Handlingsplaner mot extremism kan leda fel

Hur samhället bäst förebygger terrorism, extremism och radikalisering har diskuterats flitigt under 2000-talet. Historiskt har detta hanterats av säkerhets- och underrättelsetjänster, men har i kölvattnet av flyktingkrisen 2015 breddats till att innefatta förebyggande insatser på kommunal nivå för att så tidigt som möjligt hindra att individer hamnar i extremistiska miljöer.

Forskaren Robin Andersson Malmros har undersökt hur det förebyggande arbetet mot våldsbejakande extremism blev kommunernas ansvar, hur kommunerna själva beskriver fenomenet, vilka arbetssätten är och vilka aktörer som är sagda att göra vad. Han har också följt en lokal samordnare på en kommun som ansvarat att organisera arbetet.

Studien visar hur det kommunala arbetet mot radikalisering och våldsbejakande extremism i Sverige inte motiverades av politiska beslut. Snarare var det den allmänna debatten efter ett antal terrorattentat i Europa som skapade ett socialt och kulturellt tryck på kommunerna att organisera förebyggande insatser.

Stora skillnader och otydlighet

Även om detta tryck ledde till ett omfattande arbete med att ta fram kommunala handlingsplaner är det tveksamt om det bidrog till att förebygga extremism. Detta för att handlingsplanerna kan skilja sig åt stort mellan olika kommuner, men också att det är otydligt på vilket sätt de identifierade insatserna skulle kunna ha någon förebyggande effekt.

− Det finns en överhängande risk att den kommunala organiseringen i många fall enbart tjänat ett symboliskt syfte, snarare än att utgöra grunden för robusta lokala förebyggande insatser. Det har också fått en del problematiska konsekvenser, säger Robin Andersson Malmros.

Fokus på unga muslimer

Ofta har kommunerna bett yrkesgrupper som lärare, socialarbetare och fritidsledare att vara uppmärksamma på vissa beteenden och åsikter. Det är problematiskt av två skäl, menar Robin Andersson Malmros.

− Dels harmoniserar det inte med till exempel lärarnas uppdrag som går ut på att hjälpa sina elever, inte rapportera dem till polisen så att de kan övervaka dem. Dels är de här checklistorna över tecken på radikalisering väldigt vagt underbyggda och riskerar att sätta ett för stort fokus på vissa grupper, framförallt unga muslimer.

Risk för diskriminering

Robin Andersson Malmros menar att risken för diskriminering av dessa grupper är stor, men också att de som inte passar in i mallen inte upptäcks. Handlingsplanerna har till exempel ett extremt stort fokus på ungdomar, vilket inte har något empiriskt stöd.

− Om man tittar på demografin när människor går med i extremistgrupper är de ofta närmare 30, och har då lämnat skolan och fritidsgården sedan länge. Man letar efter något som i väldigt liten utsträckning existerar, säger han.

Lokala samordnare saknar mandat

Ett annat problem är att ansvaret i kommunerna ofta lagts ut på en lokal samordnare mot extremism, som sällan har några mandat att göra speciellt mycket annat än att åka runt och informera. De flesta av samordnarna är inte heller lärare eller socialarbetare, vilket gör att de ofta har en helt annan ingång än de som ska arbeta praktiskt med problemet.

− Att kommunerna jobbar förebyggande och tar fram handlingsplaner är rimligt, men frågan är om det ska göras överallt och i så fall med vilka metoder. Det handlar inte om att kommuner inte ska göra arbetet, utan om vad och hur det görs, säger Robin Andersson Malmros.

Avhandling:

Translating grand challenges into municipal organizing: Prevention of terrorism, extremism, and radicalization in Scandinavia, Göteborgs universitet.

Kontakt:

Robin Andersson Malmros, doktorand vid Förvaltningshögskolan, Göteborgs universitet, robin.andersson@gu.se