Viktigt att metaller från Östersjöns botten inte läcker ut

Bottensediment består i huvudsak av små partiklar från lera, sten och biologiskt material. När detta material sjunker till botten bildas nya lager av sediment över tid, där det nyaste lägger sig överst.

Sina Shahabi Ghahfarokhi vid Linnéuniversitetet har, i en avhandling, undersökt förekomsten av olika metallföroreningar i Östersjöns bottensediment, från förhistorisk tid till idag.

– Sedimenten är som en tidslinje över Östersjöns historia.

Tjernobyl syns i sedimentlagren

Sedimentprover har hämtats från 13 platser i Östersjön, från Bottenviken i norr till söder om Skånes kust. De vittnar om vilka föroreningar som föll till havsbottnen vid olika tidpunkter.

– Händelser som Tjernobylolyckan hjälper oss att tidsbestämma olika skikt i sedimenten. På grund av cesiumföroreningarna från Tjernobyl kan jag titta på ett sedimentprov och beräkna att på 20 centimeters djup är det år 1986, säger Sina Shahabi Ghahfarokhi.

Varning: Rör inte föroreningar

Gamla föroreningar finns kvar i sedimenten, som varje år täcks av ytterligare några millimeter nybildat sediment.

Det viktigaste är att metaller från sedimentlagren inte läcker ut och sprids i havet, säger Sina Shahabi Ghahfarokhi. Så länge föroreningarna är kvar i sedimenten, åtskilda från djur och människor, gör de ingen större skada.

– Det är mycket farligare att ha metaller i lösning än i sedimenten. När de väl släpps ut i vattnet riskerar de att komma i kontakt med djur och andra levande organismer.

Risk att räddningsinsatser frigör metaller

Sina Shahabi Ghahfarokhis avhandling visar att insatser för att motverka så kallade döda zoner, områden på havsbotten med lite eller inget syre alls, riskerar att frigöra metallföroreningar.

Som en del i avhandlingen undersöker han hur bottensedimenten i syrefattiga delar av Östersjön reagerar när de utsätts för syrerikt vatten igen. Det visade sig att sedimentprover började släppa ifrån sig metallpartiklar i snabbare takt än vanligt när de kom i kontakt med syre.

– Resultatet är en påminnelse om att vi måste vara försiktiga och ha metallföroreningarna i åtanke när vi gör insatser för att rädda Östersjön.

Bly från gammal bensin

Tillströmningen av metallföroreningar var som störst på 1970- och 80-talet. Tilltagande industrialisering och bristande miljölagstiftning gjorde Östersjöns botten till en slutdestination för mycket föroreningar.

Blytillsatser från den tidens drivmedel är vanligt förekommande i gamla sedimentlager och ligger kvar långt efter att vi har slutat använda dem.

Historiskt beslut återspeglas i sedimentlagren

En viktig vändpunkt för Östersjöns hälsa skedde 1974, då samtliga baltiska länder gick samman för att minska utsläppen. De bildade Helsingforskonventionen, ett gemensamt initiativ för att skydda havsmiljön och främja biologisk mångfald i Östersjön.

Helsingforskonventionen har gjort avtryck i proverna från havsbottnen. Plötsligt minskar halterna av arsenik, kadmium, bly och andra metallföroreningar i sedimentlagren, konstaterar Sina Shahabi Ghahfarokhi.

– Det är fortfarande långt kvar till ett naturligt tillstånd. Men de minskade värdena efter 1974 visar att det är möjligt att hjälpa havet att återhämta sig och rentav frodas, om vi bara sätter in rätt åtgärder.

Längst ned: Naturliga värden

Tillräckligt djupt ner består sedimenten av lager som bildats innan människan hade en tydlig påverkan på Östersjöns havsmiljö. Dessa kan användas som referenspunkter. När bottensedimenten innehåller högre koncentrationer av metaller än de naturliga värdena innebär det föroreningar till följd av mänsklig påverkan.

– I naturen finns de flesta grundämnen naturligt närvarande: aluminium, järn, kobolt, nickel och sällsynta jordartsmetaller finns där. Men som människor påverkar vi ibland dessa koncentrationer genom vårt handlande, säger Sina Shahabi Ghahfarokhi.

Arsenik kan komma från metallproduktion

Vissa metaller är hälsofarliga redan i mycket små koncentrationer. Ett sådant exempel är arsenik, som finns i kraftigt förhöjda nivåer i Bottenhavet i norr, troligtvis orsakat av utsläpp från metallproduktion. Ett annat exempel är kadmium, som kraftigt överstiger bakgrundsvärdena på flera platser. Andra metaller är skadliga först när de överskrider ett visst gränsvärde.

Sina Shahabi Ghahfarokhis avhandling ger uppdaterad statistik om en rad olika metaller, samt kartlägger förekomsten av uran, vilket tidigare saknats i Naturvårdsverkets databas.

Avhandling:

Baltic Sea sediments: Source and sink for metal contamination

Kontakt:

Sina Shahabi Ghahfarokhi, Linnéuniversitetet
sina.shahabighahfarokhi@lnu.se