Plastikkirurgi och det normala

Det är frågor som Kerstin Sandell, doktorand vid tema Teknik och social förändring vid Linköpings universitet, analyserar avhandlingen “Att (åter)skapa det “normala”. Hon har fältarbetat på kliniker som utför bröstrekonstruktioner efter cancer, bröstreduktioner, och behandling av brännskador. Utifrån feministiskt inspirerade analyser diskuterar hon plastikkirurgins vardag och det “normala”.

Plastikkirurgins möjlighet att modifiera våra kroppar kan uppfattas både som ett krav och ett hot. Medicinens dubbla roll som frälsare och förtryckare går som en röd tråd genom avhandlingen.

Det normala är ett centralt begrepp både i det moderna samhället och inom medicinen. Trots medicinens försök att renodla det normala till något mätbart och objektivt kan det i praktiken betyda allt från det vanliga, det bästa, det ideala, det genomsnittliga, i överensstämmelse med etablerade normer till att fungera som avsett.

Bröstrekonstruktioner är idag en självklar del av behandlingen för bröstcancer. Genom att göra brösten till ett medicinskt problem kan kirurgen erbjuda bot genom normalisering. Att behandlingen är självklar gör att kvinnorna inte behöver försvara sitt val. Det finns också förståelse för att de känner sig stympade, lider psykiskt och vill genomgå en rekonstruktion. Men 75 procent av de kvinnor som förlorar ett bröst i cancer genomgår ingen rekonstruktion. Många kvinnor har dessutom problem efter rekonstruktionen.

Bröstreduktioner görs i allt större utsträckning inom den kosmetiska kirurgin. Det beror enligt Kerstin Sandell på nedskärningar i vården och på att gränsen mellan medicinsk och kosmetisk kirurgi omförhandlas. Samtidigt konstaterar hon att kvinnors röster är märkbart frånvarande i den processen. Brösten som kirurgerna skapar är normala i betydelsen ideala. Idealet uppfattas som självklart av både kirurger och patienter, men en kritisk analys visar att idealet skapas i motsats till åldrande och ammade bröst och dessutom är rasifierat.

I brännskadevården är läkare, personal och patienter medvetna om att skadad hud aldrig kan bli normal utan alltid kommer att vara ärrad. Med hjälp av kirurgi, sårbehandling, sjukgymnastik och ärrbehandling utförs ett teamarbete för att resultaten ska bli så bra som möjligt och för att patienterna ska uppleva att det ser bra ut. Samtal och fysisk behandling går hand i hand.

Avhandlingen heter Att (åter)skapa “det normala”. Disputationen sker den 23 november kl 13.15 i hus Cesar, sal C3, Linköpings universitet. Kerstin Sandell kan nås på kerstin.sandell@ts.mah.se, 040/665 72 69 (jobb), 040/30 64 50 (hem).