Sämre coronakommunikation i utsatta förorter

Det har spekulerats mycket om de höga dödstalen i covid-19 bland boende i utsatta områden. Olika förklaringar har lyfts fram, exempelvis trångboddhet, språkbarriärer, låg tillit till offentliga institutioner, livsstilsfaktorer och klassförhållanden, men även hur kommunikationen fungerat.

Svensk-Somaliska Läkarföreningen reagerade tidigt på att det var många med somaliskt ursprung som dog av covid-19 och som bodde på Järvafältet i Stockholm.

Ny studie om kommunikationen i förorter

Nu har forskare inom forskningsprojektet KRISAMS vid institutionen för journalistik, medier och kommunikation (JMG) undersökt kopplingen till kriskommunikation och i vilken utsträckning personer som bor i två utsatta områden i Göteborg tagit del av information och nyheter om corona.

– Det visade sig att det tog längre tid för informationen att nå ut i förorter än i övriga delar av landet, säger Peter Esaiasson, professor på Statsvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet och en av de fyra forskarna bakom den nya studien Kriskommunikation och segregation i en pandemi – hur boende i utsatta områden informerade sig om coronaviruset våren 2020 (JMG).

Sämre förutsättningar

Studien handlar om en av förutsättningarna för krisbekämpningen i utsatta områden – hur boende har informerat sig om coronaviruset.

Vilka val av informationskällor har de boende gjort, hur prioriterar de mellan svenska och utländska nyhetsmedier, sociala medier, myndigheters webbplatser och personlig kommunikation med familj och vänner?
Slutsatsen är att boende i förorten har haft sämre förutsättningar att hitta krisinformation från myndigheter om corona.

Andra informationskanaler

– Det beror delvis på att boende i förorterna letar information från annat håll, än övriga befolkningen, förklarar Peter Esaiasson. En del tar inte del av information från svenska kanaler, fler söker nyheter från utländska medier och sociala medier, vilket i sin tur kan bero på bristande tillit till svenska myndigheter, att de inte identifierar sig med Sverige och inte kan svenska språket så bra. Inom forskningen talar man även om så kallade nyhetsundvikare, det vill säga personer som nästan aldrig tar del av nyheter.

Myndigheterna måste bli bättre

En annan slutsats är att svenska myndigheter inte lyckats med sitt uppdrag att nå ut med information till alla. Inom kriskommunikationsforskning betonas alltid att informationen måste anpassas efter målgrupper, men här har funnits brister i myndigheternas kommunikation.

– En slutsats är att myndigheterna måste bli bättre på att nå ut till alla, konstaterar Peter Esaiasson. Man kan inte bara göra på det vanliga sättet, utan måste hitta nya sätt att kommunicera med de som undviker svenska nyhetsmedier.

Viktigt arbete att göra

– Kriskommunikation handlar inte enbart om att göra insatser när något händer. Ska man verkligen få kriskommunikation att fungera måste informationskanalerna till medborgarna finnas på plats redan när krisen är ett faktum. Här finns det viktigt arbete att göra, inte minst i utsatta förortsområden. Det visar vår studie tydligt, fastslår professor Bengt Johansson, forskargruppsledare för området kris- och riskkommunikation vid JMG.

Kontakt: