Dioxinrening kan ge lönsamma firrar i Östersjön

Två till tre gånger per år. Vid fler tillfällen än så kan inte barn, ungdomar och kvinnor i barnafödande ålder äta fet fisk från Östersjön. Vi andra kan äta fisken högst en gång i veckan. Det handlar framför allt om strömming, men också vildfångad lax.

Rekommendationen kommer från Livsmedelsverket. Att den finns är en förutsättning för Sveriges undantag från EU-regler som förbjuder försäljning av så här giftiga livsmedel. Ett tillfälligt tillstånd har funnits sedan 2002. Tio år senare, när undantaget blev permanent, sa den tyske representanten för EU-kommissionen så här:

”Det är en rättighet för den svenska regeringen att förgifta sin egen befolkning”.

Bakom undantaget finns en omsorg om fiskerinäringen.

Det gift som vi svenskar tillåts stoppa i oss heter dioxin, en förening som är fettlöslig och mycket svår att bryta ner. Den blir därför kvar i naturen och halterna ökar ju längre upp i näringskedjan man kommer. Dioxin förs över via moderkaka och bröstmjölk och kan påverka fortplantningen, immunförsvarets funktion, hormonsystemen, utvecklingen av centrala nervsystemet samt orsaka cancer.

Flera dioxinvarianter

Dioxin finns i 210 olika varianter. Det är något som Karin Wiberg, professor vid institutionen för vatten och miljö vid SLU har utnyttjat när hon och hennes kollegor har tagit reda på var dioxinet kommer ifrån. Spårningen börjar med ett sedimentprov som analyseras för att ta reda på vilka dioxinvarianter som finns just där.

– Vi försöker jobba med så många varianter som möjligt och har kunnat använda ett 50-tal, säger Karin Wiberg.

Hon och hennes kollegor kom fram till att det finns sex olika slags källor med varsitt fingeravtryck; en kombination av olika dioxinvarianter.

Bieffekt av förbränning

Dioxin är inte ett ämne eller en kemikalie som används i någon form av produktion, utan uppstår som en biprodukt vid till exempel förbränning. Ett annat ursprung är klorblekning.

– En viktig slutsats från våra sedimentstudier blev att luft är den största källan men att vi också ser bidrag från cellulosaindustrin, säger Karin Wiberg.

Nästa steg, att ta reda på var dioxinet i själva fisken kommer ifrån, var betydligt svårare. Fiskar kan nämligen bryta ner vissa varianter av dioxin, vilket gör att bara 17 av de 210 varianterna blir kvar.

– Första utmaningen var om det skulle gå att göra över huvudet taget, säger Karin Wiberg. Men sedan kom vi på hur vi skulle göra det.

Resultatet förvånade forskarna. Medan halterna från atmosfäriska källor av dioxin gick ner fanns en annan dioxinkälla där halterna låg stabilt eller gick upp något: tetraklorfenol, ett bekämpningsmedel som användes för att skydda trä mot mögel bland annat på sågverk.

– Det var oväntat för användning av klorfenolprodukter är  förbjudna sedan länge och används inte, säger Karin Wiberg.

Mätt dioxin i strömming

Resultatet tyder på att fler faktorer spelar in. Forskarna har använt sig av data från Naturhistoriska riksmuseets återkommande mätningar av dioxinhalter i strömming. Där har storleken använts som mått på ålder. Men om fiskarnas tillväxt blir långsammare över tiden innebär det att de fiskar som studeras blir äldre och äldre, och därmed har samlat på sig större doser dioxin.

– Det är något som vi tycker att man ska titta vidare på, säger Karin Wiberg.

Hur mycket och vilka varianter av dioxin som finns i fisken påverkar Sveriges möjlighet att behålla undantaget. Om halterna sjunker tillräckligt mycket skulle strömmingen och laxen kunna säljas även på andra marknader.

– Problemet är att halterna i fisken inte sjunker i den takt man vill att den ska sjunka, säger Karin Wiberg.

När strömming från Östersjön kommer att kunna säljas utomlands är oklart. För att snabba på processen kan det bli aktuellt att försöka rena sedimenten från dioxin.

– Vårt budskap är att det kan finnas anledning att ägna större uppmärksamhet åt förorenad mark och sediment, säger Karin Wiberg. För oavsett vad som orsakar för höga halter står det klart att den relativa betydelsen av klorfenolkällan har en ökande tidstrend medan luftens påverkan minskar.

Sedimenten på havsbottnen innehåller fler föroreningar än dioxin, och flera myndigheter hanterar idag frågan om vad som ska göras åt dem. Förra året bildades en arbetsgrupp med representanter från flera myndigheter som ska komma fram till vilken myndighet som ska ha huvudansvar och vad som kan göras. Resultatet ska presenteras hösten 2018.

Text: Johan Frisk, på uppdrag av forskning.se