Norska atlantlaxar kan fortplanta sig flera gånger under sitt liv, men de flesta nöjer sig med att leka en gång. Men de laxar som lyckas leka mer kan ha stor betydelse för återväxten.
I en ny studie har forskare från SLU och Norska institutet för naturforskning kartlagt livshistorien hos fler än 200 000 laxar i norska älvar.
Efter att ha ätit upp sig till havs återvänder atlantlaxen till samma plats i älven där den kläcktes för att själv leka. Atlantlaxen har möjlighet att leka fler än en gång under sin livstid men det är få som faktiskt gör det. I genomsnitt hade endast 3,8 procent i norska laxpopulationer lekt mer än en gång.
– De laxar som leker fler gånger är viktiga för återväxten. De är i snitt större än förstagångslekarna och bidrar både med fler romkorn och till genetisk diversitet eftersom fler olika årsklasser leker samtidigt när de är närvarande, säger forskaren Lo Persson vid Sveriges lantbruksuniversitet.
Yngre fiskar blir oftare flergångslekare
Fisk som leker första gången efter bara ett år i havet, har högre sannolikhet att överleva till ytterligare en lek jämfört med en fisk som varit längre tid i havet innan första lektillfället.
– Att små fiskar, alltså de som bara varit i havet ett år innan de leker första gången, investerar relativt sett mindre energi vid leken jämfört med stor fisk, har varit känt sedan tidigare, säger Lo Persson och fortsätter:
– Det vi fann i våra resultat är att de små fiskarna som tillhör populationer där de flesta fiskarna är större vid första leken, populationer som i Norge kallas ”storlakspopulationer”, verkar spara sig mer vid leken då en högre andel av dessa blir flergångslekare jämfört med små fiskar i ”smålakspopulationer”.
Lek kopplas till population
I de här populationerna hade fiskarna minst två år mellan lektillfällen jämfört med fiskar som oftast bara hade ett år.
– Tidigare har man trott att detta hänger ihop med att små fiskar investerar relativt sett mindre energi i leken än stora fiskar och att de därför skulle kunna vara redo för lek igen efter en kortare tid i havet. Det kanske stämmer till viss del men det vi upptäckte var att detta är starkt kopplat till vilken typ av population fisken kommer ifrån då även små fiskar i storlaxpopulationer spenderade längre tid i havet mellan lektillfällen.
Skillnader mellan populationer tyder på lokal anpassning. Det betyder att laxarna över tid utvecklats för att klara sig så bra som möjligt i just sin älv och den havsmiljö där de söker föda.
– Våra resultat indikerar att även förmåga till flergångslek anpassats till de lokala förhållandena för de olika populationerna, säger Lo Persson.
Honor leker oftare fler gånger
Honor är oftare flergångslekare än hanar, visar studien. Att hanar i mindre utsträckning blir flergångslekar har också varit känt sedan tidigare. Det anses bero på att deras skador efter aggressiva interaktioner under leken bidrar till sämre överlevnad.
I studien kunde forskarna visa att förlusten i kroppsstorlek på grund av leken var större hos hanar än hos honor när de jämförde med fisk som inte hade lekt tidigare.
Det kan tyda på att hanarna har svårare att återuppbygga sina energinivåer efter lek. Detta kan bidra till deras lägre överlevnad.
– Just analysen av förlust av kroppsstorlek gjorde att jag fick omvärdera min bild av en flergångslekare som en väldigt stor individ eftersom det framför allt är mindre fisk som överlever leken, säger Lo Persson.
Vandring tar på krafterna
För individen är det en enormt stor investering att vandra tillbaka från havet för att leka. De slutar äta, ibland i upp till ett år, och investerar mer än 50 procent av sin energi i lekvandring och lek. Om fisken i stället stannat ytterligare ett år i havet hade den i runda slängar dubblerat sin kroppsvikt.
– Men det finns så klart väldigt stora flergångslekare, vi hade till exempel en tolvårig hona som fångades i Alta på väg till sin fjärde lek, hon vägde över 15 kilo, men det stora flertalet flergånglekare är betydligt mindre, säger Lo Persson.
Vetenskaplig studie:
Iteroparity and its contribution to life-history variation in Atlantic salmon, Canadian Journal of Fisheries and Aquatic Sciences.Kontakt:
Lo Persson, Forskare vid institutionen för vilt, fisk och miljö, Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, lo.persson@slu.se
