Forskare: Detta vet vi om coronavirusinfektioner

Ordet corona är latin och betyder helt enkelt krona eller krans, och samma ord använder vi för den ljuskrans vi ser kring solen vid solförmörkelse. Om du studerar ett coronavirus avbildat i ett elektronmikroskop är det uppenbart varför viruset har fått sitt namn.

Virus är partiklar som måste utnyttja celler för att kunna föröka sig och därför definieras virus också som ”icke liv”. Den mest enkla viruspartikel består av några gener kodade som DNA eller RNA (våra gener finns kodade som DNA) omslutet av en proteinkapsel.

Coronavirus har sina gener i form av en lång enkelsträng av RNA (cirka 30 000 baspar) som är omsluten av proteiner. Runt denna struktur finns ett hölje, ett membran som viruset tagit med sig när den knoppat ut från den cell den infekterat. I detta membran sitter hos coronavirus ett antal virusspecifika ”proteinspikar” med speciella S-proteiner längst ut. Det är dessa spikproteiner som känner igen och binder in till värdcellen.

Bilder som denna, tagna av coronavirus i elektronmikroskop, påminner om den ljuskrans vi ser runt solen vid solförmörkelse och som kallas just korona, och därav namnet på viruset. Bild: Wikimedia Commons, CDC/Dr. Fred Murphy

I dag vet vi att det finns coronavirus som infekterar både människor och djur och de kan i enstaka fall bli zoonotiska, det vill säga att de kan spridas mellan djur och människor. Coronavirus kan delas in i fyra undergrupper, alfa-, beta-, gamma- och deltacoronavirus. Ursprungligen verkar det som att viruset funnits och evolverat* hos fladdermöss (alfa- och betagruppen) respektive hos fåglar (gamma- och deltagruppen).

Hos människan finns i dag sju olika varianter av viruset som orsakar allt från relativt lindriga övre luftvägsinfektioner till allvarliga lunginfektioner även i de nedre luftvägarna.

Från fladdermöss och djurmarknader till SARS och MERS

Det finns studier som visar att 5–10 procent av vanliga förkylningar under vinterhalvåret orsakas av coronavirus. De virusvarianter som kan orsaka de allvarligare infektionerna tillhör alla betacoronavirusgruppen och benämns SARS-CoV, MERS-CoV och SARS-CoV2. Innan utbrottet 2002–2003 ansågs coronavirusinfektioner mest problematiska inom veterinärmedicinen, speciellt de som spreds inom svinuppfödning. Dessa infektioner manifesterades som diarréer hos grisarna.

Det första allvarliga utbrottet av en dödlig coronavirusinfektion startade år 2002 i Guangdong, Kina. Det tog sedan en tid innan man hade identifierat att sjukdomen orsakades av en ny variant av coronavirus, kallad SARS-CoV. Själva sjukdomen kallades Severe Acute Respiratory Syndrome, förkortat SARS.

Man lyckades också spåra ursprunget till sibetkatter, ett kattliknande djur som fanns på en djurmarknad i staden, men virusvarianten kommer ursprungligen från infekterade fladdermöss. Till sist kom 37 länder att ha fall av SARS hos befolkningen, med majoriteten i Kina, Hongkong och Taiwan. Sedan år 2004 har inga nya fall konstaterats. Totalt har strax under 800 personer dött i denna variant av coronavirusinfektion, vilket uppgår till ca 10 procent av de infekterade, men det varierade mycket mellan olika åldersgrupper, där den äldre gruppen var överrepresenterad med cirka 50 procent dödsfall.

Sjukdomen Middle East Respiratory Syndrome (MERS) dök upp i Saudiarabien år 2012 och även om ursprunget åter igen verkade vara fladdermöss, misstänker man att kameler kan ha varit mellanvärdar. MERS-CoV smittar inte så effektivt mellan människor, något man baserar på det faktum att samtliga fall som har detekterats har smittats via nära kontakt inom familjer eller på sjukhus. Däremot är dödligheten hög, cirka 35 procent, vilket kan förklaras av just detta faktum att de som smittats i hög grad redan varit sjuka. Intressant att notera är hur spridningen av MERS skedde i Sydkorea år 2015.

Smittans ursprung var en person som rest runt i Saudiarabien, Förenade Arabemiraten och Bahrain och som vid hemkomsten sökte vård hos två olika öppna vårdanstalter samt två olika sjukhus i Seoul. Detta ledde till omfattande smittspridning, där både vårdpersonal och patienter infekterades. Det här utbrottet slutade i Sydkorea med 184 smittade varav 38 dog (20 procent).

Kan kanske bli mindre aggressivt med tiden

Den aktuella coronavirussjukdomen som nu sprids kallas Coronavirusinfektion-19 (CoVid-19) och orsakas av den nya virusvarianten SARS-CoV-2 (Severe Acute Respiratory Syndrome Coronavirus 2). Den tillhör betacoronavirusgruppen och är till 70 procent lik SARS-CoV. Sjukdomen dök först upp i Wuhan i Kina i slutet av 2019, men är nu klassad som en pandemi, alltså en epidemisk sjukdom som förekommer över hela världen.

Även i detta fall tros viruset ha sitt ursprung hos fladdermöss, eftersom det är till 96 procent likt ett fladdermuscoronavirus, men att det sedan eventuellt spridits till något annat djur innan den infekterat människor. Som tidigare misstänker man att viruset förekom på en djurmarknad, eftersom många av de tidiga fallen hade besökt Huanan Seafood-marknaden i staden där även andra än akvatiska djur fanns till salu.

Till skillnad från de tidigare allvarliga varianterna av coronavirus, verkar det nya viruset lättare smitta från person till person. Det är därför smittan nu fått global spridning och finns ute i samhället, och inte är begränsad till enbart personer i nära relationer eller till vårdinrättningar. Hur och om viruset muterat vidare sedan den först spreds vet vi inte än, men om man ska gissa tror man att det kanske blir något mindre aggressivt med tiden.

Läget i dag är dock att mycket få människor är helt skyddade mot infektionen, helt enkelt bara de som tillfrisknat efter en infektion, men hur långt det skyddet räcker vet vi inte heller. Tyvärr får vi nog räkna med att detta virus kommer att finnas i en framtid, på samma sätt som HIV med sjukdomen AIDS dök upp och sedan etablerade sig. Trösten är dock att det stora flertalet av oss inte kommer att bli allvarligt sjuka.

Fotnot:

* Evolvera är när det skett en evolution, till skillnad från ordet utveckla behöver evolvera inte betyda att det utvecklats mot det bättre.

Text: Ann-Sofi Rehnstam-Holm, professor i mikrobiologi vid Högskolan Kristianstad

Artikeln är tidigare publicerad på Högskolan Kristianstads hemsida