Tema

Så olika bedöms psykisk ohälsa

Forskare lät läkare och handläggare vid Försäkringskassan bedöma fiktiva fall av psykisk ohälsa. Bedömningarna synkade sällan.
– Jag dokumenterar hur svåra dessa bedömningar kan vara och hur ett och samma patientscenario kan leda till olika typer av utfall, säger hon.

I en ny avhandling i sociologi undersöker Maricel Knechtel vid Uppsala universitet hur läkare inom primärvården och handläggare vid Försäkringskassan bedömer personer med psykisk ohälsa.

– Media har uppmärksammat hur personer med psykiatrisk problematik har hamnat mellan stolarna och det verkar ibland som att det finns en diskrepans mellan patienters behov och de beslut som fattas av Försäkringskassan. Jag ville gärna titta närmare på vad som kunde vara en förklaring på detta, säger hon.

Tillvägagångssättet visar hur de intervjuade läkarna resonerar kring hur de möter patienter med psykisk ohälsa och hur Försäkringskassans handläggare tänker i samband med beslut om rätten till sjukpenning.

För komplext att passa in i kategoriseringen

– Syftet med avhandlingen är att belysa den institutionella kategoriseringsprocessen som involverar personer med psykisk ohälsa inom primärvården och Försäkringskassan, säger Maricel Knechtel.

Att samma patientfall ibland leder till olika bedömningar kan bero på att den situation som många med psykisk ohälsa befinner sig i ofta är alltför komplex för att på ett enkelt sätt kunna placeras in i de kategorier och scheman som primärvården och Försäkringskassan använder.

Arbetsförmåga inte tillräckligt definierat

Svårigheterna att göra bedömningar beror också på att centrala begrepp som arbetsförmåga, sjukdom och normalt förekommande arbete inte har definierats tillräckligt tydligt.

– När entydiga definitioner saknas får läkare och handläggare stort handlingsutrymme när de fattar beslut som rör den enskilde, säger Maricel Knechtel.

Kraven på så kallade objektiva fynd, det vill säga att det ska vara tydligt vad som är läkarens iakttagelser och bedömningar av patientens diagnos, kan också vara särskilt svåra i psykiatriska sammanhang eftersom psykisk ohälsa inte alltid går att observera eller diagnosticera med till exempel ett blodprov.

Arbetslinjen versus patientens behov

– Just det här med objektiva fynd och patienters subjektiva upplevelser är något som försvårar samverkan mellan läkarna och Försäkringskassans handläggare, säger Maricel Knechtel.

Avhandlingen visar också att det sammanhang i vilket läkare och handläggare fattar beslut har betydelse. Bristande resurser, yrkesspecifika synsätt på den ena gruppens mandat och förutsättningar samt positiva och negativa värderingar om olika patientgrupper styr i viss mån hur enskilda individer kategoriseras och får del av vård- och stödinsatser.

– Läkares och handläggares synsätt kan ofta stå i motsättning till varandra. Läkare anser ofta att de måste välja mellan att ta hänsyn till patientens behov genom att värna en tillitsfull relation till patienten, eller att tillgodose de formella krav som Försäkringskassan ställer, som handlar om att tillämpa den så kallade arbetslinjen och minska sjuktalen, säger Maricel Knechtel.

Undersökningen är baserad på 27 djupintervjuer med 30 deltagare (18 läkare och 12 handläggare vid Försäkringskassan). Intervjuerna utgick år från korta hypotetiska patientfall som gjorde det möjligt att analysera hur läkare och handläggare resonerade i olika situationer.

Avhandlingen:
Categorization Work in the Swedish Welfare State: Doctors and social insurance officers on persons with mental ill-health

Kontakt:
Maricel Knechtel, sociologiska institutionen, Uppsala universitet, maricel.knechtel@soc.uu.se

Vi finns där du är @forskningsnyhet

Så olika bedöms psykisk ohälsa

 lästid ~ 2 min