När sjukvårdspersonal vägrar vårda av religiösa skäl

Kavot Zillén analyserar skyddet för religionsfrihet i regeringsformen men även diskrimineringslagens och Europakonventionens bestämmelser om religiös diskriminering.

Rätten till religions- och samvetsfrihet har av Europadomstolen beskrivits som en av grunderna i ett demokratiskt samhälle, men hur långt sträcker sig egentligen denna rätt för hälso- och sjukvårdspersonal?

Har läkare, sjuksköterskor och annan sjukvårdspersonal rätt att få agera i enlighet med sin religion eller tro, och i så fall under vilka förutsättningar?

Vilket skydd har personalen
En central fråga som diskuteras är vilket skydd religions- och samvetsfriheten ger personal som av religiösa och moraliska skäl inte vill medverka vid eller utföra viss vård. I avhandlingen analyseras även vilket skydd diskrimineringslagens och Europakonventionens bestämmelser om religiös diskriminering ger personal i sådana situationer.

Undersökningen visar bland annat att det är tveksamt om skyddet för religionsfriheten i regeringsformen omfattar situationer där personal uttryckligen vägrar medverka vid eller utföra viss vård, så kallad vårdvägran.

Däremot kan en sådan vägran i vissa situationer ses som en form av religionsutövning som faller inom skyddet för religionsfriheten i artikel 9 Europakonventionen. En viktig förutsättning för att hälso- och sjukvårdspersonal ska ha rätt att utöva sin religion eller tro i nämnda konvention är emellertid att det inte finns några motstående skyddsvärda intressen som kan motivera en begränsning av en sådan rätt.

Konsekvenser för patienterna
Personalens underlåtenhet måste således ställas i relation till de konsekvenser som en sådan form av religionsutövning kan få för patienter, vårdgivare och vårdverksamhet.

Det rättsliga utrymmet för läkare, sjuksköterska och annan hälso- och sjukvårdspersonal att vårdvägra med hänvisning till skyddet för religionsfriheten är således enligt Zillén en fråga om avvägning mellan olika, till viss del motstående, enskilda och allmänna intressen.

De olika intressena är bland annat vårdgivarens intresse av att uppfylla de krav som ställs på en god vård och att ha kompetent personal som utför alla de arbetsuppgifter som ingår i arbetsskyldigheten, personalens intresse av att kunna agera i enlighet med sin övertygelse och patientens intresse av att få en god vård.

Svårt ange en gräns
Om enskilda yrkesutövare av religiösa eller moraliska skäl befrias från att utföra vissa vårdåtgärder kan detta även medföra konsekvenser för övrig personal, i form av ökad arbetsbelastning eller tillkomna arbetsuppgifter. Hänsyn bör således även tas till den övriga personalens intresse av att inte få en ökad arbetsbörda.

Kavot menar att det är svårt att med närmare precision ange var gränsen går för vilka olägenheter som patienter, vårdgivare och arbetskamrater bör anses få tåla utifrån hälso- och sjukvårdspersonalens rätt till religionsutövning.

Det är dock klart att Sverige har en stor frihet när det gäller att göra denna gränsdragning, då Europadomstolen generellt sett tillåter ett vitt tolkningsutrymme för konventionsstater när det gäller frågor om vad som kan anses äventyra allmänhetens hälsa eller som berör religionens inverkan på samhället.

Sverige har således i praktiken ett relativt generöst handlingsutrymme att avgöra om och under vilka förutsättningar hälso- och sjukvårdspersonal ska tillåtas att avstå från att medverka vid eller utföra viss vård på grund av samvetsbetänkligheter.

För mer information kontakta Kavot Zillén e-post: kavot.zillen@jur.uu.se

Avhandling: Hälso- och sjukvårdspersonalens religions- och samvetsfrihet: En rättsvetenskaplig studie om samvetsgrundad vägran och kravet på god vård.

Avhandlingen försvaras den 4 mars 2016. Den kommer att finnas till försäljning hos flera större bokåterförsäljare online.