Tema

Hemkära laxar har skapat genetiskt unika laxälvar

Dna-analyser av Atlantlax från 17 vattendrag längs den svenska västkusten visar att laxpopulationerna i varje älv och å är genetiskt unik, men också att Atlantlaxar oftare än Östersjölaxar ”felvandrar”. Lagom lite felvandring kan vara bra för att det kommer in nya gener, menar forskare bakom studien.

Det här är första gången som en större genetisk kartläggning genomförts på Atlantlax i svenska vattendrag, och resultaten kan få betydelse för den framtida laxförvaltningen.

Längs den svenska västkusten finns totalt 25 huvudvattendrag med vildlax (Salmo salar). Atlantlaxen leker i vattendrag från Vege å i söder till Enningdalsälven i norr. Efter i genomsnitt två år i vattendragen vandrar laxungarna ut i Atlanten. Där växer de sig stora och återvänder sedan för lek till det vattendrag där de är födda. Laxfiskar är kända för sin heminstinkt, så kallad homing, som gör att lokala populationer med distinkta genetiska skillnader kan utvecklas relativt snabbt.

Bra med aningen felvandring

Resultaten från den stora genetiska kartläggning som genomförts vid Sveriges lantbruksuniversitet visar att Atlantlaxen från samtliga vattendrag längs västkusten är genetiskt skilda ifrån varandra. De genetiska skillnaderna mellan laxpopulationerna i väst är dock inte lika stora som skillnaderna mellan lax från Östersjöns olika laxälvar. Det här beror bland annat på att alla Atlantlaxar har ett gemensamt ursprung, men också på att fler Atlantlaxar än Östersjölaxar tycks ”felvandra”; inför leken simmar de upp i ett annat vattendrag än det i växt upp i.

­­– På västkusten har vi många åar som mynnar nära varandra i havet och då kan lax och öring ta fel älv. Att vandra till rätt älv är viktigt för att bevara den lokala stammens anpassning till hemmamiljön, men samtidigt är det bra med lite, lite felvandring så att hela tiden nya gener kommer in. Felvandring är alltså inte ”fel” ur en biologisk aspekt, men den får inte bli för omfattande, säger Linda Söderberg, forskare vid institutionen för akvatiska resurser vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU Aqua).

Sydliga och nordliga laxälvar

Även om det finns distinkta genetiska skillnader mellan lax från olika västsvenska vattendrag så visar den genetiska kartläggningen att Atlantlaxen grovt kan delas in i två geografiska huvudgrupper: den ”sydliga gruppen” består av populationer från Rönneå upp till Kungsbackaån, medan den ”nordliga gruppen” omfattar Rolfsån upp till Enningdalsälven.

– Laxar som är närmare släkt har ofta gemensamma egenskaper och vandringsmönster. För att få en så bra anpassad förvaltning som möjligt så försöker vi förvalta på så lokal nivå som det går. Allra bäst vore en anpassad förvaltning för varje älvs bestånd, men det är ofta inte möjligt av kostnadsskäl. Istället för att ge råd för hela västkustens bestånd på en gång kan vi i framtiden nu förfina råden. Våra data säger till exempel att man nog bör dela upp västkusten i minst två kanske tre förvaltningsenheter, säger Linda Söderberg.

Analys av 18 mikrosatelliter

Kartläggningen av Atlantlaxens genetik har gjorts på uppdrag av Havs- och vattenmyndigheten, och har genomförts vid SLU Aquas fiskgenetiska laboratorium på Drottningholm. Totalt har mer än 1500 laxar från 17 huvudvattendrag samt från 11 biflöden till dessa analyserats. I stort sett samtliga undersökta fiskar har samlats in med så kallat elfiske, som innebär att fisken bedövas med el, proverna tas och fisken återutsätts levande i vattendraget igen. De genetiska analyserna har gjorts på samma uppsättning DNA-markörer (18 så kallade mikrosatelliter) som tidigare använts för studier av Östersjölax.

Fiskvägar för större uppväxtområden

­Resultaten visar också att den genetiska variationen mellan laxarna generellt ökar med ökad areal uppväxtområden för laxungar.

­– Ju större habitat desto större blir den genetiska variationen i en population och det är viktigt för bestånden som därmed kan ha en större möjlighet att anpassa sig till miljöförändringar, som till exempel ett varmare klimat. Skulle populationen bara bestå av individer med en och samma genuppsättning finns ingen flexibilitet, och inga annorlunda genvarianter som kanske är bättre anpassade för framtidens klimat eller andra förändringar i naturen, säger Linda Söderberg.

Enligt forskarna visar detta hur viktigt det är att restaurera redan befintliga habitat där laxen leker samt att ge dem tillgång till ännu större uppväxtområden genom att bygga fiskvägar. Beräkningar som gjorts visar att arealen uppväxtområden för Atlantlax i vattendragen längs västkusten har ökat med 15 procent mellan 1999 och 2015 och att vattenkvaliteten har förbättrats genom kalkning.

Färre laxungar per hektar

Trots alla goda fiskevårdsinsatser så råder det dock fortfarande ett restaureringsunderskott. På grund av ett varmare klimat och ökad konkurrens med andra arter så har Atlantlaxen en försämrad överlevnad ute i havet. Det har lett till att mängden laxungar som föds per hektar uppväxtområde har minskat, så idag är den totala mängden utvandrande laxungar lägre än 1999.

– För att säkra Atlantlaxens genetiska variation och motståndskraft mot miljöförändringar så måste vi fortsätta arbetet med att restaurera och tillgängliggöra habitat. Det är särskilt viktigt av att vi fortsätter att ta bort onödiga vandringshinder i vattendragen så att laxen kan nå sina gamla uppväxtområden, som ofta gjorts otillgängliga på grund av vattenkraftutvinning. Samtidigt måste förstås fisket anpassas och minska, något som skett både genom föreskrifter från myndigheter och genom frivilliga åtgärder, säger Linda Söderberg.

Kontakt:

Linda Söderberg, Institutionen för akvatiska resurser, SLU
linda.soderberg@slu.se

Vi finns där du är @forskningsnyhet

Hemkära laxar har skapat genetiskt unika laxälvar

 lästid ~ 4 min