Vägkanter kan bli viktiga miljöer för pollinatörer

Gräsmarker som har skötts med lågintensivt bete eller slåtter under lång tid utgör några av de mest artrika livsmiljöerna i Europa. Men jordbrukslandskapet har förändrats mycket under 1900-talet. De tidigare blomrika gräsmarkerna har omvandlats till åkrar eller växt igen med skog. Det är ett stort hot mot den biologiska mångfalden.

Vägkanter kan vara artrika

Samtidigt har andra typer av gräsmarker ökat. I Sverige täcker gräsmarker längs kraftledningsgator och vägkanter nästan lika stora arealer som de kvarvarande värdefulla ängs- och betesmarkerna. Både vägkanter och kraftledningsgator kan vara artrika och det finns ett stort överlapp med de arter man hittar på ängar och i hagar.

Juliana Dániel-Ferreira har tittat på vägkanternas och kraftledningsgatornas potential för biologisk mångfald, om de underlättar spridning i landskapet och hur de kan skötas för att öka värdet som livsmiljöer för dessa arter.

Spårade insekternas rörelse

I ett experiment följde Juliana hur blombesökande insekter rörde sig i vägkanten. Hon satte ut blommande fältvädd med fluorescerande puder på – rött på ena sidan av vägen och blått på den andra. Målet var att simulera pollinering och kunna spåra hur insekterna rör sig. Hon valde vägar med varierande trafik och olika blomtätheter.

Resultaten visade att alla vägkanter, oberoende av hur många blommande arter de innehöll, underlättar insekternas rörelser genom landskapet.

Trafik ett hot mot humlor

Juliana har också inventerat humledrottningar längs vägar med olika trafikintensitet – döda och levande. Ju mer trafik desto större sannolikhet var det att observera en död humledrottning. Dessutom minskade antalet bosökande drottningar kraftigt längs vägar med hög trafik och artfattiga vägkanter.

Därför rekommenderar hon olika skötsel för vägar med lågintensiv respektive högintensiv trafik.

– Vägkanter längs vägar med låg trafikintensitet bör skötas för att gynna blomrikedom och antal arter. Det kan handla om att klippa vägkanten mindre ofta, helst bara en gång i slutet på säsongen. En annan viktig åtgärd är att samla det som har klippts, för att gynna växtarter som trivs i näringsfattig jord, säger Juliana.

Livsmiljöerna kan ökas

Potentialen är stor. Sverige har cirka 344 000 km vägar med en trafikintensitet som varierar från 0 till 2 000 fordon per dag. I dag är bara 10 procent artrika vägkanter. Om vi skötte bara en meters bredd på varje sida av vägen för naturvård skulle det leda till en ökning med ca 69 000 hektar livsmiljöer för pollinatörer. Att sköta två meters bredd på varje sida skulle uppskattningsvis leda till en ökning på 138 000 hektar.

Skydda humledrottningarna

Längs vägar med hög trafik och med blomfattiga (eller gräsdominerade) vägkanter rekommenderar Juliana att hålla låg vegetationshöjd under våren. Då undviker man att locka dit bosökande humledrottningar som kan dödas av trafik.

Oavsett skötsel och trafikmängd är vägarna barriärer för blombesökande insekter. Sannolikheten att insekterna korsade vägen var lägre än sannolikheten för rörelser i andra riktningar såsom längs vägkanten eller mot närliggande gräsmarker. Och intressant nog förstärktes den effekten när vägkanten var artrik. Kanske för att insekterna valde att stanna i vägkanten istället för att försöka ta sig över.

Undvek att korsa vägen

– Detta tyder på att blombesökande insekter uppfattar vägytan i sig som ett hinder, som de undviker att korsa, säger Juliana.

I sin avhandling konstaterade hon dessutom att alla typer av gräsmarker hade i genomsnitt fler växtarter när en kraftledningsgata korsade landskapet.

– Men de kan bidra ännu mer genom att man sköter dem för att gynna arter. Det kan till exempel handla om att klippa dem oftare än idag, samla in det som har klippts och skapa områden med låg vegetationshöjd i ledningsgatorna, säger Juliana Dániel-Ferreira.

Avhandling:

Linear infrastructure habitats for the conservation of plants and pollinators – The value of road verges and power-line corridors for landscape-scale diversity and connectivity

Kontakt:

Juliana Dániel Ferreira. Institutionen för ekologi, Sveriges lantbruksuniversitet,  juliana.daniel.f@slu.se