Schweiz, Lichtenstein, Luxemburg, Panama. De senaste årens läckor från skatteparadis har visat upp ett omfattande skattefusk. Frågan är vad den kunskapen gör med de som (ännu) inte fuskar.
Panama papers, den senaste i raden av läckor från skatteparadis, består av drygt 11 miljoner dokument. Även om dokumenten inte säger något om hur mycket pengar som göms undan kan de berätta att hundratals politiker, däribland flera nationella ledare, har kopplingar till företag i skatteparadis. Listan innehåller även kända idrottsprofiler och filmstjärnor. Dessutom framkom att storbanker, däribland svenska Nordea, hjälpt förmögna kunder att öppna brevlådeföretag i länder med liten eller ingen insyn och låga skatter.
Den vanliga medborgaren, i den mån det finns en sådan, kan lätt få bilden att skattefusk är något som alla sysslar med. Åtminstone de som har en möjlighet. Varje stort avslöjande brukar åtföljas av debattartiklar och ledare som menar att de inblandade har brutit samhällskontraktet, och att en följd blir att beteendet sprider sig.
Att det är så är inte helt säkert. Ett skäl är uppenbart: de flesta har inte någon möjlighet att fuska med skatten. Arbetsgivaren betalar in och vid deklarationen är blanketten redan ifylld.
Men det finns ju andra möjligheter att fuska, som att tjuvåka på bussen eller söka bidrag man inte har rätt till.
– Det är riktigt att en känsla av att många smiter från skatt kan skapa en vilja att själv smita, vi är ju flockdjur, säger Roger Persson-Österman, professor i finansrätt vid Stockholm universitet.
De som själva fuskar känner ofta andra fuskare
Men även om rapporter om elitens fuskande kan få näven att knyta sig i fickan, är det av större vikt hur människor i ens närhet beter sig.
– Hur människor beter sig beror på en mångfald av betingelser. Framför allt hänger det på vad din granne gör, ditt sociala nätverk. Om du blir tagen som skattefuskare vad kommer det att betyda i ditt nätverk?
I Skatteverkets senaste medborgarundersökning bekräftas den bilden. Medborgarundersökningen genomförs med några års mellanrum och mäter bland annat medborgarnas och företagens syn på skattefusket. Vid den senaste undersökningen, från 2012, ställdes för första gången frågan om man själv har arbetat svart eller på något annat sätt fuskat med skatten de senaste fem åren. De som uppgav att de själva fuskar känner i högre utsträckning än andra någon som fuskar, och befinner sig i en omgivning där fusk är accepterat. I den här gruppen uppgav 26 procent att de hade fuskat. Bland dem som inte känner andra fuskare var det endast två procent som själva fuskat.
Skatteverket utgår ifrån att det finns en skattemoral och lägger mycket kraft på att förmå folk att göra rätt från början. Men det är inte alla forskare som är övertygade om att skattemoral har någon betydelse.
– Det finns forskning som säger att det bara handlar om ekonomiska drivkrafter, om du tjänar på att betala skatt så gör du det.
Katarina Nordblom, docent i nationalekonomi vid Göteborgs universitet, forskar om skatter och beteendeekonomi. Hur tror hon att rapporterna om skattefusk påverkar skattebetalarna?
– Det finns studier som visar att ju lägre förtroende man har för politiker och andra med höga positioner desto mer okej tycker man att det är att själv fuska och desto vanligare tror man att det är med fusk. Sedan är det här saker som tar lite tid, sociala normer är trögrörliga. Ibland ser man omedelbara effekter efter en skandal men då handlar det om att folk börjar tänka till, men normförändringarna tar ofta längre tid.
Ofta en gråzon
Rapporterna om skattefusk handlar inte bara om privatpersoner, även företag har avslöjats med händerna i skatteparadisens anonyma syltburkar. I många fall är företagens skatteplanering laglig, eller befinner sig åtminstone i en gråzon.
I rapporten CSR i företagsbeskattning ställer författarna Roger Persson-Österman och Carl Svernlöv frågan om skatteplanering är förenligt med företagens sociala ansvarstagande. Bör företag, med hänvisning till sitt sociala ansvar, avstå från lagliga möjligheter att minska skatten? Svaret hänger inte på de enskilda befattningshavarnas skattemoral, utan på om företaget kan anses gynnas ekonomiskt. Vilket i sin tur påverkas av hur omgivningen ser på företaget.
Rapporterna om elitens kopplingar till skatteparadis har därmed en indirekt effekt på företagens vilja att utnyttja de kryphål som finns.
Lotta Björklund Larsen, socialantropolog vid Linköpings universitet, leder ett forskningsprojekt om Skatteverkets möjlighet att stärka företagens skattemoral.
– De svenska företag som jag har varit i kontakt med menar att skattemoralen har stärkts. Idag gör företagen inte de skatteplaneringar som de gjorde för tio, femton år sedan. Vad det beror på vet jag inte men det är en bra fråga.
Enligt Skatteverkets medborgarundersökning har andelen som säger att de inte skulle undanhålla skattemedel om de hade en möjlighet ökat från 57 procent 2006 till 78 procent 2012. Det här var före de stora avslöjandena baserade på läckor från skatteparadis. Samtidigt visar läckorna bara upp en liten del av det som föregår i skatteparadisen.
– Fonseca är en stor spelare i Panama, men det finns tusentals Fonseca runt om i världen, säger Torsten Fensby, expert på internationell skatteflykt.
Mossack Fonseca är den advokatbyrå i Panama där den senaste läckan hade sitt ursprung. Torsten Fensby, som förhandlat fram avtal med många skatteparadis för såväl nordiska länder som OECD, menar att summan av de pengar som göms undan är så stor att siffran blir svår att ta in.
Men även om läckorna mångfaldigas, och människor lyckas ta in siffrornas storlek, tror inte Torsten Fensby att folks beteende kommer att förändras. Inte än.
– Jag tror inte att det kommer slå igenom så länge systemet håller, men däremot den dagen då det kommer en kris. Jag brukar säga att nästa kris är inte bara ekonomisk utan politisk, folk kommer ställa sig frågor om vilket system vi har skapat.
Text: Johan Frisk, frilansskribent på uppdrag av forskning.se
