En åker, mot blå himmel.
Artikel från Södertörns högskola

Ett sätt att kuva en befolkning är att radera, eller skriva om, befolkningens gemensamma minnen. Under Sovjetåren förbjöds allt prat om den svältkatastrof som på 1930-talet krävt miljontals ukrainares liv. Men idag fungerar minnet av svälten som en enande kraft i Ukraina, enligt historikern Yuliya Yurchuk.

Under det andra världskriget förstördes värdefull kultur när hela städer flygbombades och nazister metodiskt plundrade muséer och privata hem. Även senare krig har visat att kulturarv avsiktligt angrips, som i det forna Jugoslavien och i Syrien. På så sätt kan angriparen underminera en nationell identitet.

Men utöver monument, byggnader och konst kan ett land även berövas sina minnen. Ett angriparland kan i alla fall försöka ”skriva om” gemensamma minnen i det attackerade landet. Det säger Yuliya Yurchuk, historiker vid Södertörns högskola. Hon forskar om minnespolitik och kulturella minnens betydelse.

Sovjetunionen förbjöd prat om svälten

Ett exempel är minnena av Holodomor, säger Yuliya Yurchuk. Det är namnet på en massvält som krävde miljontals ukrainares liv mellan 1932 och 1933.

Svartvit foto från landsbygd där tre människor ligger eller sitter på marken.
Bild: Alexander Wienerberger, via Wikimedia commons *

– Under Sovjetåren fick man inte prata om svälten, och framförallt inte den sovjetiska regimens agerande. Till och med ordet Holodomor var förbjudet. Då var det bara ukrainare i diasporan som kunde uppmärksamma de människor som svalt ihjäl. När landet senare blev självständigt gick detta att prata om, och minnet av Holodomor är sedan dess en viktig del av kulturen.

Självständighet ett hot även då

En kort tid under inbördeskriget 1917–1921 hade Ukraina förklarat sig självständigt och makten i Moskva befarade att det skulle ske igen. Att svälta ut folket var Kremls sätt att krossa motståndsviljan, säger Yuliya Yurchuk.

– I Sovjet sa man att svälten berodde på väder och missväxt, men det finns forskning som visar att regimen konfiskerade det bönderna hade, och inte bara mat utan till och med tändstickor, så att folk inte kunde tända eld och laga sin mat. Fyra miljoner människor kom att dö.

Svartvit bild med människor som ligger utmärglade på en trottoar i stadsmiljö.
Svältande i staden Charkiv på 1930-talet. Bild: Alexander Wienerberger, via Wikimedia commons **

Paralleller till kriget idag

Även nu menar Putin att Ukraina är en del av Ryssland och paralleller finns mellan dåtidens händelser och dagens krig, menar Yuliya Yurchuk.

– I somras blev skörden som skulle exporteras från Ukraina till andra länder en stor fråga, eftersom Ryssland vägrade släppa igenom maten. Man gjorde då jämförelser med Holodomor, och hur Sovjetunionen konfiskerat mat.

Erkänt som folkmord

Ukrainarna minns svältkatastrofen på 1930-talet, trots försöken från Sovjetregimen att tysta allt prat om den. 2006 lagstiftade det ukrainska parlamentet om att Holodomor ska uppfattas som folkmord, och samtidigt kriminaliserades förnekande av massvälten. Sedan dess har flera länder, som Tyskland och Danmark, skrivit under på det.

– Det är svårt med Holodomor, för Sovjetunionen finns inte längre, så det går inte att utkräva ansvar, därför var det viktigt för ukrainare att EU-parlamentet erkände händelsen som folkmord nu i december, säger Yuliya Yurchuk.

Sedan 2006 besöker utländska politiker monumentet av Holodomor när de gästar landet. Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj och hans fru var där vid senaste minnesdagen. Det var symboliskt viktigt, menar Yuliya Yurchuk.

En utrotning av ord och idéer

Historikern Anne Appplebaum skriver i boken ”Röd hungersnöd. Stalins krig mot Ukraina” om hur man inte bara försökte svälta ut folket rent fysiskt, utan även det kitt som band dem samman, som gjorde dem till ukrainare. Forskare, författare och historiker förföljdes, samtidigt som många pjäser och böcker på ukrainska förbjöds.

Applebaum kallar det en utrotning av ord och idéer. Allt  för att folk skulle förstå att det var farligt att förknippa sig med det ukrainska.

Binder samman nu

Nu är minnet av Holodomor något som ger ukrainare en känsla av tillhörighet, säger Yuliya Yurchuk.

– Många vill berätta historierna från den tiden, för att visa att kunde vi överleva svälten, så kommer vi att överleva kriget också.

Lästips: Så använder Putin den stora lögnen som metod
Därför är Ukrainas krigskommunikation unik
Bistånd är inte bara ädelt – här är riskerna med biståndet till Ukraina

Fler artiklar i närliggande ämnen finns på sajten Perspektiv Öst, Södertörns högskola.

*) Bild: Alexander Wienerberger, via Wikimedia Commons, licens: public domain.
**) Bild: Alexander Wienerberger, via Wikimedia Commons, licens: public domain.

Nyhetsbrev med aktuell forskning

Visste du att robotar som ser en i ögonen är lättare att snacka med? Missa ingen ny forskning, prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Jag vill prenumerera