Vågenergi och fejkad fotosyntes – fossilfri teknik att räkna med

Vattenkraft behöver inte komma från forsar och stora dammar. Under de senaste decennierna har satsningarna på utvinning av vågkraft från haven ökat. Potentialen är enorm – hela världens nuvarande elbehov skulle kunna täckas av vågenergi, om man lyckades utvinna den och föra elen in till land.

– Potentialen beror fortfarande en hel del av vilken teknik man använder. Det gäller att den inte bara fungerar utanför Skottland, utan även i lugnare vatten där man tar tillvara de dyningar som hela tiden färdas över världshaven, säger Mats Leijon, professor i elektricitetslära vid Uppsala universitet och uppfinnare till en av de mest kända vågkraftteknikerna.

Vågkraft i Lysekil

Huvudsakligen fungerar vågkraftteknik på två olika sätt: antingen utnyttjas kraften i ytvågorna eller i vågorna på botten. Det första vågkraftverket som utvecklades på Uppsala universitet sjösattes 2006 vid en forskningsanläggning i Lysekil på västkusten. Tekniken där, som drivs av ytvågor, består av drygt 20 flytbojar som är förankrade i havsbotten med betongfundament. När havet böljar rör sig flytbojarna upp och ner och driver linjära generatorer som sitter inbyggda i höga stålstrutar på betongfundamenten.

Mats Leijon är också grundare av företaget Seabased som för tre år sedan startade bygget av en av världens största vågkraftparker, i havet nordväst om Smögen (utanför Sotenäs). I januari 2016 började vågkraftparken leverera el till det svenska elnätet via en 10 kilometer lång kabel på havsbotten.

I nuläget har vågkraftparken en installerad effekt om drygt en megawatt, men målet är att bygga ut till cirka tio megawatt. Vågkrafttekniken har även rönt intresse utomlands och flera beställningar på kraftverk från Lysekilsfabriken har kommit från afrikanska Ghana.

Fler vågtekniker

Bojtekniken är dock långt ifrån den enda som prövas för att generera el ur havets vågor. Energibolaget Fortum, som är en av finansiärerna av Sotenäs-projektet, bidrar även till bygget av en vågkraftpark med effekten 1,5 megawatt i franska Bretagne. Tekniken där kallas för Wave Roller och kan beskrivas som stora vipp-paneler på havsbotten. Där på mellan åtta och 20 meters djup vippas panelerna fram och tillbaka av havets svall. Rörelsen driver en hydraulisk kolvpump inuti panelen, som i sin tur genererar el.

Flera olika tekniker utvecklas också vid testanläggningen Wave Hub i brittiska Cornwall. Där finns kapacitet att ansluta effekter upp till 48 megawatt till elnätet samt även testa tidvattenkraftverk. Många försök här finansieras av EU-kommissionens forskning- och utvecklingsprogram Horizon2020.

Ett känt vågkraftverk är den långa, flytande ”ormen” Pelamis som anslöts till det brittiska elnätet redan 2004, från sin placering utanför skottska Orkney. Vågkraftverket som består av fyra stora flytkroppar väger cirka 700 ton och beräknas kunna ge effekten 750 watt. Pelamis, som även prövats utanför Portugals kust, har dock tampats med både tekniska och ekonomiska problem under årens lopp. Tekniken är lovande och kan ge mycket el, men visar samtidigt på vågkraftens svagheter. Kraftverken placeras ofta där det är tuffa väderförhållanden, vilket ställer stora krav på att konstruktionerna är robusta. Enkelhet har visat sig vara en framgångsfaktor, liksom placering av generatorerna på havsbotten.

Oönskad konkurrens

– Sedan handlar det också om mycket stora investeringar – ofta miljardbelopp. Om vågkraften fått samma stöd som vind- och solkraft hade nog utvecklingen gått snabbare. Men här blir det tyvärr en oönskad konkurrenssituation, säger Mats Leijon.

