barn ha negativa känslor är en typ av överbeskydd som han tror att föräldrar gör alldeles för mycket av.
“Svåra känslor måste få finnas”
– Jag menar inte att man ska lämna barn ensamma med sina svåra känslor, men negativa känslor som ilska, rädsla, sorg och besvikelse behöver få finnas, utan att ta över helt. Man behöver kunna hantera och leva med sina negativa känslor, och ett första steg för att nå dit är att man som barn får en upplevelse av att de känslorna är okej. Att de blir accepterade, att man lär sig att de är en del av livet.
Att prata med föräldrar om överbeskyddande är svårt, säger Johan Åhlén.
– Vår approach har varit att det inte går att säga om något är överbeskyddande eller inte. Istället får man som förälder tänka efter själv: ”Vad gör jag för att lindra min egen oro, och vad gör jag för att skydda och hjälpa mitt barn? Är det så att jag gör för mycket, för snabbt? Kan jag backa lite, göra en aktiv bedömning av om, och i så fall när, det passar att gå in i konflikten, eller vad det nu handlar om?” Så har vi uttryckt det.
Fysiskt överbeskydd kan ge sämre hälsa
Överbeskyddande kan även ha negativa effekter för barns fysiska hälsa, säger Anna-Karin Lindqvist, biträdande professor i fysioterapi vid Luleå tekniska universitet.
– Barn och unga i Sverige rör på sig för lite. Så kallade aktiva skolresor – att gå eller cykla till och från skolan – har minskat kraftigt under senare decennier, samtidigt som det har blivit allt vanligare att föräldrar skjutsar sina barn till skolan. Det är ett överbeskyddande som leder till stora folkhälsoproblem, även om konsekvenserna kanske visar sig först i ett 30-årigt perspektiv.
Ett effektivt sätt att öka barns fysiska aktivitet anses vara att få fler att gå eller cykla till skola, träning och kompisar. Det är också forskningsfokus för Anna-Karin Lindqvist och hennes forskargrupp. Hon uttrycker det som att hon och hennes kollegor jobbar med ”vad som händer i huvudet på oss” – till exempel normen om hur en god förälder är.
Därför behövs aktiva skoltransporter
- 80 procent av barn och unga i Sverige uppnår inte världshälsoorganisationen WHO:s rekommendation om 60 minuters fysisk aktivitet om dagen, trots att lek på rasten och gympan ingår i rekommendationen.
- Anna-Karin Lindqvist och hennes kollegor har tagit fram en nationell rekommendation om aktiva skoltransporter. Den innehåller bland annat rådet att låta barn gå eller cykla året om, helt eller delvis, redan från förskoleklass – till att börja med på ett säkert sätt, tillsammans med en vuxen, men det kan så småningom ske i sällskap med andra barn eller självständigt. Luleå tekniska universitet och VTI, Statens väg- och trafikforskningsinstitut, står bakom rekommendationen.
Källa: Anna-Karin Lindqvist, biträdande professor i fysioterapi vid Luleå tekniska universitet.
– Vi har gjort flera studier ur såväl föräldrarnas som barnens och skolans perspektiv, och vi såg snabbt att det inte är barnen som är problemet – de vill och kan cykla och gå till skolan i större utsträckning än de får.
Problemet, menar hon, är att föräldrar älskar sina barn på ett sätt som gör att de känner ”Jag älskar dig, så jag skjutsar dig”.
– Vi vill att den normen ska förändras. Vi vill att föräldrar istället ska känna: ”Jag älskar dig, så nu får du gå eller cykla.”
Oavsett barnets ålder?
– Det går inte att säga någon ålder. Aktiva resor kan funka redan från förskoleklass, men i vissa trafiksituationer går det kanske inte att gå eller cykla ens när man är 30. Man måste göra en bedömning av vad barnet klarar och av hur trafiksituationen ser ut, till exempel om det finns säkra cykel- och gångvägar.
Barn som skjutsas missar mycket
Barn som inte får cykla eller gå till skolan går miste om en möjlighet till fysisk aktivitet – men det är det lilla problemet, anser Anna-Karin Lindqvist.
– Det stora är att de missar det växande det innebär att få ta ansvar, att lära sig förstå sin omvärld och hantera olika trafiksituationer, träna på att orientera sig, kunna klockan – och, inte minst: det sociala, alla nya kompisar man får när man går eller cyklar tillsammans.
Ibland tänker hon att det är som om föräldrar vill vira in sina barn i skyddande bubbelplast, som om inget ska få skava eller ta emot.
– Men det är mycket säkrare i trafikmiljöerna nu än vad det var för bara några decennier sedan.
Ändå känner sig föräldrar ifrågasatta om de låter sina barn gå eller cykla till skolan, har forskning visat.
En orsak kan vara den så kallade 12-årsregeln, som hävdar att barn inte är mogna att cykla i trafik förrän vid 12 års ålder.
– Den regeln ska utrotas, den gäller inte, säger Anna-Karin Lindqvist. Den bygger på hur trafiksituationen var på 1960-talet, och sedan dess har kunskapen om barns förmåga att tolka trafik dessutom ökat.
Så undviker du att bli en överbeskyddande förälder
- Vägled barnet genom svårigheter istället för att lösa barnets problem. Att bygga bort allt som är svårt för barnet kanske hjälper i stunden, men långsiktigt är det bättre om barnet får hjälp att utveckla problemlösningsstrategier.
- Hjälp barnet att förstå och hantera sina negativa känslor, som till exempel oro inför en skolutflykt eller ilska vid ett misslyckande. Samtala med barnet om känslor och ge tips hur man kan hantera dem.
- Prata med vuxna som har barn i samma ålder för att få inspiration och idéer kring vad man kan hjälpa, eller låta, barn göra själv (men man behöver förstås anpassa sig till sitt eget barns förmågor och förutsättningar).
- Låt barnet göra fel. Ibland behöver man bita sig i tungan och låta barn göra sina misstag – det lär de sig av i det långa loppet.
Källa: Terese Glatz, docent i psykologi vid Örebro universitet.
Forskningsprojekt: “Bäst att vara på säkra sidan?” Identifiering av orsaker till överbeskyddande föräldrastrategier i en föränderlig social värld – Örebro universitet
Studie: Föräldrastödsprogram om överbeskydd
Hittills har 108 föräldrar med barn mellan 5 och 9 år deltagit i föräldrastödsprogrammet i studien vid Karolinska institutet. Programmet testades under pandemin, via zoom, med en psykolog och fyra föräldrar i varje grupp. Grupperna träffades totalt sex gånger, en gång varannan vecka.
Ett år efter insatsen följdes familjerna upp via intervjuer och enkäter som bland annat innehöll frågor om överbeskyddande – till exempel om föräldrarna skyddar sina barn från misslyckanden och/eller kritik, om de håller ett vakande öga över barnen och om de försöker undvika riskfyllda aktiviteter.
Svaren analyseras och jämförs dels med svar från innan föräldrarna påbörjade stödprogrammet, dels med resultat från en kontrollgrupp som istället för stödprogram har läst en bok om föräldraskap. Detta ska ligga till grund för en eller två studier där forskarna undersöker hur föräldrastödsprogrammet har fungerat i stort, om det har haft någon effekt och om den i så fall beror på att föräldrarna har minskat sitt överbeskyddande eller på något annat.
Källa: Johan Åhlén, psykolog och forskare vid Karolinska institutet, Solna.
Text: Maria Zamore på uppdrag av forskning.se
