Tema

Bakterierna som äter upp Titanic

Det är ett av världens mest fotograferade skepp, även efter att det sjunkit till havets botten. Och tur är väl det, för snart finns bara bilderna kvar. Oceanångaren Titanic håller på att smulas sönder av metallätande bakterier. Om 25 år är det bara en rostfläck kvar, spår forskare.

Att just Titanic blivit så känt beror en hel del på den stora tragiken då skeppet sjönk på sin jungfruresa en aprilnatt 1912, efter att ha krockat med ett isberg söder om Newfoundland. Ombord fanns drygt 2 200 människor. Över 1 500 dog i olyckan och 700 räddades.

Nu får skeppet uppmärksamhet igen, då det håller på att dra sin sista suck nere på havsbotten. I augusti 2019 upptäckte besökande experter och filmare att metallätande bakterier mjukat upp Titanics skrov överraskande mycket. Om 25 år är det kanske bara rostpulver kvar av skeppets 46 000 ton järn, spår forskare.

– Det är en historisk ikon och jag känner mig lite ledsen för nästa generation. Den kommer bara att ha bilder, inte det faktiska vraket längre, sa pensionerade professorn Henrietta Mann till kanadensiska CBC News efter att ha sett bilder från expeditionen ledd av Rob McCallum.

Mycket hade förstörts

Expeditionens deltagare tog sig ner till vraket i en miniubåt och såg att mycket hade förändrats sedan de besökte Titanic för 14 år sedan. Särskilt upprörande var att kaptenens bostad förstörts rejält sedan sist. Till exempel hade hans badkar, som är en favorit bland många Titanic-entusiaster, försvunnit. Delar av däcket hade också rasat ner.

Saltvatten är en tuff miljö för all metall, eftersom rostprocessen påskyndas av salt. Metallätande bakterier snabbar på nedbrytningen ytterligare – bland annat genom att de i sin matsmältningsprocess bildar svavelväte som är en mycket reaktiv gas.

Bakterierna bildar också formationer, kallade tuberkler, som ser ut som skägg eller istappar som hänger ner från fartyget. Inuti tuberklerna finns rör där saltvatten kan cirkulera, vilket ökar på rostprocessen ännu mer. När bakterierna luckrat upp Titanics skrov förstörs det lättare av havsströmmar och vattenvirvlar.

Genomskärning av en formation av metallätande bakterier, en så kallade tuberkel, från en 60 år gammal kaj i Sundsvall. Tuberkeln är ihålig och växer i lager som liknar årsringar. Bild: Karsten Pedersen

Tidigare oupptäckt bakterie hittad på Titanic

Ingenjören och forskaren Henrietta Mann, tidigare professor vid Dalhousie-universitetet i Kanada, var den som först publicerade en vetenskaplig artikel om bakterier på Titanic. Upptäckten gjordes redan 1991 i tuberkler som samlats in av en expedition. Nio år senare kunde professor Mann publicera sin forskarstudie om bakterierna som hon analyserat med DNA-teknik.

Sammanlagt ett 30-tal olika bakteriestammar hittade Henrietta Mann i tuberkler från Titanic. Den bakterien som fick störst uppmärksamhet var tidigare oupptäckt och gavs namnet Halomonas titanicae. Den trivs i tuffa miljöer som salta våtmarker, har lätt att anpassa sig till olika temperaturer och tryck och klarar sig bra utan syre.

Stavbakterie som gillar salt

Halomonas är ett saltälskande släkte av stavformade proteobakterier, i storleken 0,5-0,86 x 1,5-6,0 mikrometer, som bland annat finns i salta våtmarker, det vill säga ett kustnära ekosystem där saltvatten eller bräckt vatten regelbundet översvämmar land. Det finns en rad arter som alla trivs i närvaro av natriumklorid (koksalt, NaCl), i koncentrationer mellan 5 och 25 procent.

På Titanic har en helt ny Halomonas-art upptäckts, döpt till Halomonas titanicae. Enligt forskarna växer den som allra bäst vid 30-37 grader, i pH 7,0-7,5 och med 2-8 procent natriumklorid i vätskan. Bakterien tål tuffa miljöer, har lätt att anpassa sig till olika temperaturer och tryck och klarar sig bra utan syre.

Trots uppmärksamheten och allt som skrivits om Halomonas titanicae är det förmodligen inte just den bakterien som skadat Titanics skrov mest. Det tror Karsten Pedersen, tidigare professor i mikrobiologi vid Göteborgs universitet.

Andra bakterier korroderar mer

Snarare är andra bakterier större bovar i dramat, menar han. Exempelvis den järnoxiderande bakterien Gallionella som även finns på broar, raffinaderier, oljeledningar och undervattenskablar. Gallionella arbetar ihop med svavelbakterien Desulfovibrio som äter, korroderar, metall riktigt glupskt.

Metallätande bakterier

Det finns flera olika sorters bakterier som tycker om att äta, korrodera, metall. Några av de mest kända är svavelbakterien Desulfovibrio och järnoxiderande Gallionella som ofta lever i symbios. Desulfovibrio luckrar upp metallen och bjuder på matrester (järn som är lättlösligt i vatten) som Gallionella lever på.

Gallionella hjälper i sin tur till att binda syre till det vattenlösliga järnet. Då bildas en fast fällning, mer känd som rost. På så sätt skyddas Desulfovibrio från syre, vilket är nödvändigt eftersom denna bakterie bara kan leva i syrefria miljöer. De två bakterierna hjälper alltså varandra.

