Beståndet av mört visar sjöförsurning över tid

Sverige har unika data om vilka fiskarter som funnits i vara sjöar och som bygger på historiska arkiv och kunskap från lokalbefolkningen. Dessa data som visat sig väldigt värdefulla i förståelsen av miljöförändringar det senaste decenniet förbises ofta i miljöforskning och miljövårdsarbete.

Den lokala fiskförekomsten finns dokumenterad till exempel i provfisken och enkätundersökningar sedan förra sekelskiftet. Forskare vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) har i samarbete med Umeå universitet nu sammanställt dessa enkäter och andra typer av fiskundersökningar och kan följa hur fiskfaunan förändrats de senaste hundra åren i tusentals sjöar. Man har särskilt tittat på hur den surhetskänsliga mörten försvunnit i försurningsdrabbade områden. Utslagningen av mört har sedan jämförts med den kemiska modellen som används i svensk vattenförvaltning för försurningspåverkan.

Jämförelsen visar att de två helt olika sätten att bedöma försurning i de flesta fall ger samma slutsats. I de få fall där det inte stämmer kan det förklaras med antingen fel i enkätundersökningen, brister i modelleringen eller med hjälp av annan lokal kunskap om speciella förhållanden.

EU:s ramdirektiv för vatten, som även är implementerat i svensk vattenförvaltning, bygger på att man ska kvantifiera ett referenstillstånd, ett tillstånd med obetydlig mänsklig påverkan, som i Sverige motsvaras av år 1860. Detta gäller både kemiska och biologiska indikatorer.

Bedömningen av ostört tillstånd är komplext med stora osäkerheter, då data saknas och det finns en naturlig variation. Rekonstruktionerna bygger vanligtvis på kemisk modellering eller paleolimnologi.

Forskarna jämför bedömningar av försurning som är baserade på långa tidserier (hundra år) av mört med rekonstruktioner av vattenkemi enligt en speciell modell. Man diskuterar effekter på policy och hur man kan använda sig av långa tidserier för att bedöma mänsklig påverkan på naturen och presenterar en ny konceptuell modell som ska hjälpa att prioritera och tolka bedömningen i vattenförvaltningen. I 78 av de 85 sjöar som ingick i jämförelsen gav de två oberoende metoderna samma resultat.

Kemisk återhämtning från 1980 och i dag skedde i alla sjöar medan mört endast var tillbaka i några sjöar. Detta gav en ny inblick skillnaderna mellan kemisk och biologisk återhämtning, då mörten visade en fördröjning i återhämtning och hittades endast i sjön som en del av aktiv återplantering.

Forskarna fick en väldigt bra inblick i responsen av en biologisk indikator på förändringen i vattenkemi de senaste 150 åren. De har arbetat fram ett sätt att använda historiska data för regional bedömning av försurning. Deras modell, som bygger på resultaten, ska hjälpa svensk vattenförvaltning att prioritera vilka sjöar som behöver åtgärdas.

FAKTA
Resultaten presenteras i en artikel i den vetenskapliga tidskriften Global Change Biology. I gruppen ingår forskare från SLU, Umeå universitet och IVL.