20 januari 2022

Få efterforskar sin spermadonator

Artikel från Umeå universitet

Den här artikeln bygger på ett pressmeddelande. Läs om hur redaktionen jobbar.

Bara ett fåtal av de som blivit till med hjälp av spermadonation söker information om sin donator som vuxna. Oftast vill de få veta om det finns likheter och eventuella sjukdomar. Men alla kliniker i Sverige är inte lika bra på att lämna ut informationen.

1985 blev Sverige det första landet i världen som gav personer som blivit till med hjälp av en spermadonator rätt att få information om donatorns identitet. I en nyligen publicerad studie har Claudia Lampic, professor i psykologi vid Umeå universitet, tillsammans med sina kollegor tagit reda på mer om de som söker information om sin spermadonator.

60 av 900 har begärt information om sin donator

Under åren 1985–2002 utfördes behandlingar med donerad sperma nästan uteslutande på Sveriges universitetssjukhus. Forskarna har intresserat sig för de cirka 900 personer som under den tiden blev till med hjälp av spermadonation och som hunnit fylla 18 år. Man kunde se att i december 2020 var det bara 60 av dessa individer (cirka 7 procent) som hade begärt att få information om sin donator.

– Vi blev förvånade att det var så få som ville få information om sin spermadonator, alltså den man med vars hjälp man blev till och som hälften av ens arvsanlag kommer från. Jag tror att den låga siffran delvis beror på att det finns många som inte vet om att de har blivit till med spermadonation. Vi vet att många föräldrar är osäkra på hur de ska prata med sitt barn om detta och det finns därför en risk att man skjuter det framför sig. Men det verkar också finnas en grupp som vet om hur de blev till, men som har valt att inte söka information om sin donator, säger Claudia Lampic.

Ville se likhet med mannen som donerat sperma

Forskarna erbjöd de 60 personer som begärt ut information om sin donator att delta i en enkätundersökning.

– Utifrån deltagarnas enkätsvar kunde vi se att det vanligaste skälet till att efterforska sin donator var att man ville se om det fanns någon likhet mellan en själv och donatorn, både i utseendet och hur man är som person. En del fick se ett foto av donatorn på kliniken och andra letade fram foton på internet. För många räckte det så här, men det fanns också de som tog kontakt med sin donator. Ungefär hälften hade vetat om sitt ursprung med spermadonation sedan de var små, medan andra hälften fick reda på det först i tonåren eller som unga vuxna. De som fick veta sent var mer intresserade av att få information om donatorns släkt och ev. sjukdomar i släkten, och tog också oftare kontakt med sin donator.

Blev nekade information om donatorn

Personer som har blivit till med hjälp av spermadonation har enligt lag rätt att få information om donatorns identitet. Trots det upptäckte forskarna att fem av studiedeltagarna hade nekats detta när de begärde ut information.

– Det verkar finnas en del skillnader i hur klinikerna går till väga när de ger ut information om en donator. Jag tycker att det är viktigt att det finns tydliga och gärna samstämmiga rutiner och riktlinjer för detta i hela landet. Men, man ska också komma ihåg att detta var en ny situation för klinikerna. Lagstiftningen är tydlig i att alla som blivit till med hjälp av donerade spermier eller ägg har rätt att få veta vem ens donator är. Däremot har de män och kvinnor som donerat inte någon skyldighet att ha kontakt med personer som blivit till med hjälp av deras donation.

Claudia Lampic kommer tillsammans med sina kollegor Gunilla Sydsjö, professor vid Linköpings universitet, och Agneta Skoog Svanberg, professor vid Uppsala universitet, fortsätta studera personer som blivit till med donationsbehandling. I projektet Långtidsuppföljning av ´Svenska studien om könscellsdonation´ – psykosociala konsekvenser för familjer och donatorer 15–18 år efter donationen, finansierat av Vetenskapsrådet 2022–2024, kommer de att studera långsiktiga psykosociala konsekvenser av både ägg- och spermadonation.

Alla har rätt till kunskap om sitt genetiska ursprung

– Den svenska lagstiftningen om identifierbara donatorer infördes för att ge alla barn rätt till kunskap om sitt genetiska ursprung. Våra resultat tyder dock på att inte alla får veta att de blivit till med donationsbehandling, och att en del inte verkar vilja ha information om sin donator. Vi kommer under de närmaste åren att genomföra enkät- och intervjustudier för att ta reda på mer om skälen till att personer söker eller inte söker information om sin donator, säger Claudia Lampic.