Artikel från Göteborgs universitet

Den här artikeln bygger på ett pressmeddelande. Läs om hur redaktionen jobbar.

Däggdjur som blivit mindre eller större än sina släktingar löper större risk för utrotning. Det visar en stor studie av arter som lever på isolerade öar.

Öar är viktiga platser för biologisk mångfald. De täcker mindre än sju procent av jordens landyta, men står för upp till 20 procent av alla landlevande arter på planeten. Men öar är också centrala platser för arters utrotning eftersom hälften av dagens hotade arter lever på öar.

I en ny studie har flera olika faktorer som påverkar risken och hastigheten för utrotning kartlagts. Forskarna har studerat däggdjur som lever på 182 nutida och tidigare öar.

– Vi har använt data om 1 200 levande och 350 utdöda arter av ö-däggdjur för att se vad som påverkar risken för utrotning, säger biologen Daniele Silvestro vid Göteborgs universitet.

Storleken ändras av öns miljö

En riskfaktor är storleken på däggdjuren. För att anpassa sig till den unika miljön på en isolerad ö kan flera organismer gå igenom extrema förändringar av kroppsstorleken.

Detta fenomen är känt som gigantism respektive dvärgväxt. I allmänhet tenderar släktingar till stora kontinentala arter att bli mindre på öar och små arter blir större.

Men när ursprungsarten förändrar sin storlek ökar risken för utrotning, visar forskarnas studier.

– Djur som blir större på en ö blir mer attraktiva att jaga än deras fastlandssläktingar. Belöningen för varje fällt djur blir större. Stora djur som krymper i storlek blir mindre avskräckande att jaga för andra rovdjur och riskerar därför utrotning i högre utsträckning, säger Daniele Silvestro.

Stor mängd djur har undersökts

Han har tagit fram ett program som analyserat data för en stor mängd levande, och utdöda, däggdjursarter på isolerade öar.

Resultatet visade att jättearter på öar har en något högre risk för utrotning än dvärgar. Skillnaden var dock bara tydlig när även utdöda arter inkluderades.

Den största orsaken till utrotningen av däggdjur på öar är människan. I analysen framkom ett tydligt samband mellan ö-utrotningar på global nivå och ankomsten av moderna människor, Homo sapiens.

Utrotningen ökade med människans ankomst

Analysen visar sannolikt effekten av olika mänskliga påtryckningar, till exempel överexploatering och snabbare förluster av livsmiljöer, men också introduktionen av nya sjukdomar och invasiva rovdjur.

– Vi kunde se att utrotningen accelererade när människan befolkade och började påverka ekosystemet på en ö. Hastigheten i utrotningen ökade mer än tio gånger efter att människan tagit över, säger Daniele Silvestro och fortsätter:

– När vi nu vet hur utsatta dessa däggdjur är, bör vi prioritera att skydda de mest extrema öjättarna och dvärgarna. Många av dem är redan hotade av utrotning.

Studie:

Dwarfism and gigantism drive human-mediated extinctions on islands, Science

Kontakt:

Daniele Silvestro, forskare på institutionen för biologi och miljövetenskap, Göteborgs universitet, daniele.silvestro@bioenv.gu.se

Nyhetsbrev med aktuell forskning

Visste du att robotar som ser en i ögonen är lättare att snacka med? Missa ingen ny forskning, prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Jag vill prenumerera