Tema

66 miljoner år gammal katastrof påverkar dagens hajar

För 66 miljoner år sedan utplånades en stor del av de hajarter som fanns på Jorden. I deras ställe kunde en annan grupp träda fram i snabb takt, hundhajarna (Triakidae), som fortfarande tillhör de dominerande hajarterna. Det visar en studie där forskare har undersökt hundratals fossila hajtänder.

Nästan alla har vi väl hört talas om dinosauriernas utdöende för 66 miljoner år sedan, då en jättelik asteroid kraschlandade i Mexikanska golfen och spred förödelse över hela jorden. Många vet också att hajarna är en gammal djurgrupp som fanns redan på dinosauriernas tid. Men hur gick det då för hajarna på dinosauriernas domedag? De överlevde uppenbarligen, eftersom de fortfarande finns kvar, men påverkades de överhuvudtaget av den globala katastrofen? Forskare från Uppsala universitet och University of New England kan nu ge svar på frågan efter att ha studerat hundratals exemplar av det enda bevismaterial vi har: hajarnas tappade tänder.

Bara tänderna bevaras hos hajar
Hajar är broskfiskar, vilket innebär att deras skelett består av brosk i stället för ben. Brosk bevaras sällan som fossil. Däremot fossiliseras hajarnas tänder utan problem – och eftersom de får nya tänder och tappar de gamla, livet genom, är fossila hajtänder mycket vanliga. Om vi synar nutida hajarter i munnen finner vi att deras tänder ser rätt olika ut, delvis beroende på deras matvanor: en fiskätande haj har till exempel annorlunda tänder än en som specialiserar sig på att jaga sälar och sjölejon.

Forskarna var intresserade av variationen i hajtändernas form vid olika tidpunkter före och efter meteoritnedslaget, som ett mått på deras ekologiska diversitet. De ville också försöka förstå varför två närbesläktade grupper, de håbrandsartade hajarna (Lamniformes) som den berömda vithajen, och de gråhajsartade (Carcharhiniformes) som till exempel tigerhajen och hammarhajen, rönt så olika öden. Före massutdöendet var lamniformerna den största hajgruppen, men nu finns det bara några få kvar och haven domineras av carcharhiniformer. För att utforska tändernas form på ett objektivt sätt använde forskarna geometrisk morfometri, en typ av matematisk formanalys.

Artistisk illustration av livet i havet strax innan det stora massutdöendet för 66 miljoner år sedan. I bakgrunden en stor lamniform haj och en mosasaurie som föll offer för katastrofen. I förgrunden medlemmar av den framgångsrika hundhajgruppen. Bild: Julius Csotonyi.

Vissa dog ut, andra tillkom
Resultaten visar på tydliga förändringar i hajfaunans sammansättning efter katastrofen för 66 miljoner år sedan. Innan dess fanns det stora lamniforma hajar som mycket liknade dagens vithaj, fast de inte var särskilt nära släkt med den, och som sannolikt jagade dels dåtidens stora havsreptiler som till exempel svanödlor och mosasaurier, fiskar och dels ammoniter (skalförsedda bläckfiskar).

Dessa hajar försvann helt och hållet, tillsammans med havsreptilerna och ammoniterna, efter katastrofen. I deras ställe framträdde plötsligt en mängd carcharhiniforma hajar, framförallt så kallade hundhajar (Triakidae), som i dag lever på diverse mindre byten som exempelvis fiskar och blötdjur. Det här blev början på carcharhiniformernas globala segertåg, som har fortgått fram tills idag, trots att lamniformerna lyckats återetablera sig i rollen som topprovdjur. Dagens hajar lever fortfarande med sviterna av en katastrof för 66 miljoner år sedan.

Studien:
Static dental disparity and morphological turnover in sharks across the end-Cretaceous mass extinction. Bazzi, M., Kear, B. P., Blom, H., Ahlberg, P. E., Campione, N. E. (2018). (Current Biology, 2 augusti 2018,

Kontakt:
Mohamad Bazzi, doktorand vid institutionen för organismbiologi, Uppsala universitet
mohamad.bazzi@ebc.uu.se, 0738-50 85 92

Benjamin Kear, museiintendent vid Evolutionsmuseet vid Uppsala universitet
benjamin.kear@em.uu.se, 018-471 2792

Henning Blom, universitetslektor vid institutionen för organismbiologi, Uppsala universitet
henning.blom@ebc.uu, 018-471 6223

Per Ahlberg, professor vid institutionen för organismbiologi, Uppsala universitet
per.ahlberg@ebc.uu.se, 018-471 2641

Läs också

Vi finns där du är @forskningsnyhet

66 miljoner år gammal katastrof påverkar dagens hajar

 lästid ~ 3 min