Svårt att bemöta existentiell ensamhet hos sköra äldre

För den som närmar sig livets slut blir existentiella frågor viktiga. I detta skede händer ofta också saker som kan ge upphov till existentiell ensamhet. Det kan handla om att behöva flytta ifrån sitt hem, att förlora en partner eller att genomgå andra ofrivilliga separationer.

Malin Sundström har studerat hur hälso- och sjukvårdspersonal från hemvård, särskilt boende, sjukhus och palliativ vård runt om i Skåne uppfattar existentiell ensamhet* hos sköra äldre** – ett ämne som är högaktuellt i en pandemi som skapar ännu mer ensamhet hos riskgrupperna.

Hon fann att väldigt många ansåg att det var svårt att bemöta känslor av sådan djup ensamhet. Hur de pratade om denna osäkerhet skiljde sig mellan de olika arbetsplatserna.

– I palliativ vård pratar man mer om existentiella frågor och det är inbyggt med handledning och reflektion eftersom man jobbar med döden. Det stödet är inte lika givet i andra vårdverksamheter, berättar Malin Sundström som är doktor i vårdvetenskap vid Malmö universitet.

Svårt navigera mellan utrymme och inkännande

Hälso- och sjukvårdspersonalen berättade att samtalen ofta kommer på kvällen när tempot sänks och de är ensamma. På motsvarande sätt som personalen känner att det är meningsfullt när de når fram i dessa situationer, blir de också frustrerande när de – på grund av otillräcklighet, osäkerhet eller brist på avskildhet eller tid – inte gör det.

– Det finns äldre som vill prata om den sköra kroppen, att inte kunna röra sig, om både livet och döden, sen finns det de som är nöjda och inte behöver prata. Det sätter krav på personalen att kunna känna in och bemöta olika behov. Ska jag försöka hitta glipan och våga fråga? Eller låta dem vara i fred? Ibland är det andra saker som hindrar samtalet, som demenssjukdom eller dålig hörsel, säger Malin Sundström.

Volontärer erbjuder unik roll

I hennes avhandling ingår även intervjuer med volontärer, samt en enkätundersökning bland chefer inom särskilt boende och hemvård. Där framgår att volontärer har en roll som personal och närstående inte fyller eftersom den äldre har en beroendeställning till personalen och ofta inte vill belasta sina närstående. Många volontärer närmar sig åldrandet själva och har en annan erfarenhet av livet.

– Volontärer kan vara komplement till vårdpersonal, som medmänniskor. De har en annan möjlighet att närma sig dessa frågor om de inkluderas i verksamheten. Vårdpersonal arbetar ofta i en miljö där tempot är högt och vårduppgifterna många, och det kan vara svårt att växla perspektiv från en uppgift till att fånga upp en behovssignal. Men det viktigaste är att personal och volontärer får stöd i att skapa meningsfulla relationer med de äldre.

Avhandling:

Existentiell ensamhet hos sköra äldre personer: Vårdpersonals och volontärers erfarenheter och behov av stöd

Kontakt:

Malin Sundström, doktor i vårdvetenskap vid Malmö universitet, e-post: malin.sundstrom@hkr.se

* Existentiell ensamhet beskrivs i studien som en djupare form av ensamhet, ett lidande, som kan upplevas även om man inte lever i social eller fysisk ensamhet.

** Sköra äldre definieras i studien som personer som är minst 75 år och i behov av varaktig vård och omsorg för att klara av sitt vardagliga liv.