Tema

Svensk ekonomi som en flotte i ett stormande världshav

Sveriges ekonomi skulle kunna beskrivas som en liten båt på ett stormigt hav och på de ekonomiska världshaven har det verkligen stormat de senaste åren. För att förstå läget idag, hur vi hamnade där vi är och vilka förändringar som kan komma att krävas inför framtiden, så måste vi först gå tillbaka över hundra år i tiden.

1850 – 1929
Enligt de klassiska nationalekonomiska handelsteorierna så tjänar länder på att specialisera sig på olika slags produktion och på att handla med varandra. Genom att vi tillsammans kan producera mer så kan alla öka sin konsumtion av varor och tjänster. Ökad handel och färre handelshinder (såsom tullar och regleringar) skapade tillväxt under den tidiga globaliseringen, från mitten av 1800-talet fram till första världskrigets utbrott 1914. Den liberala världsekonomin tog sina första kliv.

– Man kan säga att vi hade en globaliseringsvåg från mitten av 1800-talet till 1914, även om det fanns en viss protektionism fortfarande och många kolonier var avskärmade från resten av världen, säger Lars Magnusson, professor i ekonomisk historia vid Uppsala universitet.

Under denna period samarbetade många länder i den så kallade guldmyntfoten, ett valutasamarbete där alla inblandade länder knöt sina valutor till en fast guldkurs. I Sverige motsvarade till exempel ett kilo av den ädla metallen 2480 kronor och den som så krävde kunde få sina sedlar inväxlade mot guld hos Riksbanken.

Målet för de centralbanker som hade sina valutor knutna till guldet var att upprätthålla en fast växelkurs och detta system skapade stabilitet, förhållandevis hög tillväxt, låga räntor och en stabil prisnivå. Detta system bidrog också till ökade internationella ekonomiska förbindelser och en omfattande internationell rörlighet för arbetskraften.

1914 tvingades den så kallade guldmyntfoten bort. Kriget krävde omedelbar finansiering och land efter land lät budgetunderskott täckas av sedelpressfinansiering, vilket gjorde att guldreserverna inte räckte till och att valutasamarbetet sprack. Det blev hög inflation och även den svenska kronan svängde kraftigt i värde.

1929 – 1971
Avstegen från guldmyntfoten betraktades som störningar och den allmänna uppfattningen var att valutasamarbetet skulle återupprättas när kriget och de turbulenta tiderna var över. Men istället drogs världsekonomin ned i en djup kris 1929. Precis som 2008 skuldsatte sig folk för hårt och det slutade med en finanskris. Från USA spred sig krisen över världen och kulminerade 1932-33 med massarbetslöshet, hyperinflation och fallande prisnivå.

Nu blev kritiken hård mot det avreglerade samhället. Efter 1929 var det inte längre populärt att prata om den fria marknaden. Nationalstaterna ansåg sig överordnade globaliseringen och kapitalströmmarna reglerades i land efter land, och därmed var det också slut på den internationella öppenhet och rörlighet för kapital, varor och tjänster som utmärkt de senaste decenniernas liberala världsordning.

I denna nya, reglerande anda lanserade 1936 Johan Maynard Keynes sin teori, som sedermera fick namnet Keynesianismen. Den blev snabbt populär bland politiker och innebar ett slags växelbruk. Det var en idé om att nationalstaten borde styra sin ekonomi aktivt, det vill säga stimulera genom expansiv ekonomisk politik i lågkonjunktur och bromsa i högkonjunktur. I Sverige till exempel kontrollerades bland annat hyror, räntor och löner, allt för att undvika skenande priser. Keynesianismen blev den rådande makroekonomiska skolan inom nationalekonomisk vetenskap under efterkrigstiden, och Sverige blev ett skolboksexempel för hur staten styr över marknaden, tar in skatter och bygger välfärd. Detta höll i sig under efterkristiden och ända fram till 1971, vilket var året då USA avreglerade sin finansmarknad (det blev fritt fram att låna).

