Skotskan Jo Cameron, 72, har en muterad gen som gör att hon inte känner smärta. Därför är hon extra intressant för forskare som vill förstå vad smärta egentligen är. Och hur människan kan få bättre smärtlindring.
Håkan Olausson, professor vid Centrum för social och affektiv neurovetenskap vid Linköpings universitet, har forskat om smärta i 30 år. I maj skulle han ha rest till Liverpool för att träffa Jo Cameron, en 72-årig, skotsk kvinna. Han skulle ha fått sällskap av ett par forskargrupper från andra länder som, liksom Håkan Olausson, skulle ha utsatt Jo Cameron för en rad experiment.
Corona satte stopp för resan men Håkan Olausson hoppas kunna göra ett nytt försök i höst.
Saknar förmågan att känna smärta
Pandemin som spridits över världen må ha hindrat Jo Cameron från att resa till Liverpool, men särskilt orolig lär den inte göra henne, trots att hon med sin ålder befinner sig i en riskgrupp. Jo Cameron saknar nämligen i stort sett förmågan att känna såväl smärta som ångest. Smärttåligheten upptäcktes för drygt sex år sedan av den läkare som opererade Jo Camerons handled, efter att patienten hade insisterat på att hon inte behövde bedövning.
Tidigare hade hon, som barn, brutit en arm utan att lägga märke till det. När hon födde barn kände hon inte mer än en diffus smärta. Men fram till operationen hade det inte varit något som hon brytt sig särskilt mycket om.
Har en muterad gen
Läkaren ingick i det forskarlag som ett par år senare kunde visa att Jo Cameron har en mutation på en gen som de kallar FAAH-OUT. Genen reglerar det enzym, fettsyraamidhydrolas (FAAH), som bryter ner endokannabinoider, det som brukar kallas kroppens egna cannabis.
I teorin har alltså människan, som i Jo Camerons fall, förmågan att själv hantera smärta. Men då måste något göras åt det där enzymet.
Smärta en personlig upplevelse
Smärta är en personlig upplevelse som inte kan påvisas med objektiva metoder. IASP (International Association for the Study of Pain) har definierat smärta som ”en obehaglig sensorisk och känslomässig upplevelse förenad med vävnadsskada eller beskriven i termer av sådan skada.”
Det är skillnad mellan akut och långvarig smärta. Vid den långvariga, som alltså inte är akut smärta utdragen över tid, är andra smärtmekanismer verksamma.
Smärta beräknas ge upphov till årliga kostnader för läkarbesök på 4,7 miljarder kronor och för läkemedel 1,5 miljarder kronor. De indirekta kostnaderna, som kostnader för sjukförsäkring och produktionsbortfall, beräknas till cirka 80 miljarder kronor per år.
Smärta brukar delas in i fem kategorier:
Nociceptiv smärta: Smärtan leds via smärtreceptorer från skadad vävnad till hjärnan. Exempel: inflammation, fraktur.
Perifer neuropatisk smärta: Smärtan uppkommer på grund av skada i perifer nerv eller nervrot, alltså på en nerv som ligger utanför hjärnan och ryggmärgen. Exempel: rizopati, herpes zoster.
Central neuropatisk smärta: Smärtan uppkommer genom skador i centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen). Exempel: stroke, MS.
Centralt störd smärtmodulering: Störningar i den centrala smärttransmissionen såsom central sensitisering (ökad känslighet inför ett stimuli) och/eller störd smärthämning (den process i centrala nervsystemet som hämmar inkommande smärtsignaler) är en väsentlig del av den aktuella smärtmekanismen. Exempel: fibromyalgi, långvarig smärta efter pisksnärtskada.
Psykogen smärta: Smärta som uppkommer av enbart psykiska orsaker. Exempel: djupa depressioner, vissa psykoser.
Idiopatisk smärta: Smärta som ej kan hänföras till någon av ovanstående kategorier.
Källa: Läkemedelsboken (Läkemedelsverket)
Men Håkan Olaussons intresse för Jo Cameron har inte med smärta att göra, åtminstone inte direkt. Hans plan är att med hjälp av borstar utsätta henne för det som de flesta uppfattar som behaglig beröring. Forskarlaget har nyligen använt en så kallad borstrobot på ett 30-tal personer.
– Vår hypotes är att behaglig beröring leder till frisättning av endokannabinoider som lindrar smärta.
Samband mellan beröring och smärtlindring
Sambandet mellan beröring, till exempel genom att hålla handen, och smärtlindring är enligt Håkan Olausson ganska robust. Det är mekanismen bakom som inte är tillräckligt utforskad. Kanske handlar det om frisättning av endokannabinoider, kanske om en känsla av trygghet. När det gäller metoden med borstar ska beröringen vara långsam; snabba stråk ger ingen effekt.
