Bild: Milo Weiler/Unsplash
Artikel från Naturhistoriska riksmuseet

Den här artikeln bygger på ett pressmeddelande. Läs om hur redaktionen jobbar.

Dagens hundar härstammar från två olika vargpopulationer som tämjdes i östra eller centrala Asien. Det har forskare kommit fram till efter att ha analyserat dna från förhistoriska vargar på norra halvklotet.

– Eftersom vi kan följa evolutionen över tid genom att analysera förhistoriskt dna kan vi se vargens och hundens gemensamma historia, säger Love Dalén, professor i paleogenetik vid Naturhistoriska riksmuseet och Stockholms universitet.

Tidigare studier har visat att vargar tämjdes för 14 000 – 35 000 år sedan, möjligtvis ännu tidigare. I en ny studie har forskarna börjat ringa in var det kan ha skett, och om det skett på flera ställen.

Genom att analysera dna i 72 förhistoriska vargar från upp till 100 000 år gamla fynd över hela norra halvklotet – Europa, Sibirien och Nordamerika – såg forskarna att hundar är närmast släkt med tidiga vargar i östra Asien, vilket pekar på att det troligen var där som domesticeringen skedde.

Två möjliga scenarion

Ett visst släktskap syns också mellan vargar i västra Eurasien och afrikanska samt  europiska hundar. Det kan förklaras av två olika scenarion. Antingen har vargar blivit tämjda även i närheten av Mellanöstern, eller så har hundar i den här delen av världen blandats med vargar. På detta sätt kan hundarnas avkommor fått tillskott från lokala vargars dna.

Ingen av vargpopulationerna i forskningsstudien matchar tillräckligt med hundar för att kunna säga exakt var domesticeringen skedde. Men eftersom alla hundar har delar av sitt dna gemensamt med förhistoriska vargar från östra Asien är det troligen någonstans där som hundarnas ursprung finns.

Forskarna hoppas på fler dna-fynd

Svårigheten att hitta bevarat dna från sydligare och därmed varmare breddgrader än östra Sibirien gör att fynd därifrån är sällsynta, men när fler sådana fynd görs skulle det kunna visa vilken vargpopulation den första tämjda vargen tillhörde.

– Hund-dna har en specifik signatur så i framtiden hoppas vi kunna hitta den felande länken, de vargpopulationer som skulle bli hundar. Forntida varg-dna är nyckeln till att lösa mysteriet om hundars okända ursprung, säger Pontus Skoglund vid The Francis Crick Institute.

Varghuvud med bevarad päls
På bilden ses ett nästan intakt huvud från en mer än 30 000 år gammal stäppvarg som forskarna hittade i den ryska permafrosten 2019. Bild: Love Dalén

Mutation förändrade vargens huvudform

Varg har förekommit över norra halvklotet under flera hundra tusen år. I studien fick forskarna en bild av vargens evolution genom att jämföra dna från vargfossil med olika ålder. De såg att det var i Sibirien som evolutionen hade sin motor och att ett stort genutbyte har skett löpande mellan vargar över hela halvklotet. Detta stora genflöde var möjligt tack vare ett öppet landskap och vargars långa vandringar.

En mutation som troligen förändrade formen på vargars huvuden eller käkar spred sig snabbt över hela världen för ungefär 40 000 år sedan, och andra mutationer i luktreceptorer spred sig på liknande sätt. Idag finns dessa mutationer i alla vargar och även i hundar.

– Tack vare att vi har dna som sträcker sig över ett så stort tidsspann kan vi observera det naturliga urvalet direkt, och identifiera gynnsamma mutationer. Att en del av dessa mutationer så snabbt spred sig till hela arten ger oss en ny förståelse av vargens evolution, säger Anders Bergström vid The Francis Crick Institute.

Valphuvud med svart päls och synliga tänder
Dogor ( som betyder vän på jakutiska) är en 18 000 år gammal välbevarad vargvalp som forskarna hittade i permafrosten 2019. Pälsen är fin, nosen intakt och de små valptänderna ser helt oanvända ut. Bild: Love Dalén

Vargkontakter bidrog till överlevnad

Vargen överlevde den senaste istiden, i motsats till många andra större däggdjur. Det förklarar forskarna delvis med det stora genutbytet som gjorde att vargar i olika delar av världen inte blev isolerade från varandra.

Idag ser situationen däremot väldigt annorlunda ut, med mycket stor isolering mellan olika varggrupper och lokal utrotning i många områden i exempelvis Västeuropa och Sydasien. Troligtvis är det människans utbredning med jordbruk och industrialisering, som har satt stark press på vargpopulationer under de senaste århundrandena.

– Vargen verkar ha klarat sig bra genom de dramatiska klimatförändringar som skedde under istidens slut, och gick inte samma öde till mötes som exempelvis hyenor, lejon och grottbjörnar i Eurasien. Detta har nog vargen att tacka sin stora rörlighet och förmåga att anpassa sig till olika miljöer, säger forskaren Dave Stanton vid Centrum för paleogenetik.

Vetenskaplig studie:

Grey wolf genomic history reveals a dual ancestry of dogs, Nature

Kontakt:

Love Dalén, professor vid Naturhistoriska riksmuseet och Stockholms universitet, love.dalen@nrm.se

Anders Bergström, forskare vid The Francis Crick Institute, anders.bergstrom@crick.ac.uk

Nyhetsbrev med aktuell forskning

Visste du att robotar som ser en i ögonen är lättare att snacka med? Missa ingen ny forskning, prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Jag vill prenumerera