Östersjöfisk innehåller så höga halter av dioxin att det borde vara förbjudet att äta, enligt EU. SLU-forskaren Karin Wiberg har kartlagt var det giftiga ämnet kommer ifrån. Nu är frågan hur halterna bäst ska minskas.
Två till tre gånger per år. Vid fler tillfällen än så kan inte barn, ungdomar och kvinnor i barnafödande ålder äta fet fisk från Östersjön. Vi andra kan äta fisken högst en gång i veckan. Det handlar framför allt om strömming, men också vildfångad lax.
Rekommendationen kommer från Livsmedelsverket. Att den finns är en förutsättning för Sveriges undantag från EU-regler som förbjuder försäljning av så här giftiga livsmedel. Ett tillfälligt tillstånd har funnits sedan 2002. Tio år senare, när undantaget blev permanent, sa den tyske representanten för EU-kommissionen så här:
”Det är en rättighet för den svenska regeringen att förgifta sin egen befolkning”.
Bakom undantaget finns en omsorg om fiskerinäringen.
Det gift som vi svenskar tillåts stoppa i oss heter dioxin, en förening som är fettlöslig och mycket svår att bryta ner. Den blir därför kvar i naturen och halterna ökar ju längre upp i näringskedjan man kommer. Dioxin förs över via moderkaka och bröstmjölk och kan påverka fortplantningen, immunförsvarets funktion, hormonsystemen, utvecklingen av centrala nervsystemet samt orsaka cancer.
Flera dioxinvarianter
Dioxin finns i 210 olika varianter. Det är något som Karin Wiberg, professor vid institutionen för vatten och miljö vid SLU har utnyttjat när hon och hennes kollegor har tagit reda på var dioxinet kommer ifrån. Spårningen börjar med ett sedimentprov som analyseras för att ta reda på vilka dioxinvarianter som finns just där.
Ett miljögift som bildas oavsiktligt
- Dioxiner är samlingsnamn för klorerade miljögifter, som polyklorerade dibenso-p-dioxiner (PCDD) och polyklorerade dibensofuraner (PCDF). Gruppen dioxiner består av sammanlagt 210 olika föreningar.
- Dioxiner användas inte till något, utan bildas oavsiktligt vid förbränning av till exempel ved och avfall samt där ämnen som innehåller klor förekommer.
- Dioxinernas egenskaper som giftiga, fettlösliga och långlivade gör dem mycket skadliga om de sprids i miljön, eftersom de lätt tas upp och ansamlas hos människor och djur.
Källa: Naturvårdsverket
– Vi försöker jobba med så många varianter som möjligt och har kunnat använda ett 50-tal, säger Karin Wiberg.
Hon och hennes kollegor kom fram till att det finns sex olika slags källor med varsitt fingeravtryck; en kombination av olika dioxinvarianter.
Bieffekt av förbränning
Dioxin är inte ett ämne eller en kemikalie som används i någon form av produktion, utan uppstår som en biprodukt vid till exempel förbränning. Ett annat ursprung är klorblekning.
– En viktig slutsats från våra sedimentstudier blev att luft är den största källan men att vi också ser bidrag från cellulosaindustrin, säger Karin Wiberg.
Nästa steg, att ta reda på var dioxinet i själva fisken kommer ifrån, var betydligt svårare. Fiskar kan nämligen bryta ner vissa varianter av dioxin, vilket gör att bara 17 av de 210 varianterna blir kvar.
– Första utmaningen var om det skulle gå att göra över huvudet taget, säger Karin Wiberg. Men sedan kom vi på hur vi skulle göra det.
Resultatet förvånade forskarna. Medan halterna från atmosfäriska källor av dioxin gick ner fanns en annan dioxinkälla där halterna låg stabilt eller gick upp något: tetraklorfenol, ett bekämpningsmedel som användes för att skydda trä mot mögel bland annat på sågverk.
– Det var oväntat för användning av klorfenolprodukter är förbjudna sedan länge och används inte, säger Karin Wiberg.
Mätt dioxin i strömming
Resultatet tyder på att fler faktorer spelar in. Forskarna har använt sig av data från Naturhistoriska riksmuseets återkommande mätningar av dioxinhalter i strömming. Där har storleken använts som mått på ålder. Men om fiskarnas tillväxt blir långsammare över tiden innebär det att de fiskar som studeras blir äldre och äldre, och därmed har samlat på sig större doser dioxin.
– Det är något som vi tycker att man ska titta vidare på, säger Karin Wiberg.
Hur mycket och vilka varianter av dioxin som finns i fisken påverkar Sveriges möjlighet att behålla undantaget. Om halterna sjunker tillräckligt mycket skulle strömmingen och laxen kunna säljas även på andra marknader.
Dioxin i fet fisk
Människan får i huvudsak i sig dioxiner från feta animaliska livsmedel som fisk, mjölk och kött.
Vildfångad lax, öring och sill/strömming från hela Östersjön – från Skånes sydkust till norra Bottenviken – innehåller så höga halter av dioxin och PCB att de innebär en hälsorisk, även om de har halter strax under EU:s gränsvärde. Detta gäller även vildfångad lax och sik från Vänern och Vättern och röding från Vättern.
För konsumtion av dessa fiskar har Livsmedelsverket särskilda rekommendationer.
– Problemet är att halterna i fisken inte sjunker i den takt man vill att den ska sjunka, säger Karin Wiberg.
När strömming från Östersjön kommer att kunna säljas utomlands är oklart. För att snabba på processen kan det bli aktuellt att försöka rena sedimenten från dioxin.
– Vårt budskap är att det kan finnas anledning att ägna större uppmärksamhet åt förorenad mark och sediment, säger Karin Wiberg. För oavsett vad som orsakar för höga halter står det klart att den relativa betydelsen av klorfenolkällan har en ökande tidstrend medan luftens påverkan minskar.
Sedimenten på havsbottnen innehåller fler föroreningar än dioxin, och flera myndigheter hanterar idag frågan om vad som ska göras åt dem. Förra året bildades en arbetsgrupp med representanter från flera myndigheter som ska komma fram till vilken myndighet som ska ha huvudansvar och vad som kan göras. Resultatet ska presenteras hösten 2018.
Text: Johan Frisk, på uppdrag av forskning.se