En annan hypotes är att de som är okänsliga för smärta inte uppfattar långsam beröring som behaglig. Det är bland annat därför Jo Cameron ska undersökas.
– Men vi har inte en skarp hypotes utan forskningen är explorativ, säger Håkan Olausson.
Helt nytt smärtsystem
När Håkan Olausson planerade mötet med Jo Cameron hade han och hans forskarlag ännu inte gjort den upptäckt som de nu arbetar med: ett helt nytt smärtsystem. Den som läser i en lärobok om smärta får veta att signaler om smärta transporteras långsammare än de som förmedlar beröring.
Men med hjälp av teknik som gör det möjligt att avlyssna signalerna i nervtråden från en nervcell åt gången, upptäckte forskarna de ultrasnabba smärtreceptorerna. Nu har forskargruppen fått forskningsmedel för att studera det snabba smärtsystemet.
– Vi ska försöka identifiera vilka fibrer som motsvarar snabba nervfibrer och hitta markörer för att blockera dem. En tänkbar behandling är tandläkarbedövning som bara går mot smärtfibrerna och sparar muskelfibrerna. Det är ett nytt nervsystem att rikta in smärtbehandlingen på.
Kronisk smärta ett mysterium
Den smärta som övergår till att bli kronisk är enligt Håkan Olausson fortfarande något av ett mysterium. Men det kan ha att göra med att förmågan att känna smärta är så viktig för vår överlevnad.
– Det är ett så viktigt system att vi ligger och balanserar på gränsen till kronisk smärta och minsta lilla störning kan göra att det slår över.
Kan Jo Cameron bidra till kunskap om kronisk smärta?
– Ja absolut, om man kan använda endokannabinoider och utnyttja den smärtlindringen. Sedan vet vi inte om de kan lindra det ultrasnabba smärtsystemet. När vi planerade mötet var inte det aktuellt, men nu har vi tänkt lägga till det.
Christopher Fowler, professor i farmakologi vid Umeå universitet, letar tillsammans med en grupp italienska forskare efter substanser som kombinerar effekterna som erhålls med vanliga värktabletter, exempelvis Ipren, men samtidigt påverkar nedbrytningen av endokannabinoider. Med målet att få fram ett läkemedel som inte har den verksamma substansen ibuprofens skadliga effekt på magen.
– Men vi vill inte att folk ska få upp hoppet för det är en extremt lång process. Det här är explorativ forskning som kan leda till något bra eller rinna ut i sanden, säger Christopher Fowler.
Två grupper av smärtstillande
Det finns två stora grupper av smärtstillande läkemedel som inte är beroendeframkallande.
NSAID (Non-Steroidal Anti-Inflammatory Drugs), eller COX-hämmare, som också verkar antiinflammatoriskt. Den verksamma substansen, till exempel naproxen och ibuprofen, hämmar enzymet cyclooxygenas (COX) som bildar så kallade prostaglandiner, naturligt förekommande fettsyror som verkar sammandragande på glatt muskulatur, som ökar smärtsignaleringen. Men prostaglandiner skyddar även magen och läkemedlen kan ge biverkningar som magsår. Kända läkemedel är Ipren och Ibumetin.
Hur den andra gruppen, paracetamol, fungerar är fortfarande något av ett mysterium och det finns ingen allmänt accepterad mekanism för hur smärtlindringen går till. Kända läkemedel är Alvedon och Panodil.
Källor: Janusinfo, Christopher Fowler.
Testas mot posttraumatisk stress
En av de FAAH-hämmare som utvecklades för att användas som smärtstillande medel, men inte hade tillräckligt god effekt, ska nu testas i behandlingen av PTSD, posttraumatiskt stressyndrom. I en mindre, experimentell studie vid Linköpings universitet har det potentiella läkemedlet testats på friska försökspersoner. 16 personer fick en aktiv substans medan 29 fick en placebo. Efter tio dagars behandling mätte forskarna hur bra personerna var på att träna bort inlärd rädsla. De som fick FAAH-hämmaren visade sig ha lättare att träna bort rädslan.
– Det är ett av få tillfällen då resultat från djurstudier stått sig vid försök på människor, säger Markus Heilig, professor och chef för Centrum för social och affektiv neurovetenskap vid Linköpings universitet.
Med start i oktober 2020 ska forskarlaget testa behandlingen på sjuka personer.
Text: Johan Frisk på uppdrag av forskning.se
