Samma gamla könsnormer trots gemensam skolidrott

Al-Azharskolan könsuppdelade idrottslektioner är en del av friskolans muslimska profil. I Skolinspektionens utredning hänvisar skolan till elevernas muslimska bakgrund för att motivera varför de delar på flickor och pojkar, ”enligt all beprövad erfarenhet skulle många elever utebli från Idrott och hälsa om flickor och pojkar skulle ha gemensam undervisning”.

Håkan Larsson har tagit del av beslutet och påpekar att de lärare som får komma till tals trots allt talar väldigt lite om religion.

– De använder samma språk som andra lärare i intervjustudier vi har gjort. De uppger att flickorna är rädda för pojkarna, att de inte vågar ta plats, att pojkar kan bli så våldsamma. Responsen i de andra fallen har varit att det är skolans uppgift att utmana traditionella könsmönster och försöka motverka detta. Att de inte kan låta pojkarna hålla på så. Men här blir det istället ett motiv för att skilja på pojkar och flickor.

Uppdraget att motverka traditionella könsmönster har varit en del av skolans arbete sedan läroplanen år 1994. I sina intervjustudier har Håkan Larsson tillsammans med andra forskare fördjupat sig i hur idrottslärare tar sig an den utmaningen.

– Det finns ytterst lite systematiskt arbete för att motverka traditionella könsmönster inom idrott och hälsa. De gamla normerna som fanns innan samundervisningens genomförande har fått leva kvar. Därför skiljer vi lätt på flickor och pojkar.

Kön ska inte spela roll

Fram till skolreformen 1980 hade Sverige till viss del könsuppdelad idrottsundervisning. Små barn hade idrott tillsammans men från och med årskurs 6 skildes de åt.

Linggymnastiken var länge den dominerande modellen. I början av 1900-talet började mer radikala gymnastikpedagoger, i huvudsak kvinnliga sådana, ifrågasätta Linggymnastiken och menade att barn borde ha friare ramar och inslag av lek i gymnastikundervisningen. Det utvecklades en kvinnlig gymnastikform som fick genomslag i skolan.

– Under stora delar av 1900-talet hade vi det här förhållandet med skild gymnastikundervisning där det också fanns skillnader i styrdokumenten för flickors och pojkars undervisning. Flickornas undervisning var mer estetiskt inriktad och handlade om vackra rörelser och rörelseuttryck. Pojkarnas fokuserade på fysisk träning och tävlingsmoment.

Så såg det ut fram till skolreformen år 1980 då samundervisning kom att förordas av dåvarande Skolöverstyrelsen. Eftersom det inte fanns någon annan skolverksamhet som var könsåtskild, varför skulle det gälla för idrott?

– Införandet av samundervisning gick parallellt med en utveckling i samhället i stort där den dominerande könspolitiken var att kön inte ska spela någon roll. Individens möjligheter ska gå först.

Könsramarna är starka

Tanken bakom samundervisningen var att flickor och pojkar skulle ha tillgång till samma undervisning och att ett kön inte ska förvägras något som erbjuds ett annat. Men i sina studier av dagens idrottsundervisning har Håkan Larsson kommit fram till att föreställningar om flickors och pojkars idrottande i stor utsträckning har överlevt.

– Föreställningen om att flickor skulle vara mer intresserade av gymnastik och dans och pojkar av bollspel och tävling är otroligt stark fortfarande. I fritidens idrottande har flickor kommit starkt inom olika bollsporter och lagidrotter men det verkar inte ha slagit igenom i skolan. Bollflickorna anpassar sig till gängse normer i skolan.

På så sätt har föreningsidrotten varit mera framgångsrik i att utmana könsnormer. I alla fall för flickor. Håkan Larsson tror att segheten i skolan beror på att det i stor uträckning är oklart vad målet med idrott egentligen är.

