Tema

Tiggeri genom tiderna – ett socialt dilemma

Tiggarna har gått under många namn: allmosemän, haradspjäcker och stavkarlar. I källorna beskrivs de som ett självklart inslag i samhället men att de nämns är ett tecken på att på att det behövs ett system för att hantera dem. Då som nu är tiggeriet ett socialt dilemma, berättar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet.

– När det uppstår förmögenhetsskillnader i samhället så uppstår också tiggeri. Det är ett mönster genom historien och Sverige är inget undantag, påpekar han.

Men tiggarna är ett störande inslag. För att bygga sammanhållning och en känsla av ett gott samhälle, måste de hanteras. Det vanliga är att man skapar någon form av etisk kod i religionen eller i samhällsmoralen, som inkluderar de allra fattigaste.

– Ofta går det till och med så långt – särskilt i väldigt religiösa kretsar – att tiggarna idoliseras. De lever ett liv som ger den rätta bilden av människan och världen. Som Jesus och apostlarna, tiggarmunkarna på medeltiden eller de buddistiska munkarna. Därigenom har tiggeriet blivit ett beteende som inte enbart framstår som negativt och då blir det lättare att handskas med, säger Dick Harrison.

Men det är ett system som bara fungerar så länge samhällena är småskaliga och tiggarna inte är alltför många. Dick Harrison säger att när Sveriges folkmängd ökar börjar man göra skillnad på tiggare och tiggare och dela in dem ”goda fattiga” och ”dåliga fattiga”.

– Krigsskadade och gamla är goda fattiga som man bör ge till. Men de allra flesta tiggare är fattiga för att de är arbetslösa men fullt arbetsföra. De anses då vara lata, slöa och ”dåliga fattiga”. Arbetar de inte ska de bestraffas eller köras ut.

Tiggeri blir olagligt
Från 1500–talet är det en syn på fattiga som succesivt förstärks och 1847 blir tiggeri olagligt. De som tigger straffas med tvångsarbete och sätts på fästningar och spinnhus. Statens makt har vuxit och nu visar den sina muskler genom folkräkningar, institutioner och beskattning. Det drabbar tiggarna allra värst, enligt Dick Harrison.

– Kraftåtgärderna mot de allra fattigaste fortsätter under 1900-talet. Ju mäktigare staten blir desto mer försöker man hitta medel för att blockera de dåliga fattiga från att störa bilden av det välordnade samhället. På 20- och 30-talet går det så långt att man vill ”vaccinera” samhället mot dem genom sterilisering. På 40-talet börjar svenskarna för första gången bli ett någorlunda välbärgat folk, säger Dick Harrison och beskriver hur de sociala skyddsnäten som byggs ut gör att tiggeriet försvinner.

Plötsligt finns det ingen att tillämpa lagen som förbjuder tiggeri på och den avskaffas 1964.

– Sedan hade vi en period under välfärdssamhällets glanstid på 60-, 70- och 80-talet då vi inte har några tiggare. Men det är en historisk parentes. En historisk märklighet. Det normala i alla tider är att tiggeriet har varit självklart.

Mentalsjukhusens igenbomning 1995
När folkhemmet börjar avrustas kommer tiggarna snart tillbaka. 1995 stängs de stora mentalsjukhusen och många av de forna mentalpatienterna blir hemlösa och börjar tigga.

– Vilket egentligen är en återgång till hur vi har haft det i alla samhällen. Folk som inte kan sköta sig själva blir tvungna att tigga, säger Dick Harrison. Nu är det fattiga från Rumänien och Bulgarien som tigger.

Dick Harrison ser hur majoritetssamhällets attityd upprepas och hur de historiska mönstren går igen.

– I vissa kommuner hör vi argument som påminner om dem som hördes under 1800-talet: skicka hem romerna, de är ju fullt arbetsföra människor. Romerna har alltså blivit ”dåliga fattiga”.

Romerna i Sverige är ett eget kapitel i tiggeriets historia. De har förföljts och diskriminerats genom århundranden. Det är inte förrän i slutet av 1960-talet som romer tillåts bli bofasta och gå i skola. Och först 1999 som ordet zigenare officiellt ersätts av rom. För övrigt något som romerna själva krävt sedan 1970-talet.

Jan Selling, docent i historia vid Lunds universitet och som vid Hugo Valentin-centrum i Uppsala forskat om de svenska romerna. Han ser paralleller i historien till hur de rumänska romerna behandlas idag.

– Javisst, både bland människor i allmänhet och bland politiker. Ett exempel är Billströmaffären 2010.Tobias Billström var migrationsminister och stod bakom avvisningen av ett 30-tal rumänska romer som var i Sverige och tiggde. Händelsen fälldes av justitieombudsmannen som hävdade att det inte är ett brott att tigga och att det råder fri rörlighet inom EU.

Ett annat exempel är skånepolisens registrering av romer.

– I det sammanhanget har polisen en historia av att vara aktiv och pådrivande. Just den här registreringen har en direkt kontinuitet till gamla register som dessutom blev användbara igen eftersom man sökte efter släktband, säger Jan Selling.

Text: Lotta Nylander, frilansjournalist på uppdrag av forskning.se
Redaktör: Elin Melin, forskning.se

Kontaktinformation
red@forskning.se

Läs också

Hon visade hur människor kan rädda världen
2 november, 2017 | Redaktionen forskning.se
Vi är klokare vid kriser än folk tror
1 november, 2017 | Redaktionen forskning.se
Morgonljus får oss att må bättre
25 oktober, 2017 | Redaktionen forskning.se
Dags för individanpassad pensionsålder?
16 oktober, 2017 | Redaktionen forskning.se
Charmen med en psykopat
11 oktober, 2017 | Redaktionen forskning.se

Vi finns där du är @forskningsnyhet

Tiggeri genom tiderna – ett socialt dilemma

 lästid ~ 4 min