En japansk lärare går inte igenom ett matematikproblem, utan låter eleverna fundera först – och gissa sig fram. Läraren låtsas vara en icke-auktoritet: “Jaså säger du det..” Är det sant..?” “Men titta det här verkar ju fungera…” Gissningsmomenten leder till ett rationellt tänkande, menar forskaren Yukiko Asami-Johansson.
‘- Nu vill jag försöka visa är att den här metoden inte är något som bara fungerar i Japan och i ett visst klassrum, utan att den fungerar i hela världen eftersom den är universell, säger Yukiko Asami-Johansson, forskare vid Högskolan i Gävle.
Den japanska metoden handlar om att läraren noggrant väljer ut problem som passar in i undervisningen och redan vid planeringen förutser hur eleverna kommer att lösa dem.
Låt dem gissa
Läraren visar eleverna problemet men går själv inte igenom hur det går att lösa utan låter i stället eleverna börja fundera. Eleverna får gissa, först individuellt och sedan i grupp.
– I den svenska modellen lyfts egentligen endast problemlösningsförmågan fram, säger Yukiko Asami-Johansson.
– Från dag ett måste läraren gång på gång understryka: Det jag vill att ni ska göra är inte att svara rätt, utan att ni visar att ni tänker,
Planeringen avgör
Avgörande för att lyckas är att läraren planerar lektionerna moment för moment och skapar bra problem. Allt måste planeras från dag ett. Vilka problem som passar vilka lektioner, under hela läsåret.
Val av problem är jätteviktigt och de ska leda till:
- Gissningsmomentet
- Flera sätt att lösa
- Involvera hela klassen
- Även felaktiga exempel kan användas
– I Japan gör man inte detta arbete själv utan samarbetar med andra lärare vilket gör att man orkar och att det blir roligt.
Visa att ni tänker
Från början måste läraren understryka gång på gång: Det jag vill att ni ska göra är inte att svara rätt utan att visa vad ni tänker! Så känner eleverna att gissningsmomenten leder till ett rationellt tänkande, menar Yukiko Asami-Johansson.
– Och dessutom, har man gissat något så vill man veta om det är rätt eller fel och så leder ett problem till nästa kärnproblem. Det ger en helt annan inställning till att tackla problem.
Skådespeleri
Iakttar man en japansk lärare under en lektion så är det väldigt mycket skådespeleri. Läraren låtsas hela tiden att han inte är en auktoritet. ”Jaså säger du det..” Är det sant..?” ”Men titta det här verkar ju fungera…”
– Man spelar med sina egna kunskaper för att låta eleverna själva diskutera sig fram till lösningarna.
Eftersom metoden kräver att läraren fattar vilken metod eleven egentligen använder, så ställer den också krav på läraren.
– Det olyckliga som händer här hos oss, kanske framförallt i lägre årskurser, är att lärare som egentligen inte vill undervisa i matematik ändå blir tvungna att göra det.
Döda glädjen i att lösa problem
– Och då har läraren inte så mycket viljan att undersöka vilka olika metoder man kan använda för att nå ett visst mål.
– Om Kalle då har en egen fiffig metod, som läraren kanske inte kommer på, så tvingar hen kanske Kalle att förkasta sin metod. ”Nej Kalle, jag tycker att du ska använda min metod.” Och då dödar man ju glädjen i att lösa matematiska problem.
I Japan
I Japan är lärarna tvungna att göra en ”Öppen-lektion”. De planerar en lektion tillsammans och sedan genomför de lektionen i en klass och andra lärare tittar på den. Även andra skolors lärare från hela Japan kan komma och titta.
Sedan diskuterar man vad som fungerade bra och vad som inte fungerade. Därefter redigeras lektionsplaneringen tillsammans och lärarna genomför den på nytt i en annan klass.
– Och sedan diskuterar man igen, det är en cyklisk process. Du blir en bättre lärare och det är ju roligt.
– Japanska matematiklärare har också egna nätverk så det är en väldigt social del också.
Metoden är universell
Yukiko Asami-Johansson har varit matematiklärare i gymnasiet och är nu forskare samt undervisar blivande lärarstudenter vid Högskolan i Gävle.
– Jag själv har tillämpat den här metoden och sett potentialen och möjligheterna. Det jag försöker förmedla till mina lärarstudenter är, lär er denna metod och samarbeta med andra lärare.
– Jag vill försöka visa är att detta inte är något som kanske bara fungerar i Japan och i ett visst klassrum, utan att den fungerar i hela världen eftersom den är universell.
Planen är sedan att fortsätta och doktorera på detta tema, om hur japanska lärare använder den japanska modellen och hur svenska lärare använder sin modell med laborativa matematiklektioner.
Viktigt vara trygg i klassrummet
Yukiko Asami-Johansson samarbetade med en lärare när hon gjorde sin studie. Läraren lärde sig hela metoden och planerade alla uppgifter.
– Hon tänkte igenom elevernas möjliga lösningsmetoder. Om någon kommer med det svaret, hur ska jag agera då? Hon planerade detaljerat inför varje lektion vilket verkligen krävs för att lyckas.
När Yukiko sedan intervjuade lärarens elever så de att det var roligt att tänka. ”Nu är matematik mitt favoritämne eftersom jag fick veta att lektionen inte går ut på att svara rätt, utan att tänka”.
– Väldigt viktigt för att lyckas med den här metoden är att få en social norm i klassen. Eleverna måste känna sig trygga att uttrycka sina tankar.
– Om du känner dig osäker i klassrummet, att någon kan komma att skratta åt dig eller säga att du har resonerat dumt, då orkar man inte.
Lärande är att tänka själv
Dessa strategier för att lösa problem tillskrivs den ungerska matematikern George Pólyas.
Hans bok från 1945 om konkret problemlösning ”How to solve it” har sålt i över en miljon exemplar. Pólyas tes var: ”Lärande är att låta eleverna tänka själva, att gissa först…”
– Många länder över hela världen har tagit till sig detta, Japan är ett av dem, avslutar Yukiko.
För mer information kontakta:
Yukiko Asami-Johansson, forskare Högskolan i Gävle, Tel: 026-64 87 87, E-post: yukiko.asamijohansson@hig.se
