Danmark tveksam förebild i kampen mot gängvåldet

Danmark har ett försprång på 30 år när det gäller arbetet mot gängkriminalitet. Och deras kriminalitet ser annorlunda ut, något som svenska politiker bör ha i åtanke när de sneglar på danskt polisarbete. Det menar kriminologen David Sausdal som forskat om danskt gängvåld och brottslighet över landsgränser.

– Att man i Danmark gjort många saker rätt när det gäller att få bukt med gängvåld är helt uppenbart, säger han.

David Sausdal lyfter till exempel fram skillnaden i antalet dödsskjutningar. I Sverige inträffade 63 bara under det senaste året. Det kan jämföras med 37 i Danmark de senaste fem åren.

– Men det finns en stor risk att svenska politiker tittar på fel saker. Särskilt som de olika delarna i de danska så kallade gängpaketen inte har utvärderats var för sig och därför blir svåra att använda som facit.

Vilka delar av de danska gängpaketen tror du inte är effektiva?

– Hårdare straff och visitationszoner. Tyvärr finns en tendens att forskningskritik mot hårdare tag såsom hårdare straff och visitationszoner tas emot som aningslös och romantisk vänsterpolitik. Men så är det inte. Det är en fråga om effektivitet och inte om ideologi. Forskning visar att just hårdare straff oftast inte är särskilt effektivt, och särskilt inte när det gäller den professionella brottsligheten.

Enligt David Sausdal räknar en person som en gång valt att bli yrkeskriminell ofta med att förr eller senare hamna i fängelse.

– Våldet är inte bara ett rationellt, ekonomiskt val men utan också en livsstil, och att sitta inne ger till och med status och prestige i vissa kretsar. Så verkar det definitivt vara inom den svenska gängkulturen.

Men han lyfter fram att det kan finnas andra anledningar att höja straffen i Sverige.

– Inte för att avskräcka de kriminella utanför för att värna om det allmänna rättsmedvetandet. Det är en debatt som inte har förts särskilt mycket. Är det exempelvis rimligt att en ung människa som mördat någon bara får sitta inne i fem år? I Danmark hade samma brott gett ungefär 15 år.

­– Men som åtgärd för att ”knäcka gängen” är den både ineffektiv och dyr.

Men det måste väl också betyda något för brottsbekämpningen att de gängkriminella hålls borta från gatan?

– Så är det. Och det finns forskning som visar att det finns en viss, om än liten, nedkylande effekt på upptrappade konflikter om man låser in huvudaktörerna. Dock gäller fortfarande att man faktiskt griper de skyldiga. Och fortfarande är åtgärden inte bland de mer effektiva.

Du tror inte heller på visitationszoner?

– Nej. Ur en kriminologisk och bredare social synvinkel riskerar de göra mer skada än nytta eftersom exempelvis närpolisarbete är en grundsten i utsatta områden och i arbetet med att stoppa nyrekryteringen. Det är via bra kontakter som polisen gör ett gott förebyggande arbete och kan hitta de ungdomar som är på väg in i kriminaliteten, säger David Sausdal och fortsätter:

– Eftersom visitationszoner lätt glider över till etniskt profilerat polisarbete är risken stor att kontakter mellan polis och lokalbefolkning blir sämre; misstroende skapas och polisens utredningsarbete blir ännu svårare. Det finns forskning som visar att förtroendet till polisen har minskat bland etniska minoriteter i Danmark, även om det fortfarande är ganska högt.

Vilka åtgärder tror du på när det gäller svensk gängkriminalitet?

– Sveriges gängkriminalitet har fått gå alldeles för långt och kommer att bli svår att få bukt med. Det är som en snöbollseffekt där snöbollen blivit så stor att den tyvärr knappt går att stoppa, i alla fall inte kortsiktigt.

– Men fokus måste ligga på utredningsarbetet, inte bara när det gäller skjutningarna utan exempelvis även den ekonomiska brottsligheten som omger dem. I dag klaras endast 30 procent av de gängrelaterade brotten upp. Det är en mycket låg siffra om man jämför med Danmark och många andra länder där siffran som oftast är två-tre gånger högre.

Men även om läget i Sverige är extremt får man inte glömma att parallellt arbeta med de mer mjuka, sociala och preventiva insatserna, säger David Suhonen.

– Internationellt sett tror jag att man måste satsa mer på att stärka samarbetet inom exempelvis Europol. Man måste ge upp viss suveränitet när det gäller polissamarbete så att det överstatliga samarbetet kan utvecklas.

Vad är det som Danmark har gjort rätt när det gäller gängkriminaliteten?

– Man får inte glömma att Danmark har ett försprång på ungefär 30 år. Där började man med krafttag mot gängkriminalitet i samband med 90-talets stora mc-krig.

Det är också skillnad på gäng och gäng och det gör att jämförelserna ibland haltar.

–  Är aktörerna stora, som i Danmarks fall, finns det möjlighet till medlingsprocesser. I Sverige handlar krigen inte bara om stora gängkonflikter utan alltmer om konflikter på individnivå, med en våldskultur som kräver att man reagerar på småkränkningar. Bara i Stockholmsområdet finns enligt polisen över 90 kriminella nätverk.

Danmark har också satsat mycket på välfärd och på att minska utanförskapet. Utvärderingar har visat att dessa satsningar har gjort skillnad.

–  Enligt en nylig undersökning har brottsligheten minskat, tryggheten ökat och de som bor i utsatta områden är mer nöjda i dag än vad de var för fem år sedan. Under samma tid har ojämlikheten i Sverige ökat och skolan har blivit mer segregerad på ett sätt som den inte är i Danmark.

Forskar ni kriminologer om rätt saker?

– Jag tycker att man kan vara kritisk mot såväl politiker som mot forskningsråd och oss forskare för att inte mer ha studerat drivkrafterna hos gängen. Det behövs mer etnografisk forskning för att förstå gängens specifika subkultur. Exempelvis behöver vi bli bättre på att förstå hur olika subkulturers idéer om prestige och värde driver på och förvärrar våldet. Det behövs också forskning om bruket och effekten av sociala medier och så kallad ”gangsterrapp”.

Artikeln är ursprungligen publicerad i nyhetsbrevet Apropå från Lunds universitet.