Tema

Därför gör vi inte som vi bör

Vi människor är sociala vanedjur som är utvecklade för att leva nära varandra och kommunicera med beröring och gester. Kriskommunikation från myndigheter har svårt att ändra på det.

Har du svårt att följa restriktionerna som kommer av pandemin? Det är i så fall inte förvånande. Enligt beteendepsykologin går restriktionerna mot vår natur. I grunden är vi sociala vanedjur som ogärna bryter rutiner.

Att hålla avstånd, att bära ansiktsmask och att undvika att röra vid andra människor är främmande för oss som biologiska varelser. Vi är evolutionärt utvecklade för att leva nära varandra och att kommunicera med beröring och gester.

– Restriktionerna går emot vår sociala och psykologiska natur. Vi klarar det en kort tid men långsiktigt blir det extremt svårt, säger Magnus Lindwall, professor i psykologi vid Göteborgs universitet.

Han forskar om motivation och beteendeförändringar och har skrivit boken Motivationsrevolutionen.

– Det är svårt att följa Folkhälsomyndigeten rekommendationer eftersom starka krafter inom oss drar åt ett annat håll. Vi vill umgås och vi vill kramas. Att om och om igen hålla tillbaka de normala impulserna är ett jäkla maratonlopp.

På psykologispråk kallas det självreglering, säger han. Förenklat innebär det att varje gång känslorna skickar signaler om vad vi ska göra, ska vi rationellt ta beslutet att behärska oss och ibland göra motsatsen. Det är krävande.

Klistermärke på golvet i en restaurang uppmanar besökare att hålla avstånd.

Klistermärken på golvet ska hjälpa till att påminna.

Förändring behöver ge belöning

Dessutom utmanar restriktionerna vår jakt på belöning. Att samarbeta med hjärnans belöningssystem och att vara medveten om de drivkrafter som styr oss, är a och o för att orka ändra en djupt rotad vana.

– Från hälsoforskningen är det välkänt att för att lyckas göra en beteendeförändring behöver förändringen ge någon form av belöning och helst en belöning som kommer inifrån. Som att ge sig ut och springa fast det tar emot men man gör det ändå, för man vet att det känns bra efteråt. Den belöningen får vi inte av att följa restriktionerna.

Så vi kommer att slarva, är Magnus Lindwalls slutsats. Och det kommer att bli jobbigare ju längre tiden går.

Läs mer: Vad innehåller vaccinet?

Kommunikation påverkar inte beteende

Vilken betydelse har då informationen från myndigheterna haft för att vi ska följa restriktionerna? Inte så stor. Det menar Magnus Fredriksson, medieforskare vid JMG, Göteborgs universitet, som studerar myndigheters kommunikation i krissituationer. Ett tydligt mönster är att när krisen slår till är det inte kommunikationen som framförallt styr vårt beteende. Istället är det vardagslunken som tar kommandot.

– Vi vet från forskningen att människor ofta är betydligt mindre panikartade i en kris än vad man kan tro. Vi håller fast vid rutiner för att det är vad som skapar trygghet. Så under corona, precis som i andra samhällskriser, gör vi väldigt mycket för att upprätthålla det vi brukar göra. Och det är svårt att informera bort människors vardagsliv, konstaterar Magnus Fredriksson.

Det kan förklara varför det har varit trögt att få gehör för rekommendationer att avstå från att resa bort på skollov eller träffa släkten vid högtider.

– Jag är övertygad om att alla de som valde att åka till fjällen på påsklovet vet att det är dumt. De har all information om riskerna. Men man brukar ju alltid åka och det finns en stark drivkraft i att det är något man brukar göra. Precis som att fira jul eller andra stora helger. Det är viktigt för oss. Här har människan en förmåga att rationalisera: det är ju bara jag, det här är så viktigt för mig.

Två män hälsar på varandra med armbågarna, en coronahälsning.

Vi människor vill röra varandra.

Inte brist på information

Ett annat exempel är överdödligheten i utsatta grupper. Där har en vanlig förklaring varit att många av de drabbade har svaga kunskaper i svenska och att de därför saknat information om sjukdomens risker.

– Men när man kommer närmare deras vardagsliv visar det sig att det är människor som bor trångt och som måste åka till jobbet med bussen varje dag. Att de blir sjuka beror alltså inte på brist på information. Det har strukturella orsaker.

