Hon tar hand om hemmet och vårdar relationer, men ska helst inte sätta gränser eller fatta beslut. Livet som bonusmamma är långt ifrån jämställt, enligt en avhandling.
Idag bor över 200 000 barn med en bonusförälder enligt statistik från Statistiska centralbyrån. Växelvis boende är numera den vanligaste boendeformen i Sverige för barn med föräldrar som separerat. Att fler barn bor mer hos sin pappa idag än tidigare förknippas ofta med att Sverige har blivit mer jämställt.
– Men mina studier visar att en stor del av omsorgen om barnen snarare delas mellan barnens mamma och pappans nya partner, säger Hanna Samzelius vid Örebro universitet.
Hålla ihop familjen
I en avhandling har hon intervjuat både bonusmammor och kvinnor som vuxit upp med en bonusmamma. Pappans nya partner förväntas ta ansvar för hushållet, uppmärksamma barnens behov, köpa genomtänkta presenter, bidra till olika kostnader och hålla ihop familjen.
Om hon har egna barn ska hon inte göra någon skillnad på dem och bonusbarnen. Samtidigt ska hon inte ta beslut, sätta gränser eller ha åsikter om ekonomi när det gäller bonusbarnen.
– Det blir i stort sett ett omöjligt uppdrag eftersom idealen krockar. Det mest anmärkningsvärda är nog att kvinnornas stora omsorgsansvar går obemärkt förbi och att omsorgen tillskrivs så låg status, säger Hanna Samzelius.
Bonusfamiljen inte ett bevis för jämställdhet
Samtidigt får pappor godkänt utan att göra hushållsarbete eller det lilla extra – som att köpa presenter eller kläder. Pappan förväntas sätta gränser, ta beslut och försörja familjen.
– Det är traditionella könsroller som är mönstret, snarare än att bonusfamiljen är ett bevis för jämställdhet. Kvinnor som inte ställer upp på villkoren beskrivs som elaka styvmammor som vi känner väl från sagorna.
Flera av bonusmammorna i studien berättar att de tar ansvar för hushållsarbetet och att organisera familjelivet för att pappan ska få kvalitetstid med sina barn. När bonusbarnen får egna barn fortsätter det i samma mönster och bonusmamman förväntas ta hand om barnbarnen också.
– Om pappan får förtroendet att vara barnvakt förväntas han inte vara bra på att se när deras barn blir hungriga, att blöjan är full eller trösta barnen på natten. Därför vill de gärna att hans kvinnliga partner tar ansvar för detta, säger Hanna Samzelius.
Räknas inte alltid till familjen
Även om bonusmamman lever upp till förväntningarna är det inte säkert att hon räknas in i familjen av barnen. Det är till exempel inte alls säkert att hon kan räkna med hjälp som äldre.
– Medan pappans partner förväntades ställa upp för bonusbarnen var det närmast självklart att döttrarna gjorde skillnad i sin omsorg om en förälder respektive en förälders partner. Dottern känner att hon kan välja om hon hjälper pappans partner när hon blir äldre. Bonusmamman har inga rättigheter men många skyldigheter, avslutar Hanna Samzelius.
Mer om studien
I avhandlingen igår intervjuer med tio döttrar som vuxit upp med en bonusmamma och nio kvinnor som träffat en partner med barn. Det är inte döttrar och bonusmammor i samma familj. Kvinnorna är i dag mellan 29 och 46 år respektive 45 och 76 år.
Kvinnorna har fått berätta hur relationerna har sett ut sedan de inleddes fram till att bonusdottern blev vuxen och fick egna barn.
Avhandling:
Bakom bonusfamiljen: Kvinnliga föräldrapartners och partnerdöttrars omsorgsgörande, Örebro universitet.
Kontakt:
Hanna Samzelius, forskare i sociologi vid Örebro universitet, hanna.samzelius@oru.se,
