Med kristendomens intåg under senantiken förändrades religiöst liv och praktik i romerska städer. Men skiftet skedde inte bara med våld och intolerans. Den hedniska materiella kulturen återanvändes för att forma en kristen samtid och framtid. Istället för att förstöra tingen omformades uppfattningen av dem genom minnesmanipulation.
Romerska städer byggdes och formades av religiöst liv och religiös praktik. Religiös konst var allestädes närvarande och den religiösa arkitekturen var monumental. Irene Selsvold undersöker i sin avhandling hur det förändrades med kristendomens intåg, med fokus på tre städer: Efesos, Afrodisias och Hierapolis i nuvarande Turkiet.
Skriftliga källor från senantiken (cirka 350-620 efter vår tideräkning), som lagar och helgonberättelser, vittnar dels om hur materiell kultur knuten till hednisk kult förstördes brutalt, dels om att hedniska statyer och tempelbyggnader var huvudfokus för dessa kristna attacker.
Traditionellt har kristendomens intåg i Romarriket huvudsakligen studerats utifrån just skriftliga snarare än materiella källor. Det har lett till att man har betraktat den religiösa transformationen som präglad av polarisering, våld och intolerans.
Kristnandet var mer komplext
I denna avhandling utmanas den polariserade bild som ett ensidigt fokus på skriftliga källor ger, genom att istället fokusera på materiell kultur. Vidare har vetenskapliga studier främst fokuserat på den typen av materiell kultur som oftast beskrivs i de skriftliga källorna: tempel och statyer, medan Irene Selsvold valt att inkludera fler typer av materiella manifestationer av kult.
– I enlighet med flera nyare kritiska studier argumenterar jag för att kristnandet av Romarriket var mer komplext och dynamiskt än tidigare antagits, samt att vetenskapen i högre grad borde använda arkeologiskt material för att omvärdera och nyansera de seglivade nedgångs- och ödeläggelsenarrativen, säger Irene Selsvold.
Det analytiska konceptet minnesmanipulation används här för att omvärdera kristna reaktioner på hednisk materiell kultur, samt för att omvärdera de materialkategorier som traditionellt har associerats med kristnandet.
– Minnesmanipulation innebär att man istället för att förstöra ting, fullständigt förändrar de sätt som dessa uppfattas på och hur de interagerar med omvärlden. Slutresultatet är att samhället minns tingen på ett annat sätt än förr.
Genom att använda konceptet minnesmanipulation kan kristnandet förstås som konstruktivt och framtidsorienterat snarare än som ett uttryck för intolerans och aggressivitet, menar Irene Selsvold.
Mer än tempel och statyer
Analysen inkluderar fler typer av materiella manifestationer av kult än de man traditionellt har fokuserat på: monument, heliga platser, bildverk och inskrifter i det offentliga stadsrummet. Och utöver de vanligen anförda manipuleringsmetoderna – ödeläggelse och konvertering – undersöks manipulationsstrategier som bortskaffande, skadegörelse, återanvändning, deponering, appropriering och omkonfigurering.
– Strategier för att manipulera minne var inte begränsade till tempelbyggnader och helgedomar utan genomfördes i hela det offentliga stadsrummet.
Materiell kultur flyttades från helgedomar ut i stadsrummet och in i kristna byggnader, och bildverk, mindre monument och portar i det offentliga rummet blev utsatta för kristen manipulering på samma sätt som materiell kultur i helgedomar. Gaturum och nekropoler (antika begravningsplatser) var också viktiga arenor för minnesmanipulering.
Förpassades till historien
När kristnandet av Romarriket genomfördes var målet med den religiösa transformationen att befästa kristendomen som den enda religionen genom att se till att helgedomar och hednisk kultpraktik förpassades till historien, hellre än att de helt raderades ur historien.
– Minnesmanipulation är ett fruktbart och stimulerande koncept som framhäver det komplexa och föränderliga förhållandet mellan människor och materiell kultur i forntiden.
Avhandling:
Pagan Pasts, Christian Futures: Memory Manipulation and Christianisation in the Cities of Western Asia Minor
Kontakt:
Irene Selsvold, institutionen för historiska studier, Göteborgs universitet, irene.selsvold@gu.se