Det gemensamma målet är ändå att erbjuda alternativ till storskalig elproduktion genom förbränning av kol, olja eller naturgas. Och potentialen i vågkraft är så pass stor att den är värd att fortsätta satsa på, menar Mats Leijon.

Skapa nya bränslen

Ekonomin är viktig även för en annan uppstickare inom förnybar energi som rönt framgångar på senare tid – så kallad artificiell fotosyntes. Här handlar det inte om att generera el, utan i stället om att producera bränslen på ett nytt, effektivare sätt. I stället för att bryta ner biomassa och omvandla exempelvis spannmål till etanol producerar den artificiella fotosyntesen bränsle direkt i en process.

Kostnaderna här finns ännu så länge främst i laboratorierna där forskarna jobbar på högvarv med att bland annat bygga konstgjorda löv som efterliknar växternas fotosyntes. I de konstgjorda löven används molekyler och material som härmar principerna hos naturlig fotosyntes. De artificiella löven fångar in solljus vars energi spjälkar vatten till syrgas och elektroner. Elektronerna driver sedan en kemisk process som mynnar ut i ett bränsle, exempelvis vätgas eller alkohol. En finess med löven är att de är enkla att tillverka av tunna lager av olika material.

– De konstgjorda löven är jätteviktiga att visa upp och det finns i dag cirka tio olika varianter. Det fortsatta arbetet handlar om hur löven ska skalas upp till fullt fungerande apparater, säger Leif Hammarström, professor i kemisk fysik vid Ångströmslaboratoriet i Uppsala.

Ny typ av solpanel

Målet är nya sorters solpaneler som producerar bränslet direkt. Ännu så länge är det vätgas som är enklast att tillverka. Men forskning och utveckling satsas också på en förlängning av bränsleprocessen som i slutänden ger flytande bränslen som alkaner, metanol eller etanol. Även andra produkter som bioplaster, läkemedel och gödning kan tillverkas med hjälp av artificiell fotosyntes.

Precis som för vågkraften läggs mycket tid och pengar inom konstgjord fotosyntes på att bygga teknik som är tillräckligt stabil och ger god utdelning av energi. Ett viktigt arbete är att utveckla så kallade molekylära katalysatorer som kan ”jonglera” med många elektroner och protoner på samma gång.

– Katalysatorerna fungerar som dirigenter i omvandlingen av solljus till kemisk energi. Det gäller att skapa processer som rör sig ungefär som ett paraply som vänds ut och in, fram och tillbaka väldigt snabbt och lätt, säger Leif Hammarström.

Rekordsnabb katalysator

För fyra år sedan var glädjen stor i laboratoriet på kemiinstitutionen på KTH i Stockholm. Professorn i organisk kemi, Licheng Sun, och hans kollegor förstod då att de lyckats skapa en rekordsnabb katalysator för artificiell fotosyntes. Den molekylära katalysatorn klarade att göra över 300 ”paraplyvändningar”, eller utbyten, per sekund. Det stod sig bra i jämförelse med hastigheten hos den naturliga fotosyntesen som är mellan 100 och 400 utbyten per sekund.

– Det finns många fantastiska katalysatorer redan, men många av dem är främst till för forskning, eftersom de är svåra eller dyra att skala upp, säger Leif Hammarström.

Fortsatt utveckling behövs också av färgämnen som kan efterlikna klorofyllet och fånga in solljuset i konstgjorda löv. I dag används ofta rutenium, men det är ett förhållandevis dyrt och sällsynt material. Tar sig forskarna och teknikutvecklarna över de här och några andra trösklar är potentialen för artificiell fotosyntes mycket stor.

– Solinstrålningen mot jorden är enorm, även långt norrut. Många länder skulle kunna bli självförsörjande på solbränsle och helt bli av med sitt fossilbehov, säger Leif Hammarström.

Text: Marie Granmar, på uppdrag av forskning.se