För personer med psykisk ohälsa kan vägen till ett fungerande arbetsliv vara lång och krokig. En ny avhandling från Lunds universitet ringar in vad som krävs för att göra arbetslivet möjligt: Hopp och tro på personens förmåga att arbeta. Att arbeta personcentrerat och öka kunskapen om psykisk ohälsa bland arbetsgivare och inom arbetsrehabilitering. Ett förbättrat samarbete mellan de olika aktörerna är också ett måste.
Avhandlingen Critical factors in the return-to-work process. Perspectives of individuals with mental health problems, vocational rehabilitation professionals and employers, är signerad arbetsterapeut Susanne Porter som nu doktorerat i ämnet hälsovetenskap med inriktning psykisk hälsa. Den bygger på studier gjorda med personer som har psykisk ohälsa, med professionella som arbetar inom arbetsrehabilitering samt med arbetsgivare.
Två av studierna bygger på samma ursprungsstudie, där 61 personer deltog. De hade diagnostiserats antingen med depression eller bipolär sjukdom och var sjukskrivna och arbetslösa.
Traditionell stegvis metod
De delades slumpvis upp i två olika grupper med olika slags insatser. Ungefär hälften genomgick den traditionella stegvisa metoden där individen först behandlas för sina symptom. Sedan bedöms och tränas arbetsförmågan i olika steg, och där olika former av bidragsarbete ofta ingår.
Den andra halvan av gruppen fick delta i en nyligen utvecklad metod, Individual Enabling and Support (IES), speciellt framtagen för personer med depression där motiverande, kognitiva och tidsanvändande strategier bland annat ingår för att passa målgruppen. Metoden innebär att en arbetsspecialist arbetar i en arbetsallians med deltagaren och utgår från vad individen vill i relation till målet reguljärt arbete.
Interventionen integrerar vård och behandling med att söka arbete. Personen behöver inte vara fri från symptom. Intressen, tidigare erfarenheter och viljan att arbeta står i centrum. Stödet är inte tidsbegränsat och fortsätter vid anställning och gäller även arbetsgivare.
Samstämmiga om lyckade erfarenheter
Under tolv månader fick deltagarna de två olika insatserna. Alla, även de i IES, hade erfarenhet av den stegvisa rehabiliteringen, men då innan studien påbörjades. Av de 61 professionella
deltagarna som totalt ingick i studien intervjuades 16 deltagare efter att ha fått insatserna under tolv månader, åtta ur respektive grupp.
– Deras erfarenheter var tydliga och samstämmiga. Flera faktorer visade sig avgörande för en lyckad återgång i arbete. Att känna hopp och makt under rehabiliteringen. De professionellas bemötande, att de var positiva och trodde att individen kunde återgå i riktigt arbete samt att man arbetade personcentrerat och integrerade hälso- och sjukvård med arbetsinriktade insatser.
Negativa upplevelser av stegvis behandling
Dessa kritiska faktorer fanns i IES-metoden, men saknades till stora delar i den stegvisa rehabiliteringen där deltagarna istället ofta beskrev den motsatta upplevelsen, berättar Susanne Porter.
De positiva upplevelserna av IES bekräftades när alla 61 deltagare inkluderades för att studera deras egenmakt och grad av depression. Resultatet var igen tydligt med en signifikant skillnad mellan grupperna. IES-deltagarna ökade sin egenmakt och de depressiva symptomen minskade från måttlig depression till mild efter den årslånga insatsen. Hos deltagarna i den traditionella stegvisa metoden sågs ingen sådan förbättring.
Deltagarnas negativa upplevelse av den stegvisa rehabiliteringen styrks efter intervjuer som genomförts med olika professionella som arbetar inom arbetsrehabilitering (22 professionella).
Rehab saknar kunskap om psykisk ohälsa
– De bekräftar det som individerna upplevde, att de själva kan saknar tillräckliga kunskaper om psykisk ohälsa och att brister finns i samarbetet mellan individ, de professionella och arbetsgivarna i den stegvisa rehabiliteringen. Man säger att man tror att individer med psykisk ohälsa kan arbeta, men då menar man nästan alltid arbete med bidrag. Detta kan sända motsatta signaler till individen själv och även till arbetsgivare, säger Susanne Porter.
Bristerna i den stegvisa rehabiliteringen visade sig även efter intervjuer med 24 arbetsgivare. Resultaten visar att arbetsgivare vill stötta sina arbetstagare men saknar kunskap om psykisk ohälsa och behöver stöd från andra professioner när arbetstagare har psykisk ohälsa, stöd de efterfrågar men som ofta saknas i den traditionella metoden.
Fokus på nedsättningar skadar tron på egen förmåga
– De olika delarna i avhandlingen bekräftar varandra vilket är en styrka. Även om fler studier behövs om IES är resultaten i min avhandling tydliga. Det som individerna upplever som kritiska faktorer för att återgå i arbete saknas till stora delar i den stegvisa rehabiliteringen där fokus istället är på nedsättningarna, begränsningarna och bidragsarbete.
– Att begära att personer med psykisk ohälsa ska tro på sin egen arbetsförmåga när de professionella sänder signaler att de inte gör det genom att fokusera på nedsättningar och använda bidragsarbete är att begära för mycket, här måste det till en förändring, fortsätter Susanne Porter, som ställer sig frågan varför återgång i arbete för människor med psykisk ohälsa ofta ser ut så här.
Varför används den stegvisa rehabiliteringen så flitigt, istället för metoder som IES, som uppvisar mycket bättre resultat?
– Det kanske är så att beslutsfattare själva saknar kunskap om psykisk ohälsa och därför inte vet vad som krävs för att främja återgång i arbete. Det här är ett område som behöver studeras vidare: vilka kunskaper har svenska yrkespolitiker om psykisk ohälsa, och hur ser de på denna grupps möjligheter att arbeta?
Redan nu gör Susanne Porter sitt bästa för att undersöka detta lokalt. Inom kort drar hon sina resultat inför Lunds psykiatrinämnd, och hon har själv både bjudit in ansvariga politiker och själv blivit inbjuden för att diskutera psykisk ohälsa. Hon har även skrivit debattartiklar i Dagens Medicin.
– Det är viktigt att forskare och beslutsfattare ökar sitt samarbete i dessa frågor så att forskning inom området kan fortgå och att forskningsresultaten når ut till människor, säger hon.
Text: Erika Svantesson
Artikel var först publicerad på Lunds universitets webbplats