Rostbeläggning på ett av Sundsvallsbrons fundament innan man satt dit påtryckt ström. Bild: Karsten Pedersen

Karsten Pedersson gissar att Henrietta Mann analyserat delar av tuberkler som hängt långt ut från skrovet. För att hitta Gallionella och Desulfovibrio måste man analysera prov som tagits nära ursprungsmetallen.

– Jag har inte sett några belägg för att Halomonas är särskilt korrosiva. Det kan nog snarare vara så att de ”tar smulorna från de rikas bord”, säger Karsten Pedersen.

Som forskare har han bland annat studerat nya Sundsvallsbrons fundament som under en period rostade mycket under vattenytan. Gallionella i samarbete med Desulfovibrio orsakade där stora tuberkler som på sikt skulle ha förstört bron.

– Deras släktingar finns säkert på Titanic, säger Karsten Pedersen.

Rostskador kan motverkas med el

Skadorna på Sundsvallsbron stoppades i tid med hjälp av elektricitet. En liten spänning ligger numera över metallfundamenten, vilket saktar ner rostprocessen. I teorin hade det gått att rädda även Titanics vrak med hjälp av el, men inte i praktiken eftersom skeppet ligger på så stort djup.

– Det hade blivit alldeles för dyrt och krångligt med dragning av elkablar från ytan, säger Karsten Pedersen.

Bevarandet av skeppet hade också behövt påbörjas för länge sedan. Titanic har legat på havets botten i 107 år och nedbrytningen av vraket är redan i slutskedet.

Lyckligtvis är Titanic bevarat för eftervärlden på andra sätt. Det är ett av världens mest filmade vrak. 1992 släpptes den första dokumentärfilmen om skeppet för IMAX-biografer. Där visades bland annat bilder från expeditionen 1991.

Titanic 1912. Bild: Public Record Office of Northern Ireland

Det osänkbara skeppet ligger på 3 800 meters djup

RMS Titanic var en av tre jättelika atlantångare som byggdes av rederiet Vita Stjärnlinjen i början av 1900-talet. De andra två skeppen hette Olympic och Britannic. Fartygen hade vattentäta avdelningar och marknadsfördes därför som ”osänkbara”. RMS står för Royal Mail Steamer och kallades så då rederiet hade avtal med brittiska postverket om att frakta post.

Den 10 april 1912 lämnade Titanic Southhampton i södra England för att påbörja sin resa mot New York. Ombord fanns drygt 2 200 personer. Antalet livbåtar var 20 och de hade sammanlagt 1 178 platser.

Sent på kvällen den 14 april hade skeppet kommit till de Stora Bankarna, söder om Newfoundland. Det var vindstilla men kallt, runt noll grader Celsius i luften och en halv minusgrad i vattnet. Titanic höll hög fart, ungefär 21 knop, trots varningar om ett stort fält med isberg i fartygets kurs.

Strax före midnatt siktade utkikarna och förste styrman ett isberg på kollisionskurs med fartyget. Befälen gjorde vad de kunde för att gira undan, men hann inte i tid. Titanic kraschade in i isberget, flera sektioner av skrovet revs upp och vatten forsade in.

Efter bara cirka 2,5 timmar sjönk fartyget till havets botten. Skeppet bröts samtidigt i två delar som hamnade ungefär 500 meter ifrån varandra, på 3 800 meters djup.

För den mer äventyrliga finns även möjlighet att besöka vraket i några år till. Ett par företag ordnar resor för privatpersoner med miniubåt ner till platsen på 3 800 meters djup.

Turistmål och gravplats

Minst en sådan resa, som är öppen för ett tiotal privatpersoner, är planerad till sommaren 2020. Resenärerna flyger då till Newfoundland och åker sedan båt ut till en punkt ovanför vrakplatsen. Därifrån får de göra ett elva till tolv timmar långt dyk i miniubåt ner till vraket.

Skruvar och bitar från en solstol, som räddats från Titanics vrak. Bild: Cliff1066, WikiMedia cc-by-2.0

Det är viktigt att alla besök vid Titanics vrak görs med stor respekt. Vraket är ju också en gravplats för många människor, något som forskare och expeditionsledare poängterar.

Skeppet var ett av sin tids största och vackraste och sades vara osänkbart. Trots det sjönk det på sin första färd. Orsakerna till det är fortfarande inte helt klarlagda. Isberget tros inte vara enda anledningen till haveriet.

– Alla som överlevde har gått bort. Därför är det viktigt att använda vraket medan det fortfarande har något att berätta, säger Robert Blyth, historiker vid havsmuseet i Greenwich till BBC.

Text: Marie Granmar på uppdrag av forskning.se

En kopia, Titanic II, ska vara klar 2022

Det finns många som fascineras av Titanics skönhet – till och med så mycket att de vill bygga en kopia av skeppet. Kopian ska heta Titanic II och beräknas stå klar år 2022. Projektet drivs av australiske miljardären Clive Palmer, som gett svenska arkitektbyrån Tillberg Design uppdraget att formge fartyget. Bygget har försenats flera gånger och är ännu inte påbörjat.

Vi finns där du är @forskningsnyhet

Bakterierna som äter upp Titanic

 lästid ~ 7 min