När läsning blir som onani

Den amerikanska tidningen Wall Street Journal beskrev en gång kärleksromanen som förlagsvärldens motsvarighet till en Big Mac: saftig, billig, förutsägbar och slukad i fördummande mängd. Historiskt har kritiken inte bara bottnat i att genren anses sakna litterär verkshöjd; kärleksromanen – eller romance som genren numera kallas även i Sverige – har också pekats ut som skadlig för att den fördärvar kvinnor.

Vad är det egentligen som anses vara så förfärligt med kärleksromaner? Det har genusvetaren Elin Abrahamsson, som är verksam vid Stockholms universitet, försökt ta reda på i sin doktorsavhandling Enahanda läsning: En queer tolkning av romancegenren. Hennes forskning ryms inom fältet kulturstudier, och utgår mer specifikt från queerteori – studiet av hur normer om kön och sexualitet konstrueras och upprätthålls.

Ett mönster som Abrahamsson ser är att det finns stora likheter mellan kritiken mot romancegenren och forna tiders kritik mot onani.

– Båda har setts som hot för att de antas ge upphov till asocialitet, känslomässiga överdrifter och sexuell självförsörjning. Romanceläsaren liksom onanisten befaras bli passiviserad och bara ligga på soffan i stället för att vara produktiv och ägna sig åt samhällsnyttiga relationer.

Drömmen skymmer det måttfulla

Faran med kvinnor som läser kärleksromaner varnade man för redan på 1800-talet, inte minst inom skönlitteraturen. En arketyp som Abrahamsson lyfter fram som exempel är romanpersonen Emma Bovary i Gustave Flauberts Madame Bovary (1856). Emma förläser sig på kärleksromaner, börjar drömma om spänning och flärd, och finner sig därför aldrig riktigt i ett måttfullt borgerligt familjeliv. Följden blir att hon bedrar sin man, skuldsätter sig och slutligen tar sitt liv. På liknande sätt har onanin ansetts kunna ge upphov till måttlöst frosseri, moraliskt förfall och stundom till och med ond bråd död.

Men romanceläsning har inte bara ansetts utgöra ett hot mot äktenskapet och de samhällsnormer som växte fram under 1800-talet. I modern tid har några av genrens största kritiker varit feminister. Där har man befarat en annan typ av fördärvande effekt: att böckerna inspirerar kvinnor till att ta efter stereotypa könsroller.

– Uppfattningen har varit att romance handlar om jag-svaga hjältinnor som bara kan hitta sig själva genom kärleken och genom en dominant hjälte. Det skulle i sin tur kunna uppmuntra kvinnor att söka samma typ av relationer i verkligheten.

Läsarens njutning i fokus

Abrahamsson menar att det finns fog för sådan kritik, men att den kan nyanseras betydligt. I sin analys av bästsäljarna 50 Shades of Grey och Twilight visar hon hur queerteorin kan erbjuda ett alternativt sätt att tolka romanerna. Om man tar av sig de heteronormativa glasögonen och ser själva läsakten som en form av onani, blir det i stället läsarens njutning som hamnar i fokus.

– Ett exempel är en duschscen i 50 Shades där huvudpersonen Ana onanerar och tänker på Christian. Hon använder hans schampo, som luktar som han, och föreställer sig att det är hans händer som smeker henne. Ger vi det en heteronormativ inramning tänker vi kanske att allting utgår från Christian, att det är han som har makten. Men det kan också ses annorlunda: Det är Ana som smeker sig själv, och det är hennes kropp, fantasier och njutning som är i fokus. Läsaren kan identifiera sig med Ana, med hennes begär och njutning. Men läsaren ges dessutom möjlighet att begära Ana, alltså att upphetsas av den erotiska beskrivningen av henne.

Språkvetaren Karin Milles vid Södertörns högskola bekräftar att 50 Shades of Grey sätter den kvinnliga njutningen främst. Hon har skrivit flera böcker på temat språk och kön, bland annat Kung Karl och kärleksgrottan (2011), där hon undersöker hur vi använder könsord för att beskriva manlig och kvinnlig sexualitet. Enligt Milles är det vanligt att beskriva manlig sexualitet som stark och farlig, kvinnlig som svag och till för mannens njutning. Men något sådant mönster hittar hon inte i djupläsningar av 50 Shades of Grey. Även om Ana blir dominerad av Christian i sexscenerna, är det hela tiden Anas njutning som är i fokus:

– Han agerar i rummet, och hon känner och njuter. Det är så klart han som är mest aktiv fysiskt, men det är för hennes njutning han är det. Man kan också lägga märke till att hennes klitoris nämns i nästan varje sexscen, och vad han eller hon gör med den. Jag håller helt med Elin Abrahamsson om att det lockar till vad hon kallar enahanda eller onanistisk läsning. Texten bjuder in en person med klitoris att identifiera sig med någon som får orgasmer.

Hot mot samhällsnormen

Även om läsaren inte alltid onanerar till romancelitteratur, anser Elin Abrahamsson att läsakten i sig bär en onanistisk prägel. Romanceläsning utgör en sorts separatistiskt rum där kvinnor kan stänga in sig för att hänge sig åt sin egen njutning, alltså ett rum där de blir känslomässigt och sexuellt oberoende. Och det är det hon identifierar som nyckeln till varför genren får utstå så mycket kritik. ”Den onanistiska romanceläsningen” kan uppfattas som ett hot mot flera samhällsnormer – som heteronormativitet, tvåsamhet, eller idén att kvinnor borde höja rösten och ta plats i verkligheten i stället för att uppgå i sin egen njutning.

Text: Anton Dilber på uppdrag av forskning.se