Kvinnojourer ställde om snabbt under pandemin

När coronapandemin nådde Sverige var myndigheternas rekommendationer tydliga: arbeta hemma, håll social distans och undvik resor. Samtidigt fanns en rädsla för att nedstängningen av samhället kunde leda till att våldsutsatta kvinnor och barn isolerades i hemmen med sina förövare. UN Women, som är FN:s enhet för kvinnors rättigheter och egenmakt, kallade det en “skuggpandemi”.

I artikeln Den sårbara gemenskapen – Kvinnojourer under covid-19-pandemin skildras vilka utmaningar några kvinnojourer i södra Sverige mötte under pandemins första våg och hur de snabbt fick ställa om verksamheten.

– Kvinnojourerna var snabba att mobilisera och utökade tidigt sin tillgänglighet med chatt och jourverksamhet och förändrade också säkerhetstänket. Om man måste ringa hemifrån kanske förövaren finns nära, det blir svårare att tala öppet. Det gjorde att kvinnojourerna fick ändra samtalen och hur man ställde frågor, berättar Charlotte Petersson, en av artikelförfattarna.

Ingår i större projekt om covid-19

Studien om kvinnojourer ingår i ett större projekt där forskarna Kristofer Hansson, Carin Cuadra och Charlotte Petersson vid Malmö universitet undersökt de olika utmaningar civilsamhället och kommunala verksamheter ställts inför under covid-19-pandemin.

– De här organisationerna är det sista skyddsnätet i samhället och vi har tittat på vilka förändringar de gjort för att fortsätta nå fram till personer i sårbara situationer även under pandemin. Vi ser tydligt att de har varit väldigt innovativa och snabba i att ställa om, säger Kristofer Hansson.

Samlade material från diakoner

Forskarna inledde arbetet i mars 2020 och började då samla in material från diakoner, verksamheter som stödjer hemlösa, kommuner och kvinnojourer.

– Jämför man verksamheterna är det tydligt att de går in i krisen med väldigt olika förutsättningar. För dem som jobbade kontorsbundet var det lättare att ställa om snabbt och bli digitala. För föreningar för hemlösa var inte det en möjlighet, och för diakoner som jobbar mycket med äldre försvann en hel grupp som de brukade vara i kontakt med genom fysiska möten i kyrkan, säger Kristofer Hansson.

Svårt att veta hur pandemin påverkat

Hur nedstängningen påverkat samhällets mest sårbara grupper är ännu inte kartlagt, menar forskarna. Under pandemin har det samlats in data både internationellt och nationellt kring våld i nära relationer, men resultaten är svårtolkade och skiftar. Även kvinnojourerna i studien har olika upplevelser kring om antalet hjälpsökande har ökat eller minskat.

– Det är svårt att dra generella slutsatser. En del har upplevt ett ökat söktryck medan andra berättar om en avsaknad av kontakt, att våldsutsatta inte kontaktar dem i samma utsträckning som innan pandemin. Kvinnojourerna måste då förlita sig på vad man vet sedan tidigare, hur det brukar se ut i anslutning till semestern och julen när förövaren är mycket i hemmet. Egentligen kan man bara ana hur den våldsutsatta har det, säger Charlotte Petersson.

Konsekvenser på andra håll

– Det är också talande för pandemin att det sker mycket som inte är synligt och att de insatser vi gör för att minska smittspridningen kan få konsekvenser på andra håll i samhället, fortsätter Kristofer Hansson.

I en pågående studie knuten till coronaprojektet fördjupar sig nu forskarna kring just kopplingen mellan pandemin och efterfrågan på kvinnojourernas tjänster.

– Vi vill bland annat titta närmre på hur pass motiverade våldsutsatta kvinnor är att bryta upp i tider av kris och om de ens har möjlighet att ta kontakt med kvinnojourerna. Eftersom vi följer de här verksamheterna över tid kan vi se hur efterfrågan på deras stöd och hjälp ändras, hur de anpassar sig efter vågorna i pandemin och hur de påverkas av restriktionerna, säger Charlotte Petersson.

Vetenskaplig artikel:

Den sårbara gemenskapen – Kvinnojourer under covid-19-pandemin

Kontakt:

Charlotte Petersson, charlotte.c.petersson@mau.se, Kristofer Hansson, kristofer.hansson@mau.se