Samtidigt framhåller Magnus Fredriksson att Folkhälsomyndigheten gjort mycket rätt. I början av en kris finns det största informationsbehovet och myndigheten axlade då sitt ansvar.

– De tog den expertroll de ska ha. De dagliga presskonferenserna skapade en lägereldseffekt där Sverige samlades. Det blev en trygghet. Anders Tegnell har gett myndigheten ett ansikte och har dessutom haft förmågan att uttrycka sig enkelt. Myndigheten har varit tillgänglig för frågor och de korta budskapen: håll två meters avstånd, tvätta händerna, var hemma om du har symtom har fungerat bra.

Men, säger Magnus Fredriksson, för att få till de stora beteendeförändringarna måste åtgärderna vara genomgripande och kollektiva. Som att stänga arbetsplatser eller införa åtgärder på äldreboenden.

– Informationen från Folkhälsomyndigheten om vad som ska göras behöver då riktas till ansvariga chefer. Samtidigt som det också är viktigt att myndigheten är tillgänglig så att chefer kan få svar på sina frågor. Det är betydligt mer verkningsfullt än att gå ut med information till varje enskild individ om att man bör jobba hemma.

Kvinna åker buss med munskydd under coronapandemin och tittar på sin mobil.

Kollektiva åtgärder har större utsikter att lyckas. Som att stänga ner hela arbetsplatser för att minska trängsel i kollektivtrafiken.

Förbud är fel väg

Ja, Sveriges sätt att hantera pandemin är på det stora hela bra. Det tycker också Magnus Lindwall. Att stänga ner hela samhället för att stoppa smitta går tvärtemot vad man vet inom beteendeforskningen, säger han.

– Förbud, tvång och hot är fel väg om man vill ha långsiktig hållbarhet. Det kommer att ge resultat kortsiktigt. Men det fungerar bara så länge folk är väldigt rädda för viruset eller så länge de är rädda att bli bestraffade. Över tid kommer människor att hitta genvägar och bryta mot förbuden.

Ska vi orka underkasta oss restriktionerna under lång tid måste de istället vara förankrade i oss själva.

– Om det finns en känsla av självbestämmande i botten är sannolikheten större att beteendeförändringen blir hållbar över tid. Därför var Sveriges strategi, med frivillighet som bas, rätt.

Inkonsekvens gör oss rebelliska

Men han pekar också på misstag. Framförallt för att restriktionerna har upplevts som motsägelsefulla. Som att det är okej att trängas i kön i affären samtidigt som det inte är tillåtet att gå på en fotbollsmatch med begränsad publik på en stor arena. Eller att en teater där platserna kan kontrolleras inte får ha öppet när det är fullsatt på flyget.

Regler som uppfattas som inkonsekventa gör oss förvirrade och rebelliska, menar han.
Dessutom hade det varit bättre att från myndighetshåll redan från start säga att det kommer att bli jobbigt att leva med coronaregler. Att det är onaturligt i ett fritt demokratiskt samhälle. Det hade ingett större förtroende.

– Och nu är vi trötta på det här. Man talar ibland om coronatrötthet. Vad är det egentligen? Kanske är det känslan att vi nu har sprungit så länge i det här pandemiloppet att vi har mental mjölksyra överallt. Att vi under så lång tid har tvingats avstå från mycket av det som är värdefullt i livet?

Ödmjuk inför kommunikationens möjligheter

Så, när vi ser tillbaka på ett år med restriktioner. Vad finns att lära?

– Att man ska ha en ödmjuk inställning till kommunikationens möjligheter, den har inte den betydelse som vi ofta hoppas på, säger Magnus Fredriksson.

Och att trots att en allvarlig sjukdom sprids i samhället blir inte människor så oroliga, fortsätter han.

– Vardagens kraft är stark. Och i stort sett har vardagslivet upprätthållits. På individnivå finns absolut människor som farit väldigt illa , det får vi inte glömma. Men om man tittar ut över Sverige under pandemiåret så pågår väldigt mycket på ungefär samma sätt som det alltid har gjort.

Text: Lotta Nylander på uppdrag av forskning.se

Vi finns där du är @forskningsnyhet

Därför gör vi inte som vi bör

 lästid ~ 6 min