Istiden innebar slutet för många arter, men myskoxarna anpassade sig till ett tufft klimat på tundran. Forskare har nu undersökt hur myskoxarna lyckades överleva – trots geografiska utmaningar och kraftig inavel.
Myskoxen lever på norra halvklotet och inhemska populationer finns för närvarande i Kanada och i Grönland. För att utforska den evolutionära historien om hur myskoxen hamnade där, har ett internationellt forskarteam undersökt arvsmassan från mer än 100 myskoxar.
Utmaning att rekonstruera myskoxens förflutna
Genom utmanande fältarbeten i högarktiska miljöer har forskarna analyserat prover från de mest avlägsna platserna i Kanada och Grönland. De har även analyserat ett förhistoriskt myskoxprov från Wrangels ö i Norra ishavet utanför Sibirien. Provet är cirka 21 000 år gammalt.
– Trots den rikedom av genomiska data som vi arbetade med, var det en mödosam uppgift att rekonstruera myskoxens förflutna eftersom livet i Arktis är komplicerat. Många av de signaler som vi fick från våra analyser verkade motsägelsefulla, säger forskaren Patrícia Pečnerová vid Köpenhamns universitet.
Resultaten från studien visar att myskoxen har förlorat en mycket stor del av sin genetiska mångfald under de senaste 20 000 åren.
– Genom att använda ett förhistoriskt sibiriskt genom kunde vi sätta in dagens myskoxe i dess evolutionshistoriska sammanhang och se varför den har så låg genetisk mångfald, säger Edana Lord, forskare vid Centrum för paleogenetik som är ett samarbete mellan Stockholms universitet och Naturhistoriska riksmuseet.
Stor inavel bland myskoxarna
Bland de myskoxar med mest genetisk mångfald idag, har bara en tredjedel den mångfald som den sibiriska myskoxen hade för 20 000 år sedan.
På östra Grönland, dit myskoxen anlände i slutet på sin långa kolonisationsresa, är nivån på genetisk mångfald 40 gånger lägre än hos den sibiriska myskoxen.
– Detta tyder på att de skandinaviska myskoxarna i dag var synnerligen inavlade redan innan de återintroducerades på 1940-talet, detta eftersom de har sitt ursprung i populationen på östra Grönland som vi i den här artikeln kan visa är mycket inavlad. Det vore faktiskt väldigt spännande att undersöka hur mycket inaveln i Sverige har ökat sedan dess, säger Love Dalén, professor i evolutionär genomik vid Centrum för paleogenetik.
Myskoxarna minskade i långsam takt
De flesta djur med liknande låga nivåer av genetisk mångfald är utrotningshotade, men myskoxen är en geografiskt utbredd art som omfattar cirka 170 000 djur i dag. Hur kan myskoxen fortsätta att finnas till, nästan utan genetisk mångfald?
Genom att rekonstruera förändringar i populationsstorleken över tid, kunde forskarna observera att myskoxen började minska i antal redan för cirka 30 000 år sedan.
Det är en tidsperiod som sammanfaller med den maximala utbredningen av isarna som täckte Kanada och Grönland. Den långsamma och fortsatta minskningen av populationen kan ha inneburit tillräckligt med tid för att den skadligaste variationen kunde avlägsnas från myskoxens arvsmassa.
Studien är en del av ett internationellt samarbete med 31 forskare som letts av forskare vid Köpenhamns universitet.
Artikeln är ursprungligen publicerad på Stockholms universitets webbplats.
Vetenskaplig studie:
Population genomics of the muskox’ resilience in the near absence of genetic variation, Molecular Ecology.
