Införda fiskarter föröder inhemska fiskbestånd
Införandet av främmande arter, till exempel amerikansk bäckröding, har resulterat i en tiofaldig ökning av utrotningshastigheten bland inhemsk öring. Påverkan på öringsbestånden var mycket större än från exempelvis vattenkemi. Det visar en doktorsavhandling vid SLU i Umeå.
Johan Spens använder i sin doktorsavhandling GIS (Geografiska Informationssystem) för att finna de nyckelfaktorer som styr överlevnad och utrotning av laxartade fiskar i sjöar. Nya GIS-variabler kunde med hög precision förutsäga naturliga spridningsvägar (konnektivitet) och den storskaliga utbredningen av nyckelarten gädda, som i sin tur i hög grad avgör i vilka sjöar som laxartade fiskbestånd överlever och frodas.
Avhandlingen har baserats på tidsmässigt och geografiskt storskaliga data i mer än tusen sjöar, för att bedöma vilka nyckelfaktorer som är avgörande för förekomsten av självreproducerande sjölevande laxfiskar. Historiska dokument och kartor samt intervjuer med lokala fiskare i kombination med senare års limnologiska undersökningar gjorde det möjligt att beräkna utbredningen ända från förindustriell tid, liksom också utrotningshastigheten bland öringen.
Utrotningshastigheten var i förindustriell tid obetydlig, men den ökade till mer än tre procent förlorade populationer per decennium mellan 1920 och 2000. Med hjälp av dessa datakällor gick det att påvisa att påverkan från människan ofta varit förödande. Långsiktig påverkan av införandet av amerikansk bäckröding resulterade till exempel i en tiofaldig ökning av utrotningshastigheten bland inhemsk öring.
Med hjälp av de nya GIS-variablerna kunde Johan Spens förutsäga nyckelarten gäddans utbredning. Gäddan styrde förekomsten av laxfiskar bland sjöarna. Storskaliga utbredningsmönster och historiska mänskliga ingrepp med utsättningar, utrotningar och (åter)kolonisationer av gädda och laxfiskar visar tydligt att gäddan förhindrar självreproducerande laxfiskbestånd i dessa sjöar. Detta förklarar nu för första gången, med stor säkerhet, varför dessa nordliga boreala sjöar hyser de särskilda fisksamhällen de nu gör.
I huvudsak är naturliga vandringshinder den viktigaste och avgörande faktorn, som antingen leder fram till laxfisk-samhällen eller icke laxfisk-samhällen. Svårforcerade hinder och låg konnektivitet kan skapa refugier för laxfiskar, medan hög konnektivitet leder till icke laxfisk-samhällen. Vandringshindren styr därmed till stor del fiskartssammansättningen i sjöarna.
Avhandlingen visar överraskande nog att vattenkemin (sjöarna varierade från starkt sura till neutrala, från klara till mörkbruna och näringsfattiga till näringsrika) samt sjömorfologin (allt från grunda små dammar till stora djupa sjöar) oftast inte är så viktiga indikatorer för överlevnaden av laxfisksamhällen, som man tidigare antagit.
En ökad förståelse för laxfiskarnas stränga krav på sin livsmiljö och grundliga analyser av naturlig konnektivitet i älvar och bäckar behövs för att vi ska kunna skydda och sköta många sötvattensmiljöer, är Johan Spens slutsats.
Fredag den 5 december kl 10.00 försvarar Bachelor of Science Johan Spens, institutionen för vilt, fisk och miljö, SLU i Umeå, sin doktorsavhandling med titeln Using GIS to Predict Landscape-scale Establishment and Extinctions of Lacustrine Salmonids: Impact from Keystone Species, Exotics, Chemical and Physical Factors.
Opponent: professor Scott Hinch, Department of Forest Sciences and Institute for Resources, University of British Columbia, Vancouver, Kanada.
Lokal: sal Björken, SLU Umeå.
Disputationen avser filosofie doktorsexamen.
Kontaktinformation
Johan Spens, institutionen för vilt, fisk och miljö, SLU i Umeå, tel 090-786 85 98.