1971 – 2008
15 augusti 1971 fattade Nixon det historiska och chockerande beslutet att USA överger sin fasta växelkurs. Kopplingen mellan dollar och guld bröts och från och med nu inleddes papperspengarnas era i världsekonomin. Vietnamkriget hade kostat på (jämförbart med hur det var 1914) och USA behövde trycka mer pengar än vad man hade täckning för i sin guldreserv.

Vid mitten av 1970-talet blev den amerikanska penningpolitiken alltför expansiv samtidigt som växande finansmarknader började spekulera mot de växelkurser som ansågs orimliga. Det var oljekris, arbetslöshet och inflation. Hög inflation leder ofta till osäkerhet och återhållsamhet vad gäller investeringar. Även världens aktiebörser drabbades hårt och i USA noterades 1982 de högsta arbetslöshetssiffrorna på 40 år. Vid denna tid skapades Chicagoskolan, med Milton Friedman i spetsen. Det var en nyliberal variant av nationalekonomin, där lösningen på det mesta innebar mindre statlig inblandning och mer marknadsekonomi och fler privatiseringar. Under 1970-talet vann denna skola mark mot Keynesianismen. Friedman var nationalekonom och professor vid University of Chicago 1948-1977 och mottagare av Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne 1976.

Det som följde under 1980-talet var en politik för allt fler avregleringar och en allt friare marknad. Skulderna ökade i takt med välståndet och den ständigt ökande tillväxten behövdes för att kunna betala räntorna på alla lån. Centralbankerna skapade mer pengar och bubblorna växte i finansvärlden. Papperspengarna blir till slut en försvinnande liten del av alla pengar i världen. De mesta av pengarna finns inte på riktigt, utan utgörs av skuldbrev som till sist backas upp av riksbanker runt om i världen. När Sveriges riksbank bestämmer sig för att nu ska vårt land ha ytterligare tusen miljarder, då skriver de bara in den siffran i sin dator och trycker på ”spara”, och pengar skapas ur tomma intet (läs mer om riksbankernas metoder i fördjupningstexten här bredvid).

Det blev till slut så att värdet av pengar inte längre behövde var kopplat till något verkligt. Pengar blev en handelsvara som vilken som helst och det skapades snabbare vägar till spekulation. Stora summor fördes över från den reella ekonomin till den finansiella sektorn och finansindustrin blev nu den största och mest lönsamma branschen. Finansinstituten tog större och större risker och under mitten av 00-talet rådde en global lånefest, den såkallade kredityran. Medelklassen ville köpa nya bostäder, bilar och hemelektronik och bankerna ställde upp och lånade ut stora summor.

De senaste 40 årens ekonomiska historia har visat på en diskrepans mellan teori och praktik. Det är vissa politiska beslut som har tagit oss hit och det är vissa vetenskapliga modeller som ligger till grund för dessa beslut. Nu är det hög tid att syna dessa modeller (med facit i hand), men vad som också är intressant är att se vilken forskning som inte har bedrivits eller kommit fram.

– Fram till 1970-talet ansågs många problem i ekonomin vara marknadsmisslyckanden och skulle alltså regleras. Det var innan Chicagoskolan slog igenom. Sedan dess har många marknader avreglerats. Idag är det nog ingen som vill gå tillbaka till en totalreglering, men ekonomer letar efter nya vägar och inser att vi kanske borde ha gått lite mindre hårdhänt fram. Jag kan nog tycka att man släppte det för långt, till exempel vad gäller avregleringar av finansmarknader, säger Lars Magnusson, professor i ekonomisk historia vid Uppsala universitet.

Texter i tema världsekonomi: Ingrid Kindahl, Jonas Ohlin och Danil Lundbäck
Redaktör: Danil Lundbäck
Illustrationer: Magnus Elweklint
Fotografier: Diapix
Faktagranskning: Mats Hammarstedt, Professor i nationalekonomi, Linnéuniversitetet

Vi finns där du är @forskningsnyhet

Svensk ekonomi som en flotte i ett stormande världshav

 lästid ~ 5 min