– Undervisningen ska skapa hälsomedvetna och i någon utsträckning kroppsligt kompetenta individer. Eftersom det är oklart vad det egentligen går ut på tror jag att eleverna hellre retirerar in i de här normerna som finns om kön och sexualitet. I föreningsidrotten är det oerhört tydligt vad som gäller, man ska bli bättre och vinna tävlingar. Där har tjejer överskridit de traditionella gränserna. Men det verkar vara svårare i skolan, könsramarna är oerhört starka vad gäller idrott.

Religion trumfar kön

Religion är också en aspekt som skolan ska beakta och det är en variabel som aktualiserats i fallet med Al-Azharskolan. Håkan Larsson ser det som ett exempel på när olika aspekter kan komma på kant med varandra.

– Min tolkning är att Skolinspektionen har beaktat krocken mellan religion och kön och valt att godkänna mot bakgrund av att muslimer är en utsatt grupp i samhället. Olika saker trumfar varandra. Hade det varit en skola som inte var religiös, då gissar jag att resultatet hade blivit ett annat, ”ni måste ta itu med de könsnormer som finns i undervisningen så att flickor och pojkar kan delta på samma villkor”.

Sarah Delshad är grundare till idéplattformen Muslimska feminister som inriktar sig på frågor som rör muslimsk identitet och muslimska kvinnor. Hon vill tona ner den religiösa kopplingen till könsuppdelad idrott och menar att frågan är större än så.

– Könssegregerad idrott är ingen religiöst grundad idé. Min snabba analys är att det givetvis förekommer på icke-muslimska skolor också. Jag tycker det är tråkigt att fenomenet per automatik görs till någon slags religiös diskurs när det också handlar om något allmänmänskligt.

Hon har varit aktiv i debatten som följde på Skolinspektionens beslut och blivit kontaktad av tjejer från icke-religiösa skolor som haft könsuppdelad idrott och varit nöjda med det.

– Skoltiden är en känslig tid, många kan känna sig utsatta. Idrott är inte vilken lektion som helst, den är väldigt fysisk med allt vad det innebär. Man behöver inte vara muslim för att inte tycka att det alltid är trevligt. Det handlar om att skapa trygga rum, lektioner där flickor vill vara närvarande.

Ytterligare polarisering

Sarah Delshad menar att tonen i debatten stundtals har varit hård och att resultatet blir ytterligare polarisering mellan religiösa och icke-religiösa värderingar.

– Det blir en oerhört onyanserad retorik där det bara finns bara ett spår. Det är en underliggande ton av att religion kuvar flickor och deras rättigheter. I debatten har det blivit tal om någon slags utsatthet för de här barnen och det har förstorats upp till en nivå som nästan är absurd.

Hon säger ”nog” eftersom ingen ännu har belyst vad de berörda ungdomarna tycker. Sarah Delshad menar att det är ett klassiskt problem.

– Jag är givetvis också delaktig i det, det är jag den första att erkänna. Jag har stått i Aktuellt och fört en dialog med en politiker över huvudet på dessa ungdomar. Det man naturligtvis skulle göra i det här fallet är att prata med dem. Vad tycker du, är det bra, är det dåligt, hur känns det för dig, är det tryggt för dig, vill du ha det såhär? Man tappar kärnan i det.

Håkan Larsson efterlyser också en problematisering av synen på könsuppdelad idrottsundervisning. Problemen får inte en automatisk lösning genom att man gör på det ena eller andra sättet.

– Pojkar och flickor är både inom och mellan grupperna oerhört heterogena. Om det nu är så att vi vill ha ett samhälle där individer ska prioriteras framför kategorier som till exempel kön då måste väl ändå grundläget vara samundervisning där man ibland jobbar med gruppindelningar som kan se ut på olika sätt. Många pojkar skulle till exempel må oerhört bra av att slippa andra pojkar. Men det är aldrig snack om. Det är alltid pojke-flicka-uppdelningen som vi fastnar vid.

Text: Cecilia Köljing på uppdrag av Forskning.se