Barns rädsloreaktioner fungerar delvis annorlunda än vuxnas. Här förklarar psykologen och forskaren Tove Wahlund det som sker i barns hjärnor vid rädsla – till exempel när de hör på tv att det kan bli krig i Sverige.
Oktober, 1982: Den sovjetiska ubåten U 137 har gått på grund i Karlskrona skärgård. På fritids i Sollentuna, i kuddrummet som delas med förskolan, råder panik. Ett barn har sagt att ubåten har kärnvapen och att det nu kommer att bli kärnvapenkrig i Sverige. En flicka ropar på pappa och undrar om pappa kommer hinna hämta eller om han kommer att dö i kriget. Barn springer och gråter. Efter en stund märker personal vad som händer och tar upp de mest panikslagna i famnen.
Januari, 2024: ÖB Micael Bydén säger i ett inslag i Lilla Aktuellt att han inte är orolig för krig i Sverige, idag. Men att ja – det kan bli krig. Och att alla därför måste vara förberedda. Många barn har blivit rädda, förstår tittarna, av ÖB:s uttalande ett par dagar tidigare om att svenskarna måste göra sig krigsförberedda. “Det har aldrig varit min avsikt eller ambition att skrämmas, att göra barn eller ungdomar oroliga”, säger ÖB allvarligt i Lilla Aktuellt.
Rädslocentrumet i hjärnan drar igång
Barns och vuxnas hjärnor reagerar olika vid upplevda hot och det är viktigt för vuxna att komma ihåg, menar psykologen Tove Wahlund som forskar vid Karolinska institutet om behandling av rädsla. Barn kan rent fysiskt och neurologiskt inte hantera en rädsloreaktion på samma sätt som vuxna kan. Därför kan barn reagera starkare på upplevda hot än vuxna kanske har räknat med.
– Amygdala, rädslocentrumet i hjärnan, aktiveras när vi blir rädda, oavsett ålder. Skillnaden är att hos den vuxna personen är prefrontala cortex i hjärnan mer välutvecklad, säger Tove Wahlund.
Prefrontala cortex i pannloben är hjärnans centrum för avancerade funktioner. Hjärnan mognar under hela barndomen och är inte fullt utvecklad förrän mellan 20 och 30 års ålder. Via prefrontala cortex kan vi använda tänkande och erfarenheter för att anpassa, eller reglera, en rädsloreaktion. Hos barn blir rädsloreaktionen mer oreglerad och det kan bli “fullt blås” i rädslocentrumet amygdala, säger Tove Wahlund.
Logiska argument biter inte
– Och när rädslan är aktiverad kan det vara svårt att ta till sig argument. Små barn har inte heller riktigt förmågan att ta till sig den typen av information. Man kan vara jätterädd för ett monster under sängen, oavsett vad andra säger.
Hos ett barn kan rädsloreaktioner därför bli mycket starkare i stunden än hos vuxna. Reaktionerna kan också hålla i sig längre.
Barn saknar alltså i högre grad de kognitiva funktioner som gör det lättare att sätta saker i sitt sammanhang och väga hot och risker – sådant som kan hjälpa till att dämpa en rädsloreaktion.
Barn har också svårare med tidsuppfattning jämfört med vuxna. Om ÖB säger att det ”kan bli krig” har ett barn svårare att bedöma om kriget i så fall kommer i morgon – eller kanske om tio år.
Inte alla visar tydlig rädsla
Alla barn reagerar dock inte så tydligt som i exemplet med ubåten och kuddrummet när de blir rädda, säger Tove Wahlund. Små barn har svårare att dölja sina känslor. Men hos en del barn kan rädsla och oro yttra sig mer subtilt.
– De kan äta mindre, ha svårare att somna, vill kanske inte leka som vanligt och tyr sig mer till vuxna. Barn i skolåldern berättar inte alltid när de är rädda. Ibland kan det bli så att ju oroligare de är, desto svårare för dem blir det att säga något. Därför behöver man som vuxen vara uppmärksam, både hemma och i förskola och skola. Det kan vara så att det pratas i skolan, bland barnen, men de vuxna får inte höra.
– Barn är heller inte källkritiska. Och det hänger också ihop med den kognitiva utvecklingen. När vi har en utvecklad hjärna kan vi hålla flera tankar i huvudet samtidigt.
Det är ju svårt till och med för vuxna?
– Ja, verkligen! Det man ser framför nosen, det är sant. Så är det ofta för vuxna, men ännu mer för barn.
Personal i skola och förskola bör utgå från att vissa ämnen är skrämmande och att vissa barn kommer att bli rädda även om man försöker att dämpa deras rädslor med hjälp av olika argument och förklaringar, säger Tove Wahlund.
– Jag såg inslaget på Lilla Aktuellt. En del barn som ser inslaget i klassrummet snappar säkert upp ÖB:s budskap om att han inte tror att det blir krig. Men några barn hör säkert bara “krig” och blir rädda. Man måste utgå från att det finns åtminstone några som blir rädda. Och då är det viktigt som pedagog att man lyfter ämnet med barnen och frågar om de har förstått och om de har frågor och kanske återkommer till ämnet senare. Det räcker inte med att säga ”Det är ingen fara” till ett barn som reagerat med rädsla.
Tips: Så pratar du med barn om svåra händelser
Här är råd från Rädda Barnen:
- Svara så enkelt och konkret som möjligt på det barnet frågar om.
- Skilj på dina egna och barnets känslor. När vuxna blir oroliga kan det ha en starkare påverkan på barnet än det otäcka i sig.
- Var ärlig. Lova inte barn att ingenting kan hända dem, om de frågar om detta.
- Lyssna även in frågor som inte uttalas. Undringar och oro kan uttryckas på annat sätt än regelrätta frågor, till exempel genom lek.
- Lämna inte över de svåra samtalen till förskola eller skola. Om du är förälder eller vårdnadshavare är det dig som barnet har starkast anknytning till.
- Tänk på att barn tar in skrämmande saker i små portioner. De kan ställa en fråga och återkomma senare med fler funderingar.
- Barn och ungdomar kan se och läsa skrämmande saker på nätet. Passa gärna på att prata med barnet när hen sitter framför en skärm. På det sättet får du koll på vad ditt barn gör på nätet. Det kan också vara lättare att sätta igång ett samtal utifrån något som ni båda har framför er.
Text: Lisen Forsberg, på uppdrag av forskning.se
*) Bild: Marinmuseum/Wikimedia commons, licens CC BY 4.0.
