Tema

Ett förbud för att slippa se?

– Att förbjuda tiggeri löser inga problem. Det leder bara till att tiggarna flyttas runt, säger Hans Swärd, professor i socialt arbete vid universitetet i Lund. Han hänvisar till utvecklingen i flera europeiska länder och många stater i USA när de på 90-talet gjorde tiggeri olagligt. Men alla forskare är inte överens. Bo Rothstein, professor i statsvetenskap, menar att ett förbud mot att ge ändå sätter press på de rumänska politikerna att vidta åtgärder.

Ännu finns inte några studier över hur ett tiggeriförbud skulle påverka de romer och andra EU-medborgare som idag tigger i Europas städer, berättar Hans Swärd. Däremot har det gjorts en hel del utvärderingar av vad som blev effekten av de förbud som infördes på 90-talet i Europa och USA. Då hade stora grupper människor plötsligt blivit fattiga och hemlösa som en följd av att välfärdssystemen rustades ner.

– De studierna visar sammantaget att stadskärnorna blev mycket lugnare. Något som affärsmän och allmänhet ofta tyckte var en förbättring. Men för de hemlösa innebar förbudet att de bötfälldes, det gjorde att de fick ännu sämre ekonomi och att de marginaliserades ytterligare. Forskningen visar också att det var svårt att övervaka tiggarna. Polisen fick lägga mycket av sina resurser på att jaga människor som tiggde istället för att lösa andra typer av brott.

– I vissa stater i USA var det även förbjudet att sova i parker och på gatorna. För att hitta utesovare började man flyga med helikoptrar utrustade med värmekameror. Något som naturligtvis var väldigt resurskrävande. Andra insatser var att göra kostsamma kampanjer för att påverka människor att inte att ge till tiggare. Det gjordes bland annat en kampanj i London inför julen 2000 som kostade 3,4 miljoner, säger Hans Swärd.

Men åtgärderna ledde inte till att de hemlösa slutade tigga. Istället var det satsningar på olika former av stöd som gav resultat.

– Det som gjorde att många slutade tigga var bland annat när gatutidningsrörelsen startade och när frivilligorganisationer öppnade härbärgen. Sedan är ju inte hemlöshetsproblemet löst för det men man har skapat förhållanden som gör att de hemlösa slipper tigga på gatorna, säger Hans Swärd.

Varför tror du att det uppstår krav på förbud?
– Jag tror att grunden är rädslan för synlig och brutal fattigdom. Det är något vi i Sverige har lämnat bakom oss och som vi inte vill se igen. Vi är rädda för att det ska komma fler och fler fattiga, att Sverige ska översköljas av tiggare. Då hittar vi på försvar. Som förbud mot att tigga eller de här standardberättelserna om att tiggarna egentligen inte behöver tigga, att de skulle ha massor av pengar undanstoppade någonstans.

Synliga problem får oss att reagera
Det är när fattigdom och utsatthet blir synligt som allmänheten ofta reagerar, menar Hans Swärd och drar en parallell till andra utsatta grupper som hemlösa och papperslösa. 2011 beräknades de hemlösa vara ca 34 000. De papperslösa uppskattas till mellan 10 000 – 30 000. Tiggarna från Rumänien och Bulgarien är betydligt färre, antagligen bara mellan 3000 – 5000 personer.

Men de skapar de starkaste reaktionerna.

– De hemlösa finns idag på härbärgen och de papperslösa gömmer sig, därför reagerar vi inte på dem. Men romerna som tigger på gatorna kan vi inte ignorera. Men synligheten är också en möjlighet.

Hans Swärd refererar till social problemforskning där en tydlig erfarenhet är att problem som syns blir snabbare åtgärdade än de som är osynliga.

– När det gäller romerna är ett exempel att de rumänska myndigheterna inte längre hävdar att Sverige ska förbjuda tiggeri. När företrädare för rumänska socialdepartementet var här senast visade de plötsligt intresse för att lösa problemen genom insatser i Rumänien.

Gör det olagligt att ge – inte att tigga
Men alla forskare är inte överens om ett förbud har effekt eller inte. En annan typ av förbud är att göra det olagligt att ge pengar till tiggare eller förhindra frivillighetsorganisationer att hjälpa tiggare. Det är något som Bo Rothstein, professor i statskunskap, förordar.

– Min utgångspunkt är att vi ska ha ett samhälle där människor förnedras så lite som möjligt. I min värld är tiggeri en förnedrande verksamhet. Man bör då inte bidra till förnedring genom att ge till tiggare. Detta är inget argument mot humanitet och om man vill hjälpa människor bör man istället ge till organisationer som Stadsmissionen eller Röda Korset, säger Bo Rothstein.

– Jag är motståndare till ett förbud mot tiggeri för det kan bara genomföras genom att man trakasserar de som tigger. Man bör alltså inte ge sig på den utsatte utan de som bidrar till utsattheten. Därför bör en lagstiftning införas som gör det förbjudet att ge.

Bo Rothstein menar att genom att ge till tiggarna så fördröjs de sociala reformer som skulle hjälpa romerna i Rumänien.

– En försiktig beräkning är att det är två miljoner romer och fattiga rumäner som idag tigger i Europa. Det är de rumänska politikerna nöjda med eftersom de då inte behöver ta tag i problemen i Rumänien. Om tiggarna inte fick några pengar här skulle de tvingas tillbaka till Rumänien.

Men enbart ett förbud mot att ge leder ingenstans, menar Bo Rothstien. Det måste kombineras med politiska åtgärder.

– Ett sådant förbud kan bara genomföras om Sveriges och Europas politiker samtidigt sätter ekonomisk press på Rumänien. Till exempel genom att strypa EU-bidrag. Det är enligt min mening fullständigt oacceptabelt att vi inom EU kommit att acceptera att vi nu har medlemsländer som sysslar med massiv etnisk diskriminering.

Men det är en lösning som Hans Swärd inte tror på.

– Flera länder har haft liknande förbud. I Danmark till exempel uppmanas allmänheten att inte ge pengar och man försöker förmå frivilligorganisationerna att inte hjälpa tiggare men det har inte tvingat fram några strukturella åtgärder i Rumänien.

Frankrike skickade under åren 2007, 2009 och 2010 tusentals tiggare tillbaka till sina hemländer. Det ledde inte heller till några förändringar för romerna i Rumänien. Vad man gör är att ytterligare stigmatisera en redan stigmatiserad etnisk minoritetsgrupp och förhindra de allra fattigaste att röra sig fritt i Europa.

Text: Lotta Nylander, frilansjournalist på uppdrag av forskning.se

Kontaktinformation
red@forskning.se

Vi finns där du är @forskningsnyhet

Ett förbud för att slippa se?

 lästid ~ 5 min