Blåmusslor på västkusten försvinner

De senaste 10-15 åren har västkustens stränder förvandlats. Idag hittar barnen inget musselbete vid stränderna till sitt krabbfiske. På holmar och skär ligger numera ostronskal i stället för musslor. 

Tillsammans med forskarkollegor har Susanne Baden, forskare i marin ekologi vid Göteborgs universitet, gått igenom vetenskaplig litteratur och myndighetsrapporter för att analysera olika förklaringar till blåmusslornas försvinnande. De har dessutom ställt frågan om blåmusslans försvinnande är unik för svenska västkusten.

Överfiske och klimatförändringar påverkar musslors utbredning

Forskarnas studier visar att blåmusslans utbredningsområde i Nordatlanten har minskat. Den övergripande förklaringen är överfiske av musselbankar, i kombination med direkta och indirekta effekter av klimatförändringar. Men det finns lokala variationer.

– På den svenska västkusten har fisket efter vilda musslor aldrig varit särskilt stort. Så det har sannolikt inte varit avgörande för att blåmusslorna försvunnit i den grunda kustzonen.

Forskarna har även i Bohusläns inre skärgård noterat en viktig motsägelse. Samtidigt som blåmusslor i täta bestånd inte finns där de tidigare naturligt vuxit, hittas de i samma område på undersidan av bryggor, bojar, båtskrov och inte minst i musselodlingar.

– På vissa platser i yttre skärgården syns fina musselbankar, medan frånvaron på andra ställen är total. Vi har i vår forskningsartikel belyst olika faktorer som skulle kunna förklara dessa skillnader.

Mängden regn påverkar musslornas underlag

Många stressfaktorer kan påverka musslors hälsa, fortplantning och i förlängning överlevnad.

– Vi kan likväl presentera några faktorer som sannolikt är mer involverade än andra i musslans nedgång. I stort sett alla är förknippade med förändrat klimat. Så har till exempel regnmängden längs västkusten ökat med ungefär en tredjedel under de sista 30 åren.

Regnet har bidragit till ökat utflöde av näringsämnen och sötvatten. Det i sin tur påverkar de underlag blåmusslan klänger sig fast vid. Idag är många underlag överväxta med fintrådiga alger.

Musslor känsliga för mindre salt hav

Mussellarver och unga musslor är också känsliga för sötare vatten.

– I klimatförändringarnas kölvatten följer extrema väderförhållanden med flera och ovanligt långa perioder av regn, värme eller köld, eventuellt kombinerat med torrläggning av grunda kustområden. Det kan öka dödligheten för bottenlevande musslor jämfört med de som växer på flytande substrat underlag.

Sjöfåglar, krabbor och japanska ostron hotar blåmusslan

En annan förklaring är att med varmare vintrar övervintrar numera många fler sjöfåglar, som till exempel ejder.

– En ejder äter runt 2,5 kg musslor om dagen så det kan bli avsevärda mängder på en vinter. Det kan därför inte uteslutas att de haft stor påverkan på musslorna i grunda område där blåmusslor varit mer lättillgängliga.

Dessutom har strandkrabbor längs västkusten ökat med en faktor tre, förmodligen på grund av att torskbestånden minskat. Strandkrabbor är rovdjur som äter blåmusslor.

Tomma blåmusselskal uppspolade efter en massdöd av blåmusslor på 1-5 m djup vid norra Orust 2007. Bild: Inger Forsberg

En ytterligare faktor som kan ha påverkat musslornas förmåga att slå sig ner på strandnära, naturliga substrat kan vara att det invasiva japanska ostronet ockuperar samma område. I andra länder har man sett att det kan dröja en tid innan de samexisterar i en blandad mussel-ostronbank. En sådan balans ser inte ut att ha uppnåtts på svenska västkusten.

– Vi anser att direkta och indirekta effekter av klimatförändringarna i övervägande grad kan förklara den stora nedgången av blåmusslor längs den svenska västkusten. Det behövs dock ytterligare undersökningar för att kartlägga kvarvarande musselbankar och experimentellt testar de olika förklaringsmodellerna, säger Susanne Baden.

Vetenskaplig artikel

Declining Populations of Mytilus spp. in North Atlantic Coastal Waters – A Swedish Perspective, Susanne Baden, Bodil Hernroth, Odd Lindahl i Journal of Shellfish Research

Kontakt

Susanne Pihl Baden, forskare i marin ekologi vid institutionen för biologi och miljövetenskap, Göteborgs universitet, susanne.baden@gu.se